Vårkänsla


Varje år tänker jag att det är nu på våren man borde vara ledig, nu när det händer. Sen när man yrvaket kliver ut i sommaren ungefär samtidigt med skolavslutningen är allt redan färdigt och liksom fulländat. Det är nu eller i alla fall snart som man skulle ha tid att kliva ut i vårsolen, känna doften av multna löv och spirande vårblommor. Följa knoppens väg mot utslagen blomma och se rabarbern häva sig upp ur jorden. Nästa år tänker jag, då ska jag vara ledig på våren. 
 


Vem är jag?


Jag har skrivit om det förut, om kroppen. Kroppen som inte är att lita på, som gör saker jag inte har en aning om. Muskler arbetar och håret växer utan att mitt medvetande är inkopplat. Kroppen skickar signaler som ger upphov till det som händer djup där inne allt medan jag glatt traskar omkring och gör andra saker. Jag funderar en del på det här. Om kroppen agerar på egen hand vem är då jag?  Tog upp den tanketråden vid lunchen på jobbet men det var ingen som nappade. Kanske lite väl djupsinniga funderingar för en lunchrast, tror att några tyckte det var ett jobbigt samtalsämne. Synd för jag hade velat veta hur andra ser på det. 
 
Nedan en aspekt av mig, den yttre, ytliga som liksom den inre ibland agerar utan tanke. 
 


Höstfunderingar


Njuter av vackra höstfärger. För även om jag inte gillar hösten är färgerna just nu fantastiska. Jag kliver runt i närområdet och försöker förbereda mig för vintervilan. För visst är det väl så att vintern är en årstid då man bör gå ner på sparlåga. Ta det lite lugnare helt enkelt. Om det nu är så enkelt. Om första steget är en sorts medvetenhet kan man ju fundera på vad steg två blir.
 
 
Sedan kan man också fundera på varför bilden ser suddig ut när den inte alls är det i mitt bildbehandlingsprogram. Ännu ett av vardagens många mysterier.
 

 

Stockholm från vattnet


Man, dvs jag borde turista mer på hemmaplan inte bara skyndsamt förflytta mig från punkt a till b utan istället borde jag stilla strosa runt och njuta av Stockholm.  Det är konstigt att det bara blir av när det kommer långväga gäster. Igår åkte vi under Stockholms broar en härlig tur som alltid får mig att upptäcka nya saker.  Tack Sam och Emily för att ni gjorde mig sällskap.
 

 

Väldigt nära


När man kommer nära blir det välkända okänt. Man ser det som annars inte syns, men kanske ser man inte alls det som egentligen är.
 


Ytterligare en fundering om mellanrum


Du andas, tar ett djup andetag, andas in och andas ut. Och där, mellan in och utandning finns ett kort ögonblick av stillhet, en paus då allting upphör för att sedan med ny energi gå vidare mot nästa andetag. Andetagen är som vågor när de sköljer mot stranden, där finns också den korta stund när allt står och väger innan vågen drar sig ut från stranden igen.  Det viktiga mellanrummet som vi så väl behöver men som vi samtidigt har så svårt att finna oss tillrätta i. Vad är det som gör att vi hela tiden försöker fylla ut varje tillstymmelse till mellanrum. Så fort det blir lite glapp mellan aktiviteterna så försöker vi hitta på något som kan minska avståndet mellan dem.  Vi borde istället ta tillfället i akt och njuta av den paus som mellanrummet ger. Mellanrum är av godo, mellanrum ger möjlighet till vila och återhämtning.  Nästa gång du irriteras av att du måste vänta på något. Njut istället av tiden och passa på att andas några djupa sköna andetag.
 
