Ruggig lördag
De djupa tankarna jag tänkte under den långsamma hundpromenaden fördunklas av den värmande Irish Coffee jag nyss sörplade i mig. Värmen återvänder sakta. Visst är det konstigt att -1 grad kan kännas genom märg och ben trots ylletröja och fordrade stövlar. Och ännu konstigare att hunden inte verkar frysa alls. Inte ens på det kala området där all hans värmande päls är borta. Jag önskar att jag inte frös så mycket.
Efterson jag är usel på att stava brukar jag skriva inläggen i Word och sedan klistra in dem på bloggen. Idag gör stavningskontrollen i Word allt ilsket rött. Men att allt blir rött är inte det lite konstigt? Även om jag druckit en Irish Coffe borde jag kunna stava till djupa och tankar. Det tar en liten, liten stund tills jag erinrar mig att min språkstandard är inställd på engelska. När jag ändrar till Svenska ser det mycket bättre ut nästan så att jag kan förledas att tro att jag kan stava.
Sockenvägen
På "fel" sida av stan
Jag har varit på kurs på andra sidan stan. Redan vid Tekniska Högskolan känns det som om jag är på rymmen. Det här är inte mina trakter, allt känns främmande utom språket. Jag vet inte vilka tåg som går vart, inte vilka stationer som passeras på vägen, det är som att vara kontrollerat vilse, ett vitt fält och jag har inte ens en karta. Det är som en annan del av världen, vilket det ju också är. Jag tänkte, där jag satt på Roslagsbanans tåg, att om jag flyttar hit skulle det kännas lika främmande som att flytta till London. Nu var det bara en tvådagars utflykt till Täby.
Jag borde veta bättre
Jag hade, som den ordningsamma person jag under stundom är, packat en väska redan kvällen innan. Jag gick ut med hunden på morgonen och kände att det var ganska kyligt., kanske skulle jag packa ner en tröja. Men då måste jag ha en större väska. Så jag tog fram en större väska ur garderoben flyttade över alla saker. Tänker sedan att min jacka är varm och väl inomhus så klarar jag mig med tröjan jag har på mig så ångrar mig och flyttar tillbaka sakerna till den lilla väskan jag hade från början och ger mig iväg.
Jag är en stund på jobbet men sitter till slut hos min frissa som klipper under trivsamt småprat. Planen är att jag efter frissan ska göra några inköp innan jag åker tillbaka hem. Hon är klar och jag ska betala. Letar i väskan, ingen plånbok. Ringer mannen som är hemma. Jo den ligger i väskan på sängen. Då är det tur att jag har en frissa som jag känt i evigheter. Sätt in pengarna på mitt konto så löser det sig säger hon. Vilken tur. Men med inköpen på vägen hem gick det inte lika lätt. Apoteket nöjer sig inte med att man betalar in till deras konto. Så det var bara att ge sig hem, hämta plånboken och sedan åka tillbaka in till staden. Så vad kan man lära sig av detta, jo byt aldrig väska. I alla fall inte på morgonen när du är stressad.
Snöade gjorde det också
Tummen
Sista dagen på året blev en smula omtumlande. Hunden hamnade i rejält slagsmål. Ouppmärksam matte, hemsk raket (häxpipa tror jag att de heter) och tre vinthundar. Ja kalabaliken var total. Att hunden inte blödde är märkligt och att ett pyttelitet sår på min tumme kan generera så mycket blod är också skumt. Det hela slutade i alla fall med ett besök på akuten för min del stelkrampsspruta och antibiotika blev resultatet. Hunden fick besöka veterinären och har också fått medicin. Nu är det en väldigt ynklig hund här hemma och en matte som blivit uppmärksam på hur ofta man använder sin högra tumme, och då är jag ändå vänsterhänt. Jag tror att just den ytan av fingret, den där lilla pricken där såret sitter (det är ett väldigt litet sår) är den mest använda ytan på alla mina fingrar. Jag har inte tänkt på det tidigare, att min högra tumme är så inblandad i alla mina vardagsaktiviteter. Jag trycker portkoden med höger tumme, väljer bländare och ställer in skärpan med höger tumme när jag fotograferar, jag skjuter på med höger tumme när jag vrider om nyckeln på toalettdörren, jag puttar på med höger tumme när jag knäpper byxorna. Listan kan göras hur lång som helst. Nu får höger tumme ligga lite lågt och de andra fingrarna får lära sig jobba. Det är inte det lättaste men med lite övning kan jag nog få det att fungera.
Böcker
I en stadig aldrig sinande takt fylls mina hylla med nya böcker. Alla är inte nya i bemärkelsen obegagnade men alla är nya för mig. Jag förstår inte riktigt hur jag ska hinna med att läsa dem men på något sätt känns det tryggt att de finns där i hyllan bredvid sängen. Jag försöker att inte samla på mig så många, jag tänkte mig pricipen en in, en ut men det fungerar inget vidare. Det finns helt enkelt alldeles för många böcker som jag vill läsa. Så jag kånkar hem den ena efter den andra. Alla förblir inte olästa, många läser jag faktiskt, ställer sedan ut dem i farstun där vi har en hylla för böcker man vill ge vidare. En bokbytarplats som är öppen alla dagar på året. Så har du vägarna förbi kanske du också hittar en bok att ta med hem.
