Plommenad

---

---

Vi pratar om mod, vad som som krävs för att vara modig. Jag förfäktar tanken att man är modigare om man är rädd än om man är orädd. Jag menar att Nalle Phus Nasse är ett riktigt modigt djur eftersom han hela tiden är rädd men trots det gör saker som han egentligen inte törs, det är för mig att vara modig.  Eller som man sjöng i Hasse och Tages revy Svea hund "det är modigt, att våga vara lite feg". Sonen tycker däremot, liksom nationalencoklypedin att modig är den som handlar utan fruktan. Jag är en Nasse, gör ständigt saker jag inte törs, så kanske jag är ett ganska modigt djur.

Ett inte så modigt djur, rädd när det smäller.

---

 

---

Den är här nu, sommaren. Mitt ibland oss har den äntligen letat sig in i varje vrå. Vart man ser är det grönt, grönt, grönt. Det finns många nyanser, jag undrar hur många.  Just nu tycks antalet oändligt men så är det kanske inte. Finns det lika många nyanser av gult eller blått som av grönt, jag vet inte, vet du? Jag tror att det finns djur som kan se många fler färger än människor, hur man nu kan veta det. Det är ju inte så att de kan visa oss eller berätta precis vad och hur de ser. Det är så för oss människor också. Färger känns så personliga på något sätt, vi kan liksom inte dela våra färgupplevelser med varandra för hur vet jag att du ser det som jag ser?

---

---

Morgonens köksdiskussion, kan djur vara rasister? Det hela hade sin upprinnelse i att vår hund på morgonpromenaden blev rejält utskälld av en pudelliknande tik. Hon har blivit jagad av så många svarta hundar förklarade hennes matte. Vår hund är svart, att han skimrar i brunt när solen skiner var ingen förmildrande omständighet. Tiken hade bestämt sig. Svarta hundar är inte att lita på.
Är detta rasism eller kanske bara en förutfattad mening? Äldsta dottern hävdade bestämt att det inte rör sig om rasism utan att det är en reaktion av  det hemska som hunden upplevt. Hundar tänker inte rasistiskt mamma.
Om man går till uppslagsboken är rasism en hierarkisk indelning av människor i raser där vissa raser har rätt att härska över andra. Så vår slutsats blev att tiken inte kan kallas rasist. Men hon hade helt klart förutfattade meningar om svarta hundar.

---

Vi kommer till olika vägskäl i livet. Där i vägförgreningen gör vi ett val, vi svänger av åt ena eller andra hållet. Hur skulle det se ut om vi valt tvärt om? Livsval, vilka är de avgörande val som vi gör i livet? Det finns människor som redan från början vet hur deras liv ska gestalta sig, eller tror sig i veta det. De gör strategiska val med målet tydligt framför ögonen. Sedan finns vi andra. Vi som halkar runt på livets stig och till synes slumpvis hamnar på en plats i tillvaron. Gjorde vi några medvetna val där, vid tillvarons stigförgreningar? Finns det en avgörande punkt, ett betydelsebärande ögonblick där framtiden för alltid formas. Nej naturligtvis gör det inte det. Men jag kan inte låta bli att ibland fundera över de där ögonblicken när jag hade kunnat välja en annan väg.

---

---

Rubriken är en boktitel. Olof Lagercrantz skriver om Gunnar Ekelöf. Den var upprinnelsen till mina funderingar om olika världar.
Det finns människor som inte läser böcker. Det finns ännu fler som aldrig läser poesi.
Det finns människor som inte bryr sig om modet eller de aktuella sportresultaten.
Och så finns det människor som läser det mesta, klär sig urflott och gillar sport.
Så är det i världen.
Det finns olika världar i världen. Det är inte alltid vi är medvetna om det där vi rör oss i den som är vår. Det är inte alltid som de möts, de här olika världarna eller verkligheterna, trots att de finns här så nära inpå varandra. Om man som jag har förmånen att jobba i ett yrke där man möter många olika människor, människor med bakgrund, utbildning och språk som skiljer sig från min bakgrund, min utbildning och mitt språk så blir man lätt en smula ödmjuk. Man blir en smula ödmjuk för att man får en inblick i det som är någon annans värld. För även om de i den världen inte läser böcker eller poesi så kämpar de på i sina liv efter bästa förmåga. Och när vi möts kan jag vara en hyfsat bra medmänniska trots att jag inte vet någonting alls om sport. Det viktiga är att vi hittar en punkt att mötas i. Vilken den är spelar egentligen ingen roll.

