Dimma


I dimman går människor och pratar för sig själva. Nu vet jag på grund av min erfarenhet att de pratar i sina mobiler  även om man inte ser det. När jag flyttade till Enskede fanns det en man som brukade gå Sockenvägen fram och prata med någon osynlig. Då på 70-talet sågs han som lite udda. Hade det varit idag hade ingen brytt sig, möjligen undrat var sladdarna till hans headset var.  Man försvinner i mängden. I dimman kan man också försvinna. Gatlyktorna ritar streck i vattendroppar som är osynliga för ögat och på fotbollsplanen står en man och övar med kastspö, det är knappt att man ser honom.
 
 

 

Frost


 Det är frost på marken, glittrar som silver i gatlyktornas sken. 
 

 
 

Utveckling.


Ibland kan jag längta tillbaka till den där tiden när jag precis hade börjat att fotografera.  När jag först upptäckte kameran och alla bilder blev bra, ja i alla fall nästan alla. För som med allt lärande är det ju så att ju mer man kan desto svårare blir det. Ibland tvivlar jag på mig själv och tycker att ingenting jag gör är tillräckligt bra. Tillräckligt för vem kan man ju fråga sig.  Och när jag reser bakåt i mitt fotoarkiv så ser jag att jag tar bättre bilder idag än vad jag gjorde då när jag precis börjat fotografera. Men sedan är det ju också så att mina referensramar har förskjutits. För ju mer jag håller på med bild, tar bilder, tittar på bilder och pratar om bilder desto mer lär jag mig och ioch med det förändras min smak eller man ska kanske säga att min tolerans för bilder ändras. Bilder som jag inte ens hade bemödat mig att titta på för sådär tio år sedan kan jag nu finna ett värde i. Jag kan förstå sådant som jag inte förstod förut och då också förstå bilden på ett nytt sätt. Jag har också lärt mig att jag kan tycka om om en bild men endå inte vilja ha den på väggen hemma hos mig. Men trots all min nya kunskap kan jag ibland känna att det var så mycket enklare då, innan visste allt jag vet idag . Då när det bara var att knäppa. 
 

 
 
 
 

Konsten att fotografera sin näsa


Att ha sig delar av sig själv som fotoobjekt är inte det lättaste. Trots att näsan sitter så nära är det svårt att få med den på bild. Och när det väl lyckades kan jag inte påstå att den var så fotogenisk precis.
 
 
 
 
 

 

"Stream of consciousness"


Uppgiften till idag på kursen jag går var att göra en serie om fem bilder som berättar om min vardag ur ett subjektivt perspektiv. Uppmaningen var fotografera intuitivt. Don't think! Jag tog många bilder, regntunga bilder på bruna löv och trista trottoarer. Att sedan försöka vaska fram fem stycken av dem som på något sätt förmedlar en känsla mer än en kronologisk historia var svårt men skoj. Det som är extra roligt är att man kan ta med bilder som inte kan stå för sig själva när man gör en serie. Jag gjorde mitt urval, laddade upp dem och gick sen och la mig. Vaknade i morse med en bestämd känsla av att jag måste göra om. Så det blev delvis andra bilder som jag i morse laddade upp till Göran, läraren på kursen.  Inte riktigt så tillrättalagda men med lite mer känsla. 
 
 
 
 
 
 


Regnig tisdag


 
 
 
 

 

Fotografiska stilar


Från pictoralismen, straight photography till den grafiska stilen.  Vi får lära oss mycket på kursen jag går. Hemläxor får vi också. Som att ta bilder i grafisk stil en rolig men svår övning. Men när jag väl släpper loss och börjar dra i spakarna blir det väldigt roligt. Grejen är att man inte riktigt, vid första anblicken, ska se vad det är man ser, något jag inte riktigt fattade från början. Nåväl bilderna blev ok även om man ser vad det är. 
 
 
 
 

 
 
 

Jazz


Jazz på Skärholmens gård. Min vän Michael Rörby gästspelade med bandet Steve. Ett härligt sätt av avsluta en skön helg. Bara så typiskt att minneskortet inte satt i kameran utan i datorn. Tur att det finns telefon. 
 
 
Om du vill lyssna kan du höra Steve här

 

Bilder


Jag har skrivit det förrut, man kan inte tävla i bild. Men vi struntar i det och har klubbmästerskap fyra gånger om året. Resultatet får man ta med en nypa salt, det är inte alltid de bästa bilderna blir uttagna. Men när ens bilder blir det blir man naturligtvis glad. I tisdags redovisades resultatet av den tredje deltävlingen. Man fick lämna in max tre bilder digitalt på temat kontrast och max tre påsikts bilder (utskrivna bilder) på temat möster.  Av de sex bilder jag lämnade in blev tre antagna. Så här ser de ut. De två fösta är på tema kontast och den sista på tema mönster. 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 

Resa


Jag har, på kort tid, gjort tre resor. Jag har rest till Göteborg, jag har rest till Budapest och jag har, med litteraturens hjälp, gjort en helt annan typ av resa. En resa som går bakåt och innåt, en igenkännandets resa.  Att resa till andra städer är spännande och lärorikt men jag tror att det är den andra resan som kommer att stanna kvar längst. Tänk att litteraturen kan ha en sådan kraft. Jag läser ganska mycket, ofta är det ett tidsfördriv som inte gör så stora avtryck. Men rätt som det är glimmar det till och jag liksom lyfter, närvaron är total och jag saknar boken redan innan jag har läst ut den. Det är när boken får mig att känna mig lite klokare och jag plötsligt ser sammanhang och förstår sådant som tidigare varit obegripligt eller den lär mig sådant som jag inte ens vetat om att jag ville lära mig eller förstå. Eller när den ser mig precis så som jag är, när jag känner att den speglar just mitt liv, min tillvaro. Eller när författaren lyckas uttala det där som jag känt men inte haft ord för.  Jag läser, för att jag vet att jag rätt var det är, när jag minst anar det, kommer att hitta en bok som kommer att förändra allt. 
 
 

 
 

Om

Min profilbild

Kersti

 

Om inget annat anges
Fotografier copyright
Kersti Sköld

RSS 2.0