Frånvaro
Frånvaro är närvaro någon annanstans.
Och så kommer det att vara ett par dagar nu.
Och så kommer det att vara ett par dagar nu.
Muren
Att Skogskyrkogården är ett världsarv är det många som känner till. Vi som bor nära vet också att det är en fantastiskt vacker plats att besöka. Vacker är också den 3,6 km långa mur som omger kyrkogården. Jag tror inte att det är så många av besökarna som vet att muren till största delen uppfördes som nödhjälpsarbete 1923 - 1932 och att de flesta av stenarna kommer från bergspartier inom kyrkogården. Men nu vet i alla fall du det.
Tid
Ute råder riktigt höstrusk. Långsam lördag ackompanjeras av dotterns trumpetspel. Jag njuter av att bara vara i tillvaron. Varm och torr med en stor kopp te vid min sida. Jag ger mina tankar lite tid. Tid som vi säger att vi har så ont om. Jag förstår egentligen inte det, det är en av de tankar som jag vänder och vrider på. Hur kan det komma sig att jag som småbarnsmamma, med tre stycken små barn att hämta och lämna och en man som ofta var till sjöss, upplevde det som om jag hade mer tid än jag har nu. Nu när barnen klarar sin hämtning och lämning själva och det egentligen bara är hunden som måste tas om hand. Jag borde känna det som om jag disponerade oceaner av tid men så känns det inte alls. Det måste finnas en läcka någonstans, ett hål där tiden helt enkelt bara slinker iväg utan att jag märker det. Det är det som jag funderar på just nu, hur jag ska hitta den där läckan.
Fototävling
I morgon är sista dagen att skicka in ett novemberbild till Slottsträdgårdsmästarens fototävlig. Missa inte det och missa inte heller att rösta på din favoritbild.
I väntan på vinter
Nu behöver jag färg.
Det finns kanske fler än jag som mår gott av lite uppmuntran i mellanrummet mellan de sprakande höstfärgerna och den gnistrande snön.
Så här kommer lite sommar.
Det finns kanske fler än jag som mår gott av lite uppmuntran i mellanrummet mellan de sprakande höstfärgerna och den gnistrande snön.
Så här kommer lite sommar.
Mat
I min familj är en del av oss väldigt intresserade av mat. Att äta mat, läsa om mat, laga mat och prata om mat. Att laga mat är ju faktiskt en form av hantverk som jag ofta finner det väldigt rofyllt att sysselsätta mig med. Mycket mat blir det. Jag har vänner som också är intresserade av mat, kan det vara en slump? Jag och några av de vännerna har som tradition sedan ett antal år tillbaka (jag har faktiskt slutat räkna) att besöka mässan Det goda köket. Så har vi gjort även i år. Nyss hemkommen har jag bläddrat i de nyinförskaffade kokböckerna, placerat osten i kylskåpet och chokladen i skafferiet. Nu ser jag fram emot kvällens lax- och kräfttatar.
Meditationshöjden
Meditationshöjden på Skogskyrkogården.
Det är Alla helgons dag.
Hela Skogskyrkogården strålar av ljus.
Varje ljus lyser för någon som inte längre finns.
De lyser för alla dem vi längtar efter och saknar.
Det är vackert på ett stilla och vemodigt sätt.
Vi går långsamt och länge tillsammans, vi som finns och ni som lever i våra minnen.
Höstfärger och olikheter
När jag ser mig om märker jag att naturen har fått samma färg som de där garnen vi växtfärgade. De som ligger på vinden och väntar på att förvandlas till något vackert och användbart efter mer än tjugo år i dvala där högt upp under takbjälkarna. Det slår mig med häpnad att minnet är så tydligt. Minnet av hur härvorna hängde där mellan björkarna vid Dalälvens strand och torkade i den svaga vinden. Minnet av de många olika färgnyanserna som överglänste varandra, den ena vackrare än den andra och förvåningen över att alla passade ihop även om de var sinsemellan väldigt olika i färgen. Som vi människor, tänker jag nu. Som kan passa ihop även om vi är olika. Ibland kan det vara just olikheterna som gör att vi verkligen blir synliga. Så inte är det så farligt med olikheter, tvärt om faktiskt. För tänk om tröjan bara hade haft en färg, då hade den inte alls blivit lika vacker som nu.