---

Kan det vara så att det är lättare att ge förtroenden på distans? Att förtroenden är enklare att ge om man inte är så nära varandra rent fysiskt. Ungefär som att det kan vara lättast att prata om allvarliga och viktiga saker när man sitter bredvid varandra i bilen och inte måste se varandra i ögonen. Det kan kanske vara en bidragande orsak till att jag så ofta får höra om det allra mest privata när folk pratar i sina mobiltelefoner och inte alls lika ofta när jag smyglyssnar på det lågmälda samtal som förs mellan två människor som sitter bredvid  mig i tunnelbana.

---

---

Människor som bloggar är så upptagna med att formulera inlägg till sin blogg att de missar att leva i livet.  Istället för att höra hur vattnet kluckar skriver de om att det gör det.  Så kan de kanske vara, för en del men jag kände inte igen mig i det som hon sa där vid fikabordet.  Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi pratade om bloggande och bloggare. Jag sa inte så mycket då men har sedan dess funderat en del på det som sas. Hur gör man för att inte vara delaktig och leva sitt liv? En fotograf som letar motiv och ser verkligheten genom linsen, författaren som använder sina erfarenheterna i sitt författarskap, journalisten, konstnären. Det är ju just genom att vara i livet och uppleva det som jag får mina funderingar.  Det har alltid varit så för mig att jag funderat och reflekterat Skillnaden mot förr är, att nu har jag en plats att formulera tankarna på där jag dessutom får respons. Det blir en dialog och vips är tanken större än det tänkta. Det fördjupar, förhöjer och förbättrar. Inte upplevelsen i sig men reflektionen av den. Är det inte det som gör oss till dem vi är, att vi har förmåga att fundera och reflektera över oss själva och våra liv. När jag vid vattnet, hör vågskvalpet och sedan skriver om det innebär det inte att jag inte upplever det då, när jag sitter vid stranden. Snarare att jag upplever det igen när jag sedan skriver om det.

---

---

När jag ska städa blir det alltid så mycket stökigare först innan saker och ting hittar sina rätta platser och slår sig till ro. Det går från oordning via kaos till ordning. Jag kan visserligen städa utan att passera kaos men då blir det en sån där städning när jag öser ner allt i lådor och in i garderober. Det ser visserligen välstädat ut men är desto stökigare under ytan. Jag undrar om det är så med oss människor också om vi har lite stökigt i oss och mår lite dåligt. Måste det då till ett ordentligt kaos där alla bitarna kastas om för att man ska få en helt ny mosaik eller räcker det om man bara stuvar undan lite här och där.  Antagligen beror det på hur dåligt man mår och vad det beror på. Jag tror att man mår bra av att inte alltid vara så snar till att ösa ner alla känslorna i skrivbordslådan. Mycket är vunnet om man vågar titta på dem och vara i dem en stund, det är ofta inte så farligt som man tror även om det kan göra lite ont.

---

Följer man hela tiden sina egna tanketrådar kan det lätt bli lite enahanda. Jag går de väl upptrampade stigarna. Ständigt återkommer samma teman i mina tankar. En lätt frustration lägger sig som ett dis över dem, det är så irriterande att hela tiden hamna på samma ställe. Jag önskar att jag gick vilse, att jag hamnade på en okänd stig där en glänta med oanade funderingar öppnade sig vid dess slut. Det krävs någonting utifrån, en fläkt av något annat för att blåsa liv i det som jag ännu inte vet att jag bär på. Jag behöver en trädkoja att klättra upp i där jag kan se världen med nya ögon ifrån ett annat perspektiv. En gren högt över marken där jag kan sitta och dingla med benen. Bara lite vilse och inte alls vilsen det är vad jag önskar. Plättar med sylt vill jag ha med och en flaska blåbärssaft att kalasa på medan jag tänker alldeles nya tankar. Just så vill jag att det ska vara.

---

---

De allra flesta människor handlar fullständigt rationellt utifrån sitt eget perspektiv. Men det är inte alltid andra förstår hur de tänker, eller varför de gör som de gör. Ibland önskar jag att jag kunde krypa in och sitta i ett litet hörn där i hjärnan hos er och titta ut genom era ögon och se det ni ser på ert sätt och känna det ni känner men samtidigt kunna analysera det utifrån mitt sätt att se och känna. Jag undrar om det skulle göra mig klokare eller bara mer förvirrad.