 


I blåbärsskogen


Sommarskogen är full av blåbär. Jag gör som min vän Lotta lärt mig och bestämmer mig för att en liter är bra nog, resten får vara till en annan dag.  I full stridsmundering ger jag mig av. Stövlar, långa byxor och regnjacka med huva. Dessutom för säkerhets skull indränkt i mygga. Myggorna bryr sig inte det minsta, anfaller på bred front utan att tveka. De hittar utan problem mina svaga punkter dvs. panna och handleder.  Det är svårt att vifta bort dem och samtidigt ha koll på bunken med bär.  Det där med blåbär ifrån frysdisken kanske inte är en så dum idé trots allt. Myggorna tröttnar inte trots mygga och sol kommer det anfall efter anfall och inne i regnjackan är det varmt och svettigt. Om mina bär skulle vara till salu skulle de betinga ett så högt kilopris att ingen skulle köpa dem. Men jag är trots allt lyckligt lottad som inte behöver sälja mina bär, utan kan plocka en liter och sedan nöjd gå hem, göra en paj och inte vara tvungen att fortsätta plocka dag efter dag, timme efter timme.

 


 


Ledig I


Mitt i sommaren ja vad händer egentligen. Ingenting och det är väl själva poängen med ledighet och sommar. Att varva ner, att hitta tillbaka till sin borttappade själ eller vad det nu är som vi tappar bort i vardagsstressen. Eller är det så att vara ledig är att göra annat än det vi pysslar med alla de andra veckorna på året.  Att det inte handlar om att göra ingenting utan att göra annat.  Det där annat kan vara allt från häftiga resor till pysslandet i trädgårdslandet. Eller det som vi gör på Torpet, byte av vindskivor. Men med jämna mellanrum tar vi paus från arbetet och dråsar ner på olika ställen i vårt sommarparadis med en kopp te eller kaffe och ett korsord eller en bok och låter tiden gå.  Samtidigt som det växer i trädgårdslandet och honungsrosorna slår ut . Det vi inte hinner i dag det gör vi imorgon.

 


 


Röst


Vi har kallat honom den vandrande juden, mannen som med sin portfölj går förbi vårt köksfönster, om inte varje dag så i alla fall ganska ofta. Ibland har vi sett honom närmare stadens centrum och ibland rent av i dess mitt,  alltid med god fart och portföljen i handen. En dag för inte så länge sedan fick han en röst, häpnadsväckande. Helt plötsligt blev han en man av kött och blod och inte bara den som passerar vårt fönster. Förvånad inser jag att en röst kan förändra, göra skillnad. Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som förändras men innan rösten var han bara en figur som gick förbi. Vi har undrat lite hur långt han går, vart han är på väg men bara lite lamt utan något riktigt engagemang. Nu, med röst, började jag undra mer personliga saker som: Hur ser hans familj ut, var arbetar han och är han en person jag skulle gilla? Det var som om rösten gjorde honom mer verklig på något sätt och därmed mer som en person att bryr sig om. Så även om han var helt omedveten om det så blev det ett möte mellan oss, i alla fall mellan mig och rösten.

 


 


Att ta det lugnt


Jag försöker tänka på att inte stressa hela tiden. Att ta djupa andetag och sänka axlarna. Jag kan inte påstå att det alltid fungerar men korta stunder kan det gå. Det är en konst att vara kompis med hela sig, kroppen jobbar liksom på egen hand utan regi. Vips har axlarna åkt upp till öronen, när det skedde har jag ingen aning om. När det väl är uppmärksammat gäller det att lugnt och varsamt föra ner dem till ett mer avspänt läge igen. Och så där håller vi på kroppen och jag. Axlarna ner, glöm inte att andas och hur har du det med fötterna, står du på hela foten, ja det är en ständigt pågående dialog mellan knoppen och kroppen. Och faktiskt tror jag att själva dialogen gör att jag inte riktigt hinner med att stressa.




Oväntat


Promenad i rask takt. Sedan kaffe, glass och samtal hos vänner. Det blev en trevlig stund där samtalet nästan omedelbart letade sig fram till de lite djupare funderingar vi som människor brottas med. Efteråt när vi är hemma igen undrar jag förvånat hur det kan komma sig att det ofta händer att jag hamnar i sådana fantastiska, berikande samtal med människor som jag inte känner så där alldeles väl. Jag skulle önska att det skedde lite oftare även med mina närmare vänner. Funderar vidare på hur man ska komma därhän, men den sortens samtal är svåra att beställa. Ska kanske inte gapa över så mycket utan glädjas åt det när det händer.