Grubblerier fortsättning
Nu har jag funderat lite till och jag tror, som Camellia skrev i sin kommentar till förra inlägget, att man mår bra av att vara i så mycket av sig själv som möjligt. Jag tror också att man behöver ha rum som inte är offentliga. Därmed är det ju inte sagt att man inte lever eller har koll på även de privata rummen. Men man kanske inte lever allt alltid. Även om jag tror att man mår bästa av att leva hela sig så tror jag att många av oss har delar som vi inte riktigt släpper fram av olika anledningar. Vi kanske inte törs eller vi kanske väljer att vara i en del och gömmer de andra delarna så djupt inom oss att vi inte ens vet att de finns där. Att leva alla de delar som finns inuti oss tror jag är att vara som det där ägget jag skrev om tidigare . Inget som skaver eller ljuder disharmoniskt. Att sedan delarna kan vara sinsemellan väldigt olika gör bara ägget mer innehållsrikt och spännande.
.
Grubblerier
"Om vi bara kan leva en liten del av det som finns inom oss - vad händer då med resten?" Meningen står att läsa i en bok som heter Natttåg till Lissabon av Pascal Mercier. Den lämnar mig ingen ro den där meningen. Finns det någon som lever helt och fullt hela sitt jag. Jag undrar hur en sådan människa skulle vara. En människa som inte har några gömda rum inne i sig, genomskinlig, alltigenom begriplig. Är det överhuvudtaget möjligt? Hur blir det för oss som har skrymslen som vi inte så gärna delar med oss av. Hur blir det med de där delarna som vi inte visar, de delar som vi inte lever. Falnar de och dör eller finns de kvar som små ständigt glödande punkter långt där inne i oss. Är det kanske det som är vår längtan och våra drömmar.
Höstkänsla
En stilla väntan
doft av fukt och vissna löv
höstens andetag.
Energi
Det är vilsamt och välgörande att arbeta med händerna. Idag har jag och en av mina vänner hantverkat tillsammans. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Lite tid och ett köksbord. Efteråt känner man sig märkvärdigt fylld av energi. Inte vet jag om det beror på händernas arbete eller de goda samtalet. Men det har egentligen ingen som helst betydelse, det är känslan som räknas.
Nu
Där, i brytningspunkten
mellan då och sedan.
Nu.
mellan då och sedan.
Nu.
Vid sidan av
Jag har varit tvungen att vara lite vid sidan av. Lite bortkopplad från händelsernas centrum. Av nödvändighet har det varit så. Det är en för mig annorlunda utsiktspunkt, att bertakta världen från sidan. Väckarklockor ringer, duschar skvalar, klackar trummar i trappan och sedan blir det tyst. Alldeles tyst i många timmar. Man hör bara sina egna hjärtslag och suset i elementen.
Vid sidan av vägen.
Årsringar
Jag var bjuden på femtioårsfest och fick tillfälle att träffa värdinnans tjejgäng. En grupp kvinnor som har hållit ihop i över tjugo år. Jag blev presenterad för en massa tanter i min ålder. Inget att förvånas över eftersom värdinnan och jag är jämngamla. Men tjejerna var fanns de? Jo inne i var och en av alla dessa tanter förstås. Det vara bara det att jag, som just blivit presenterad för dem, inte såg det. Men de som känt varandra under en sån lång tid ser naturligtvis helt andra saker. Som när jag tänker på mina vänner, vi som känt varandra sedan ungdomstiden, inte ser jag framför mig då det som ni andra ser. Jag ser hela vår historia tillsammans, jag ser alla de tider som vi har varit i, men ni ser bara just det som ni har framför ögonen, precis så som jag gjorde. De är då man ser de här tanterna som egentligen inte finns. Bodil Jönsson, ni vet hon med Tio tankar om tid, beskrev de så att vi, liksom träden bär på årsringar. Det är bara den allra yttersta som är synlig för ögat men de andra finns där innanför. Visst är det en vacker tanke.