Det är ganska många böcker på mitt sängbord också.
Inför julen
För ganska länge sedan var jag en julstressare. En sådan som ville att allt skulle vara tipp topp till julafton. Det skulle vara kliniskt rent in i minsta skrymsle. Inget fick ligga i tvättkorgen, allt skulle vara nytvättat och lakanen manglade. Kylskåpet skulle vara fyllt till bristningsgränsen med alla måsten som vi sedan njutningsfullt skulle stoppa i oss. Det var bara det att en del av de där måstena var det ingen som egentligen gillade. Hysteriskt många julklappar inhandlades och slogs in och rimmades på. Ja det var en oändlig massa saker som jag tyckte att jag måste göra för att det skulle bli en riktig jul. Och sen på julafton gick luften liksom ur mig.
Med åren har den gått över, den där julstressen. Nu gör jag saker som jag vill och inte för att jag måste. Vi har rensat på matsedeln och frossar i de verkliga godsakerna. Jag bakar bara de där kakorna som vi verkligen längtar efter. Julklappar blir det fortfarande men inte så många. Städar gör jag så där lite lagom, om man släcker ner och tänder ljus behöver man inte reta sig på änglatofflorna i hörnen. Istället kan man njuta av att det luktar gran och nygriljerad skinka, för de är två av de sakerna som kan vi inte vara utan när det är jul.
I dag, sängen
Det är sängläge som gäller. Platt på rygg som med bunten av pappersnäsdukar inom räckhåll. Man hinner tänka när man stannar av den vanliga takten. Tänka på att vilken tur att jag har en sänga att ligga i och vilken tur att jag har familjen runt mig som kan ta hand om det där löpande. Vilken tur att jag har en hel hylla fyld med böcker som väntar på att bli lästa. Om jag nu orkar med det. Jag sov till halv tre utan att skämmas med ett litet avbrott för frukost. Julmarknad idag och imorgon i Enksede för dig som har vägarna förbi.
Kompatibel
Ibland undrar jag hur det överhuvudtaget är möjligt att ta sig fram i den här världen. Då menar jag inte att förflytta sig från a till b utan att klarar av alla de medborgerliga plikter man som samhällsinvånare har. Det som idag fick mig att återigen fundera över det var den, med jämna mellanrum återkommande fastighetsdeklarationen.
”Du har fått ett förslag på nytt taxeringsvärde. Kolla! Rätta om du behöver” så står det i beskrivningen som medföljer deklarationen. Rättelser görs enklast på internet står det också. Ok tänkte jag, dags att växa upp och äntligen fixa till den där e-legitimationen. Eftersom det dessutom var sista dagen för ändring i deklarationen fanns liksom inga andra alternativ än att göra det på nätet. Full av tillförsikt skred jag till verket. Trots att jag följde instruktionen på Nordeas hemsida till punkt och pricka fick jag det inte att fungera varför det blev nödvändigt med ett telefonsamtal till supporten. Där kunde (efter en mycket lång väntetid)en mycket vänlig man upplysa om en del högst väsentliga faktorer som inte framgick av texten på hemsidan. Som att e-legitimation bara fungerar med en äldre version av den webbläsare jag använder. Nu följde en stunds nedladdande och omstartande av datorn. Nya försök och till slut kunde jag äntligen logga in på skatteverkets hemsida, göra mina ändringar och så var det bara att skriva under. Två timmar senare efter ett antal telefonsamtal till skatteverkets support fick jag lov att ge upp. Det tog 5 minuter att fixa det hela på mannen PC. Vi är nog helt enkelt inte kompatibla, skatteverket, jag och min Mac.
Sardiner
De gånger jag tvingas att vara en del av Stockholms morgonstress är tack och lov sällsynta. Att föras fram i strömmen av människor för att sedan packas samman, tätt tätt i tunnelbanevagnen får mig att känna mig som en sardin i en burk utan möjlighet att påverka. Jag tycker att det är en smula obehagligt att föras med utan att ha kontroll. Det är möjligt att jag borde öva mer på det, på att släppa kontrollen. Kanske vore det bra om jag utsatte mig för morgonrusningen på tunnelbanan lite oftare i stället för att i min egen takt promenera eller cykla till jobbet.
Werner Aspenström hade säkert åkt tunnelbana i rusningstrafik. Det kanske var trångt där redan då, i början på sjuttiotalet när diktsamlingen ”Under tiden” kom ut. Det är i den som dikten Sardinen på tunnelbanan finns. Men egentligen handlar dikten inte alls om trängsel. Som jag tolkar den handlar det om att våga göra egna val. Om att våga välja och sedan stå för det man valt. Om vad som är viktigt i livet och vad vi gör av de dagar vi har. Och jag kan inte annat är ansluta mig till sardinens önskan, att burken öppnas emot havet.
Att se
Henry David Thoreau