 

 


 


Snuttifiering


Jag tror att håller på att bli lika snuttifierad som programmen på tv. Jag menar de där programmen som bara består av en mängd snabba klipp och ingen som helst fördjupning. Jag har en känsla av att det smittar av sig. Det är som när man sitter vid datorn och letar efter något på nätet och så dyker där upp en länk som man klickar på och på nästa sida finns en ny länk som man blir nyfiken på som för en vidare till en annan sida och sen till ytterligare en. Innan man vet ordet av har man hamnat ljusår ifrån det man sökte från början. Förvånat tittar man på klockan och inser att en hel kväll har gått och man är inte ens i närheten av det där man egentligen skulle göra, snuttifieringen är ett faktum.  Just nu längtar jag efter långsamhet och fördjupning. Måste ta tag i det på något sätt, kanske en omgång Thai Chi  och sedan ett kapitel i Ulf Sjöstedts bok Fotokomposition kan göra susen.

 

 


 


Fundering


Påverkas man av sitt sommarställe eller är det tvärt om?



Släppa taget


Jag promenerade förbi en trädgård där jag såg en ros. Jag kunde ana, genom nätet som skyddade den för råddjuren, att den var vacker. Lite svårt att dofta på den måste det vara men man kan kanske lyfta undan nätet på något enkelt sätt. Medan jag promenerar vidare funderar jag på andra saker som vi vårdar och älskar och som vi ibland stänger in och inte riktigt släpper taget om. Det är kanske inte så svårt att gissa att jag tänker på barnen. Barnen som vi ger vingar så att de ska klara av att flyga ut i världen utan oss, men som det sedan, när det väl är dags och de är redo att lämna boet, kan vara så svårt att släppa taget om. Det är en knepig balansgång att bry sig om men inte lägga sig i för mycket. Jag tränar på det just nu, att släppa taget och låta dem flyga. Jag tror att jag blir bättre och bättre på det (är inte helt säker på att de skulle hålla med) men jag tycker att det är svårt.

 

 


 


Språkfundering


Tisdags trött och lite deppig. Kanske kan kören rycka upp mig en smula. Dagens fundering handlar om hur det är att ha ett annat modersmål än sina barn. Jag har länge funderat på om man är en annan person när man talar ett annat språk. Kan man bli yvigare på franska, mer behärskad på tyska eller tillbakadragen på somaliaska. Jag vet inte, jag pratar svenska, engelska hyfsat men känner mina begränsningar. Bara en trött tisdagsfundering i all hast.

 


 


Dagen innan


Jag vet att det inte hjälper. Jag vet att den här dagen kommer att gå vare sig jag deltar I den eller inte.  Trots det ligger jag kvar i sängen länge. Sängen är som ett skyddat bo där jag inte behöver ta något ansvar för någonting. När jag väl stiger upp gör jag samma sak i duschen. Står där en evighet som för att skjuta upp mötet med verkligheten. Vad det handlar om är att i morgon startar höstterminen och den där vardagsverkligheten med tider att passa och måsten att göra.  Men det är inte bara det utan också att hösten och det mörka närmar sig. Det som blir lite tyngre för varje år.  Jag önskar verkligen att värmen och ljuset kunde stanna. Jag inbillar mig att den där vardagen skulle vara lite lättare att hantera om det var ljust och varmt. Förmodligen är det inte alls så och jag vet att min vardag inte är så illa som det känns just nu. I morgon är en ny dag som förhoppningsvis kommer att bli precis så fantastisk som jag gör den till för bakom de där dimmolnen gömmer sig solen.

 

 


Till sjöss


Katja skriver:

Red sky at morning, sailors take warning;
Red sky at night, sailors delight.

