Plommenad

---

Den är här nu, sommaren. Mitt ibland oss har den äntligen letat sig in i varje vrå. Vart man ser är det grönt, grönt, grönt. Det finns många nyanser, jag undrar hur många.  Just nu tycks antalet oändligt men så är det kanske inte. Finns det lika många nyanser av gult eller blått som av grönt, jag vet inte, vet du? Jag tror att det finns djur som kan se många fler färger än människor, hur man nu kan veta det. Det är ju inte så att de kan visa oss eller berätta precis vad och hur de ser. Det är så för oss människor också. Färger känns så personliga på något sätt, vi kan liksom inte dela våra färgupplevelser med varandra för hur vet jag att du ser det som jag ser?

---

---

Orden finns där och de är mina egna. De har sin hemvist djupt inne i mig och är resultatet av allt jag samlat på mig under resans gång. De finns på en plats dit jag inte alltid hittar. Det är så förvånande, hur de kan dyka upp från, till synes ingenstans, hur de kan ligga där gömda i mitt inre utan att jag har en aning om dem?
Det är med dem som med allt det där andra som jag också släpar runt på, Hypofys, Amygdala och Tallkottkörtel. De finns där också, i mig. Sällan eller aldrig ägnar jag dem en tanke Trots det jobbar de oförtrutet vidare dag efter dag. Ibland känns det lite skrämmande, att min kropp agerar helt på egen hand. Att det händer saker i den utan mitt uttryckliga medgivande. Som om jag inte hade med saken att göra. Tänk om man hade ett litet titthål så man åtminstone kunde kika på dem emellanåt.

---

Att få ungarna i säng en sommarkväll är som att trä pärlor på en snodd utan knut. Så skrev Salong Galin i DN för många år sedan. Nuförtiden när barnen får sköta sig själva upptäcker jag att min snodd inte heller har någon knut. Det är helt omöjligt att komma i säng i vettig tid, juninätter är förföriska. På morgonen kan jag inte heller sova. Kanske har det med åldern att göra eller så beror det på att man spränger och gräver ungefär tre meter ifrån min huvudkudde.
Hunden och jag flyr från hemmet i morgonen. Vi söker lugn och tystnad. Borde förstå att det inte är så lätt i en stad där det bor 2 miljoner människor, det väsnas överallt. Grävmaskiner, gräsklippare, elektriska häckklippare, asfaltsläggare alla låter de.
Jag funderar lite på varför allt som alla gör verkar låta så mycket och varför de måste göra det klockan sju, halv åtta på morgonen. På eftermiddagen är det mycket tystare då krattar gubbarna eller sitter under lönnen och fikar, ingen sprängning, ingen grävmaskin så jag antar att det är då jag får passa på att sova.

---

Jag funderar och reflekterar. Sakta går det, som om hjärnan behöver ta det lite lugnt. Ibland tar jag en paus och pysslar med annat. Helt passande har min dagstidning idag en artikel med rubriken Tid för eftertanke. Jag läser långsamt och flera gånger. Artikelns författare Ulf Eriksson skriver om det automatiserade interagerande som vi så lätt hänger oss åt genom att vi till exempel utan vidare eftertanke reagerar på och kommenterar en artikel. Det anses som aktivitet och uppskattas medan flera veckors stillsamma, ensamma fundering över artikeln ses som passivitet och inte alls bejakas på samma sätt.  Han menar att interagerandet inte behöver var mer aktivt än funderandet. En mycket tilltalande tanke.

---

Jag är inte alls så intellektuell som jag ger sken av eller önskar att jag vore. Min mor som är en otroligt kompetent kvinna vad det gäller det mesta här i livet hyser en helt ogrundad övertygelse om min intellektuella överlägsenhet. Det är en villfarelse tänker jag sorgset när jag ställer tillbaka Márques Hundra år av ensamhet i bokhyllan och istället väljer Arne Dahls Misterioso.

---

---

Lite långsamt hittar jag tillbaka till mig själv. Ler igenkännande och hälsar lite blygt. Javisst det var ju så här det brukade kännas, förut när jag var mer mig själv. Tänk att jag nästan tappat bort det helt och hållet. Vilken tur att jag fick syn på den sista lilla biten innan den försvann runt hörnet.
Nu när energin långsamt, väldigt långsamt återvänder har ett nygammalt skrivbord tagit plats i sovrummet, det är mindre än det andra men mycket, mycket trevligare och mina fårtavlor har fått ta plats på väggen bredvid. Köksfönstret är putsat och nystrukna gardiner på plats och sist men inte minst, yngsta dottern och jag har bakat munkar. Goda sockersöta munkar. Inte visste vi att det var så lätt.

---

Idyllen är skakad i sina grundvalar. Det är inte på tv, det är verklighet och det händer här. Stämningen är lika tryckt som junivädrets grå regnhimmel. Det går inte att förstå trots att det är det vi försöker hela tiden, förstå och förklara det obegripliga.
Jag tror att det kan vara en ofattbar tunn hinna mellan förnuft och galenskap. I vissa lägen kan det galna te sig förnuftigt. Jag tror också att vi alla bär tragedins frö inom oss men att de flesta av oss, för det mesta vet hur man hindrar det från att gro. Nu är det svåra att inte låta hatet få fäste.  Ord som misskund och barmhärtighet är de som dyker upp i mitt inre. I detta drama finns inte offer och förövare här finns bara offer.

---

---

Efter en hektisk vårtermin som bara tycktes snurra fortare och fortare så är det nu här, sommarlovet. Det är lite svårt att förstå att det faktiskt är så. Sommarlov låter som sand mellan tårna, varma bad och ständigt blå himmel. Ute har det känts lite mer som höst än sommar även om kaprifolen gör sitt bästa för att skapa sommarkänsla genom att sprida väldoft under mina kvällspromenader med hunden. Men jag har sommarlov vare sig solen lyser eller ej, det är ett faktum. När ”Den blomstertid” tonat ut, det sista telefonsamtalet var avklarat och journalfört och jag lämnar arbetet och kliver ut i sommaren känns det tomt och overkligt. Helt plötsligt känner jag mig helt dränerad på all energi. Det brukar vara så och det tar ett tag innan jag kommer ifatt mig. Men jag har ju några veckor på mig så det finns ingen som helst anledning till oro.

---

Kallt och regnigt, lastbilar fyllda med studenter passerar. De skrålar tappert men ser ut att ha det förfärligt kallt där uppe på flaken. Själv har jag fleecetröja, regnjacka och gummistövlar. Inte så värst sommarfint men varmt och torrt.
Den dagen jag slutade gymnasiet för mer än trettio år sedan var det också kallt och regnigt. Jag åkte lastbil i tunn sommarklänning och hade vit mössa. Först regnade det bara lite, det var när vi åkte ut mot Djurgården där vi skulle ha picknick (det är i alla fall så jag minns det). När vi dukat upp allt där ute på gräset kom en riktig störtskur, regnet vräkte ner. Alla tog sina saker och sprang för att komma in under tak. Så skingrades vi där i regnet. Var och en försvann åt sitt håll och på den vägen är det.  Det är bara några få som jag har återsett sedan den dagen. Ibland kan jag undra vad det blev av alla.