Goda råd
Den som lyder råd är vis sägs det. Alltså gjorde jag precis så som Magnus Frödeberg sa på senaste fotoklubbsmötet. Ta av linsskyddet när du gå hemifrån och ha kameran i handen hela tiden. Och faktiskt fungerade det riktigt bra. Den här figuren satt på Nybroplan i regnet. Det handlar om gatufotogrfering.
Att ta det lugnt
Jag försöker tänka på att inte stressa hela tiden. Att ta djupa andetag och sänka axlarna. Jag kan inte påstå att det alltid fungerar men korta stunder kan det gå. Det är en konst att vara kompis med hela sig, kroppen jobbar liksom på egen hand utan regi. Vips har axlarna åkt upp till öronen, när det skedde har jag ingen aning om. När det väl är uppmärksammat gäller det att lugnt och varsamt föra ner dem till ett mer avspänt läge igen. Och så där håller vi på kroppen och jag. Axlarna ner, glöm inte att andas och hur har du det med fötterna, står du på hela foten, ja det är en ständigt pågående dialog mellan knoppen och kroppen. Och faktiskt tror jag att själva dialogen gör att jag inte riktigt hinner med att stressa.
Hornsgatan
Det är spännande med det här elskåpet på Hornsgatan. Ofta står där nya saker när jag går förbi. En dag en gymnastiksko och nästa en tom ölflaska med en blomma i. Jag kan inte låta bli att fundera över vem som satte dit dem och varför.
Konsten att förmedla en känsla
När man fotograferar så översätter man en tredimensionell verklighet till en tvådimensionell tolkning av densamma. En tolkning som, när den är som bäst kan rymma så mycket mer än det som är uppenbart vid första anblicken. Jag tänker på det idag när jag fotograferar vitsippor. Som fotograf är min utmaning att förmedla en känsla av vitsippor. Min känsla när jag ser de vita blommorna innehåller all den längtan efter vår som jag burit med mig under den kalla vintern. Där finns också minnet av vitsippor jag plockat, av doften, av hur det känns att hålla dem och mycket mycket mer. Men hur översätter jag det till bild?
I Bo Bergströms bok Bild & Budskap talar han om triangeldramat mellan fotografen, beställaren och betraktaren. Han skriver ” Det här är inte en tomat. Det är en bild av en tomat som Fotografen med hjälp av kamera, film och ljus fotograferat. Beställaren placerar den i ett visst sammanhang, en kokbok, en annons och oftast i samspel med en text för att Betraktaren ska påverkas. Dessvärre tolkar hon efter eget huvud och inte alltid som fotograf och beställare tänkt sig. Se där ett fascinerande triangeldrama”
Så om du som betraktare inte har upplevt kalla vintrar utan spår av grönska så tolkar du förmodligen en bild av en vitsippa på ett helt annat sätt än för dem som liksom jag börjar längta efter våren redan i november.
Oväntat
Promenad i rask takt. Sedan kaffe, glass och samtal hos vänner. Det blev en trevlig stund där samtalet nästan omedelbart letade sig fram till de lite djupare funderingar vi som människor brottas med. Efteråt när vi är hemma igen undrar jag förvånat hur det kan komma sig att det ofta händer att jag hamnar i sådana fantastiska, berikande samtal med människor som jag inte känner så där alldeles väl. Jag skulle önska att det skedde lite oftare även med mina närmare vänner. Funderar vidare på hur man ska komma därhän, men den sortens samtal är svåra att beställa. Ska kanske inte gapa över så mycket utan glädjas åt det när det händer.
I love you
Obegripligheter
Vardagen är full av mysterier. Saker man inte begriper och sällan får någon förklaring till. Det finns en hel del som jag förstår men det finns också annat som förblir höljt i dunkel. Jag kan förstå att man kan tappa en vante eller till och med två. Men jag kan inte förstå hur det går till att tappa en strumpa på skogsstigen. Är det när man tar av den för att skaka ut det där gruskornet som man sedan inte riktigt förmår sätta på sig den igen?
Snuttifiering
Jag tror att håller på att bli lika snuttifierad som programmen på tv. Jag menar de där programmen som bara består av en mängd snabba klipp och ingen som helst fördjupning. Jag har en känsla av att det smittar av sig. Det är som när man sitter vid datorn och letar efter något på nätet och så dyker där upp en länk som man klickar på och på nästa sida finns en ny länk som man blir nyfiken på som för en vidare till en annan sida och sen till ytterligare en. Innan man vet ordet av har man hamnat ljusår ifrån det man sökte från början. Förvånat tittar man på klockan och inser att en hel kväll har gått och man är inte ens i närheten av det där man egentligen skulle göra, snuttifieringen är ett faktum. Just nu längtar jag efter långsamhet och fördjupning. Måste ta tag i det på något sätt, kanske en omgång Thai Chi och sedan ett kapitel i Ulf Sjöstedts bok Fotokomposition kan göra susen.
Morgonpromenad
Det känns redan I trapphuset att det är kallt ute. Man märker det på lukten. Kallt och under knarrpunkten, som jag, helt ovetenskapligt konstaterat ligger på cirka -10. Den här strålande vintermorgonen visar termometern på -15. Ute är det krispig rimfrost och nästan molnfri himmel. Jag går ifatt en pappa och hans dotter. De går helt sakta på väg mot dagis och samtalar stillsamt om det som de ser på vägen. Ingen stress och jäkt utan äkta närvaro. Det gör mig glad att se att det finns föräldrar som tar sig tid att upptäcka världen tillsammans med sina barn inte bara på helger utan även här mitt i vardagen. Precis när jag ska passera dem upptäcker vi (samtidigt) en citron som ligger i snön. Den lyser som en liten gul sol i snödrivan och vi undrar förstås hur den har hamnat där. Jag tänker på Elsa Beskows Solägget och den lilla älvan som fick följa med till sollandet och jag undrar om det inte snart är dags för henne och komma hem för att dansa välkommenkärasoldansen.
Ruggig lördag
De djupa tankarna jag tänkte under den långsamma hundpromenaden fördunklas av den värmande Irish Coffee jag nyss sörplade i mig. Värmen återvänder sakta. Visst är det konstigt att -1 grad kan kännas genom märg och ben trots ylletröja och fordrade stövlar. Och ännu konstigare att hunden inte verkar frysa alls. Inte ens på det kala området där all hans värmande päls är borta. Jag önskar att jag inte frös så mycket.
Efterson jag är usel på att stava brukar jag skriva inläggen i Word och sedan klistra in dem på bloggen. Idag gör stavningskontrollen i Word allt ilsket rött. Men att allt blir rött är inte det lite konstigt? Även om jag druckit en Irish Coffe borde jag kunna stava till djupa och tankar. Det tar en liten, liten stund tills jag erinrar mig att min språkstandard är inställd på engelska. När jag ändrar till Svenska ser det mycket bättre ut nästan så att jag kan förledas att tro att jag kan stava.
Sockenvägen