Det fick mig att minnas somrarna innan vi fick barn. Då hyrde vi i många år segelbåt och seglade en eller två veckor varje semester.  Min man gillar att vara till sjöss. Jag är en annan typ, lite mer jordnära skulle man kunna säga. Den sortens sjömänniska som tycker om att titta på bilderna efteråt.  Då, när man är tryggt installerad på någon plats som står stilla och inte lutar.  Jag tror, så här i efterhand att jag skulle kunna tycka mycket bättre om att segla om jag kunde mer. Det handlar hela tiden om kontroll, eller avsaknad av. Vi råkade ut för en del på våra seglatser. Det är roligt så här i efterhand. Det blir goda historier men när det pågick skulle jag kunnat betala en god slant för att få vara hemma på torra land istället för att ligga med säkerhetslina i fören och försöka reva ett segel och med jämna mellanrum hålla andan och känna hur vattnet rinner utefter kroppen under regnkläderna och ner i stövlarna. Det är tur att jag inte blir sjösjuk.
Nu när jag tänker på det kanske en seglingskurs skulle kunna vara nästa utmaning i livet.

 


Sommartankar


En gång i mitt liv har jag ägt en bil. Det varade i ungefär en vecka innan min man sålde den till kocken på fartyget han just då arbetade på. Bilen var en Ford 17M med svart vinyltak. Stor som ett hav och med, för mig lågt placerat förarsäte. Jag använde telefonkatalogen (det här var på den tiden när de fortfarande delades ut en gång om året) för att nå upp att se ut genom vindrutan. Bilen var blå och hade registreringsbokstäver FOG. Vi kallade den blå dimman. 

Det skulle ha varit en alldeles utmärkt norrlandsbil eftersom den alltid startade utan problem hur kallt den än var. När det var fuktigt och regnigt ute däremot startade den inte alls. I alla fall inte utan en del pyssel som att ta ut och torka av tändstiften. Vilket gjorde den till en något sämre Stockholmsbil.

Idag kom jag att tänka på den där bilen. Det var när jag försökte få med huden på en promenad. Han vägrade att gå mer än en liten liten bit från huset sedan vände han helt sonika om och gick hem.  Han tycker verkligen inte om när det är soligt och varmt. Däremot är han en alldeles utmärkt vinterhund och älskar när det är minus grader ute, ju kallare desto bättre.  Vi är ganska olika hunden och jag.

 


 


Oklart

På jobbet är det full rulle och många saker att hålla reda på. Ofta bli jag avbruten mitt i en tanke som jag får släppa vajande vind för våg för att något annat kräver min närvaro. Förhoppningsvis hittar jag den igen när jag en stund senare återvänder, men långtifrån alltid. Det finns många vilsna tankar på vårt kontor, tankar som väntar på att bli tänkta till slut.  Om man kunde samla ihop dem på ett ställe skulle man kunna ta tag i dem, en i taget, och tänka klart när man har en stund över.  Nu fungerar det tyvärr inte på det viset så vi får leva med våra ofärdiga tankekedjor i en lite oskarp tillvaro. För jag tror att de där ofärdiga tankarna gör att världen ibland kan te sig lite suddig och diffus.


 


Vad händer i hjärnan?


Vart jag än vänder mig ser jag människor som talar i mobiltelefoner, skickar meddelanden med sina mobiltelefoner eller hämtar information med hjälp av sina mobiltelefoner. Man kan kanske inte kalla det mobiltelefoner nu när man kan göra så oändligt mycket mer än att bara ringa med dem. Kanske är det rent utav så att de är bäst på andra saker än just det att telefonera med. Det är så bra säger min son, jag som inte har någon koll kan gå in och titta på mitt saldo på väg till tunnelbanan för att se om jag har råd att köpa det där tuggummit. Men jag har inte sett det som något problem att vara tvungen att vara en smula förutseende, att ha en viss framförhållning i min vardag.  Eftersom det inte funnits några Iphoner under min uppväxt har jag liksom inte det behovet., jag ordnar det på annat sätt.  Undrar om den del av hjärnan som har hand om framförhållningen och planeringen förtvinar nu när man inte behöver ta den i anspråk.  Att vi kommer att bli sämre och sämre på det nu när vi har teknik som kan sköta det åt oss. Så som vi blivit sämre på att lära utantill i takt med att läskunnigheten ökat och vi inte längre behöver memorera nyheter mm för att sprida dem vidare utan lugnt kan förlita oss på morgontidningen eller kanske en uppläsning i Iphonen.

Musik, ett annat sätt att kommunicera.


 


Tidigare inlägg
RSS 2.0