---

Det är rörig så här de sista arbetsdagarna före jullovet. Jag har gått vilse i dagarna och tror att det är torsdag när det är tisdag och onsdag när det är måndag. Det är ingen ordning. Oordning är det på mitt skrivbord på jobbet också och oordning i tankarna. Det är till och med så rörigt att jag tappat bort att skriva att-göra-listor, inte konstigt att allt bara flyter runt. Att göra en lista och sedan följa dess ordning och bocka av uppgifterna när de är utförda ger mig en känsla av kontroll. Kanske är det bara en illusion men det skänker i alla fall en viss tillfredsställelse. Sen känns det också bra att det, när jag frångår listan och vimsar runt bland arbetsuppgifterna, finns en struktur att komma tillbaka till. Mina listor följs sällan slaviskt. Ofta poppar det upp saker som kör förbi kön men det är ändå skönt att listan finns där i bakgrunden att falla tillbaka på. I morgon ska jag skriva en lista sen tror jag att det ordnar sig.

---

Jag är i stan och har fått en stund över, en liten paus innan nästa inbokade besök. Det kryllar av målmedvetna människor, de rör sig som om de gick en snitslad bana mellan de olika affärerna. Själv strosar jag runt lite mer planlöst. Efter ett tag hamnar jag i en affär med mängder av möbler och prylar den ena mer osannolik än den andra. De flesta ganska fula men det är förstås en smaksak. Jag tänker att det är fantastiskt att allt detta är designat av någon. Varje sak har börjat som en tanke i någons hjärna. Någon har funderat, skissat och producerat. Jag undrar hur den tanken såg ut från början som utmynnade i en dödskalle-smyckad sopborste. Trots att jag inte gillar den blir det onekligen svårare att avfärda den som rent skräp när jag tänker på att någon har ansträngt sig för att få den gjord. Det ser dessutom ut som om den fungerar att sopa med. Samtidigt undrar jag om någon verkligen hade saknat en sån sopborste om den inte funnits. Fanns det en efterfrågan innan, var det något som designern saknade i sortimentet. Eller är det så att man kommer på det när man ser den att, detta är vad jag verkligen längtat efter, en sopborste med dödskallar. Jag har kanske bara inte förstått att det är precis vad jag behöver.

---

Nu när det nästan är som mörkast och gatlyktorna bara till en del lyckas lysa upp vägen där jag går, står skogen bredvid som en mur av kompakt mörker. Det är så den ser ut när man står i ljuset från gatlyktorna och tittar på den utifrån. Det är så den känns, skrämmande och mörk ända till jag kliver in i den.  När jag står där mitt i allt det mörka, långt bort från trottoarens belysning är där inte alls är så mörkt som det ser ut utifrån. Mörkret är inte kompakt utan i allra högsta grad genomträngligt, efter en stund kan man urskilja nyanser även här.
Så som i de svåra skeendena i våra liv. När livets mörker tränger sig på och förlamar finns ljuset där alldeles intill oss. Nattens mörker är inget mörker.... nej natten sprider ljus liksom dagen ,sjöng vi nyss i min kör. Vi kanske inte märker det med en gång men långsam tränger glimtar av ljus in i våra medvetande.

---

På tunnelbanestatonen dricker hon sitt morgonkaffe och fixar sin makeup. Väl på tåget får jag höra allt om hur den gångna helgen varit och vem som sagt och gjort vad. Men eftersom det är människor jag inte känner och jag dessutom inte hör vad den i andra änden av samtalet säger blir det hela bara störande och inte ett dugg intressant. Annars hör jag till den nyfikna sorten. Du borde bli spion säger mina barn som ibland tyckt att jag haft väl mycket koll.
Men när det privata flyttar ut i det offentliga rummet så till den milda grad att jag inte har en chans att komma undan, då blir jag lite illa berörd. Nu hör jag en röst som säger, är inte bloggandet just det. Att lägga ut sig i det offentliga rummet. På ett sätt är det kanske så men här har man i alla fall ett val. Jag kan trycka bort sidan och aldrig komma tillbaka dit, jag kan välja vilka vägar jag ska ta på min väg genom cyberspace. På tunnelbanan är jag fast med näsan i samma höjd som mina medresenärers armhålor (det är trevligare på morgonen än på eftermiddagen) och med deras liv ringande i öronen. Kanske är det därför så många har sina egna musikmaskiner ständigt inproppade och uppkopplade i öronen, som en buffert mot de andras verklighet som de inte har valt att ta del av.

