Åter en fråga om perspektiv
Följer man hela tiden sina egna tanketrådar kan det lätt bli lite enahanda. Jag går de väl upptrampade stigarna. Ständigt återkommer samma teman i mina tankar. En lätt frustration lägger sig som ett dis över dem, det är så irriterande att hela tiden hamna på samma ställe. Jag önskar att jag gick vilse, att jag hamnade på en okänd stig där en glänta med oanade funderingar öppnade sig vid dess slut. Det krävs någonting utifrån, en fläkt av något annat för att blåsa liv i det som jag ännu inte vet att jag bär på. Jag behöver en trädkoja att klättra upp i där jag kan se världen med nya ögon ifrån ett annat perspektiv. En gren högt över marken där jag kan sitta och dingla med benen. Bara lite vilse och inte alls vilsen det är vad jag önskar. Plättar med sylt vill jag ha med och en flaska blåbärssaft att kalasa på medan jag tänker alldeles nya tankar. Just så vill jag att det ska vara.
Hej - jag är inne på samma tankar - att gå vilse, men precis lagom. Ha det gott, Anne-Marie
Hejsan där... Just, ja just så vill jag också att det ska vara (just - är inte det ett konstigt ord)... det var en underfundig, underbart genomblåst text Kersti... men hur ordnar man till det?
Ja... tänker nytt alltså?
Kanske är det just trädkojor, plättarna, sylten, den blåa saften och känslan av vilsekommen trygghet som är själva essensen, hemligheten till denna förborgade, åtråvärda nytankevärld. En längtan tillbaka till det elastiska barndomslandet i varje fall i mitt fall - hur det är med dig kan jag inte veta.
En kärvänlighetens kram till dig Kersti: tjejen med de många påhittiga, sprakande funderingarna, föresatserna. Och den goda viljan. Du hittar eller återfinner säkert både din solbelysta glänta, den med alla undangömda, ännu otänkta funderingarna och din vindomsusade skogskoja. Snart. Jag har hittat min. Både Irl och i poesins obegränsade, tillåtande värld. En värld utan poesi - ALDRIG!
"... Alla barn och kanske allra mest alla vuxna borde ha ett klätterträd
ett vänligt träd
med grenar i lagom höjd
för att ta sig upp till ensamheten
när vardagen blir för påträngande, när tankarna
går i eviga repriser och världen för
krävande, kvävande - en hemlig krona
att bygga koja i
av gamla bräder
som ingen använder.
Ett verkligt fantasihus högt ovan marken
bland fåglarna,
nära himlen
och molnen, de ulliga sommarmolnen
som driver fram och ger fantasin vingar
att flyga med
långt, långt bort från vardagen".
May-Britt Östergren
Skogskojan, 1981
Precis så har jag kännt det men det ska någon annan till för att sätta ord på det! Fast jag har gjort en sak ändå och det är att bokat en flygresa. Trots att jag avskyr att flyga! Det får bli min trädkoja :-)
Kram och god natt!
Kersti!
Thord fångar dina tankar så bra, så jag har inget att tillägga. Men jag tror vi alla bär på sådana tankar ibland.
Allt gott till dig!
Smulan
De som på ett eller annat sätt måste börja leva på nytt, eller byta spår av olika anledningar tex blir av med jobbet eller tvingas flytta börjar se livet med andra ögonen och lär sig uppskatta livet på ett annat sätt.
Ja det är klart att inte alla gör det men många berättar om just detta
Hitta hem bara innan det börjar mörkna kramar Tingeling
Klokt tänkt. Visst vore det skönt att upptäcka nytt.
Ja du har så rätt i att man tänker samma mönster hela tiden....ja jag skulle också vilja sitta med dig på den där trädgrenen:) Kram vännen! Mumin
den som aldrig går vilse hittar aldrig nya stigar.. sägs det. Jag har inget lokalsinne ;)
Ja det är nog inte så lätt att byta perspektiv. Däremot är det väldigt lätt att gå i sina insnöade vardagsspår. Ibland räcker det med att lyfta blicken mot skyn, ibland hjälper det knappt att byta miljö för att få en ny vinkling på tillvaron. Själv kämpar jag mest med att träna positiv inställning, tycker jag är ganska duktig, men just nu är jag inne i en "har-ont" period där varje dag verkar medföra nya krämpor. Då behövs minsann både galghumorn och positiviteten
Hoppas du kryat på dig, kram från pörtet