---

Jag läser om ordet norm i ordboken, som synonymer nämns regel, rättesnöre och måttstock. Ganska länge envisades jag med att  se mig själv som norm eller måttstock för hur mycket kläder barnen skulle ha på sig när det var kallt ute. Oftast var det långkalsonger, varma tröja, jacka, tjock mössa och vantar som gällde. Jag har tre barn, två av dem har svettat sig igenom sina första tio, tolv åren till jag äntligen förstod att man kan vara olika. Nu har jag slutat säga åt dem vad de ska ha på sig. Sonen går i dubbla t-shirt och gympadojor även mitt i vintern och den yngsta dotterns jacka hänger nästan alltid kvar i hallen. De är i stort sett aldrig sjuka och påstår att de inte fryser så då får det vara så. Jag, den normgivande går med dubbla tröjor, dunjacka och mössan neddragen långt över öronen. Tänk att det kan vara så olika.

---

Nu när det faktiskt är vitt på marken och ljuset på så sätt har återvänt kan jag känna ett stygn av saknad. Saknad efter den fuktiga mörka hösten där jag tänke mig varma brasor, rykande hett te och goda samtal i det kompakta mörkret. Men den höstlika känslan galloperade iväg i motorvägshastighet och försvann med den första snön. Eftersom kakelugnarna sedan länge är nedplockade och brasorna på så sätt en omöjlighet är det som återstår av tanken, hett te och goda samtal och det är inte det sämsta.

---

Ibland tycker jag mig se någon jag känner igen, någon från länge sedan, skymta förbi i tunnelbanan. Men liksom en vag tanke glider de undan och försvinner i mängden.
Tanken på att man kan leva på samma plats, kanske ett helt liv, och ändå aldrig mötas fascinerar mig.
Olika vanor och rytm kan göra att man ständigt går om varandra trots att man frekventerar i stort sett samma kvarter.
På samma sätt som när jag smyger runt på biblioteket eller bokhandeln med en visshet om att där finns boken som kommer att förändra mitt liv finns en vag aning om att jag nästan mött, inte en utan kanske många människor som skulle kunna gjort en skillnad. Men de kliver av tunnelbanan när jag går på, de går ut ur affären när jag går in och de sitter i raden bakom på teatern. Många är de människor vi snuddar vid men där ett möte aldrig äger rum. 
Det kan vara väldigt frustrerande att tänka på.
Jag väljer att istället tänka på alla dem som jag faktiskt har mött. De som hängde med på en fika efter föreläsningen, de som ordnade en bloggträff i verkliga livet och de som diskuterade böcker med mig i bokhandeln.
För visst är det fantastiskt att jag träffat alla de här speciella människorna. Det kunde ju ha varit så att det var dem jag bara snuddade vid...hemska tanke.

---

---

Något vi alla har gemensamt är att vi företar en vindlande färd på vår väg genom livet. En del reser kanske lite mer målmedvetet och gör inte så många avstickare medan andra sticker av hela tiden och struntar i huvudvägarna. Målet med vår resa är vi alla klara över även om vi för det mesta väljer att bortse ifrån det. Det kan kännas skrämmande att tänka på sin egen dödlighet.
Det händer att jag funderar över meningen med livet och min plats i det stora hela.
För ett tag sedan när jag satt i en kyrkbänk och lyssnade till en dånande manskör såg jag för mitt inre en bild av virvlande höstlöv i vinden. Jag såg varje löv som en aspekt av mig och mitt liv.
Vem är jag frågade jag viskande maken bredvid mig? En liten person jag tycker mycket om viskade han till svar.
Och med det ska jag kanske låta mig nöja eftersom de stora frågorna har en tendens att förbli obesvarade.
Det är kanske så att det är det som är meningen.

---

Min morgontidning har en artikelserie om kroppskrav, ouppnåeliga ideal. I gårdagens artikel handlade det om retuschering av  bilder på modeller. Hur man ljuger med bilderna och skapar kroppar som ingen människa har och aldrig någonsin kommer att få hur man än anstränger sig.
Jag har länge undrat hur många par byxor som säljs med hjälp av sugrörssmala, håglösa, uttråkade människor som inte ser ut att ha det minsta trevligt. Väldigt ofta ser de helt blasé ut, som om de vill vara någon helt annanstans och i helt andra kläder. Jag blir i alla fall inte det minsta sugen på att köpa, men jag hör kanske inte till målgruppen.
Om jag ska köpa kläder vill jag handla sånt som jag tror att jag kan trivas och ha trevligt i, något som kan passa just min kroppsfason. Om jag då ser en modell som  påminner lite om mig själv och kläderna ser bra ut på den personen, ja då finns det ju en chans att de passar också mig. Om han eller hon dessutom ser ut att trivas och ha roligt i sina kläder blir i alla fall jag ännu mer inspirerad. Och vi, inte purunga, inte trådsmala, inte rynkfria vi är ganska många och ganska köpstarka. Jag undrar varför så få av reklammakarna verkar bry sig om det.