Plommenad

---

---

---

---

Det känns redan I trapphuset att det är kallt ute. Man märker det på lukten. Kallt och under knarrpunkten, som jag, helt ovetenskapligt konstaterat ligger på cirka -10. Den här strålande vintermorgonen visar termometern på -15.  Ute är det krispig rimfrost och nästan molnfri himmel. Jag går ifatt en pappa och hans dotter. De går helt sakta på väg mot dagis och samtalar stillsamt om det som de ser på vägen. Ingen stress och jäkt utan äkta närvaro. Det gör mig glad att se att det finns föräldrar som tar sig tid att upptäcka världen tillsammans med sina barn inte bara på helger utan även här mitt i vardagen. Precis när jag ska passera dem upptäcker vi (samtidigt) en citron som ligger i snön. Den lyser som en liten gul sol i snödrivan och vi undrar förstås hur den har hamnat där. Jag tänker på Elsa Beskows Solägget och den lilla älvan som fick följa med till sollandet och jag undrar om det inte snart är dags för henne och komma hem för att dansa välkommenkärasoldansen.

 

 

---

 

---

Sista dagen på året blev en smula omtumlande. Hunden hamnade i rejält slagsmål. Ouppmärksam matte, hemsk raket (häxpipa tror jag att de heter) och tre vinthundar. Ja kalabaliken var total. Att hunden inte blödde är märkligt och att ett pyttelitet sår på min tumme kan generera så mycket blod är också skumt.  Det hela slutade i alla fall med ett besök på akuten för min del stelkrampsspruta och antibiotika blev resultatet. Hunden fick besöka veterinären och har också fått medicin. Nu är det en väldigt ynklig hund här hemma och en matte som blivit uppmärksam på hur ofta man använder sin högra tumme, och då är jag ändå vänsterhänt. Jag tror att just den ytan av fingret, den där lilla pricken där såret sitter (det är ett väldigt litet sår) är den mest använda ytan på alla mina fingrar.  Jag har inte tänkt på det tidigare, att min högra tumme är så inblandad i alla mina vardagsaktiviteter.  Jag trycker portkoden med höger tumme, väljer bländare och ställer in skärpan med höger tumme när jag fotograferar, jag skjuter på med höger tumme när jag vrider om nyckeln på toalettdörren, jag puttar på med höger tumme när jag knäpper byxorna. Listan kan göras hur lång som helst. Nu får höger tumme ligga lite lågt och de andra fingrarna får lära sig jobba. Det är inte det lättaste men med lite övning kan jag nog få det att fungera.

 

---

---

Ibland undrar jag hur det överhuvudtaget är möjligt att ta sig fram i den här världen. Då menar jag inte att förflytta sig från a till b utan att klarar av alla de medborgerliga plikter man som samhällsinvånare har. Det som idag fick mig att återigen fundera över det var den, med jämna mellanrum återkommande fastighetsdeklarationen. 
”Du har fått ett förslag på nytt taxeringsvärde. Kolla! Rätta om du behöver” så står det i beskrivningen som medföljer deklarationen. Rättelser görs enklast på internet står det också. Ok tänkte jag, dags att växa upp och äntligen fixa till den där e-legitimationen. Eftersom det dessutom var sista dagen för ändring i deklarationen fanns liksom inga andra alternativ än att göra det på nätet. Full av tillförsikt skred jag till verket. Trots att jag följde instruktionen på Nordeas hemsida till punkt och pricka fick jag det inte att fungera varför det blev nödvändigt med ett telefonsamtal till supporten. Där kunde (efter en mycket lång väntetid)en mycket vänlig man upplysa om en del högst väsentliga faktorer som inte framgick av texten på hemsidan. Som att e-legitimation bara fungerar med en äldre version av den webbläsare jag använder.  Nu följde en stunds nedladdande och omstartande av datorn. Nya försök och till slut kunde jag äntligen logga in på skatteverkets hemsida, göra mina ändringar och så var det bara att skriva under. Två timmar senare efter ett antal telefonsamtal till skatteverkets support fick jag lov att ge upp. Det tog 5 minuter att fixa det hela på mannen PC. Vi är nog helt enkelt inte kompatibla, skatteverket, jag och min Mac.

 

---

 

---

Jag går förbi de engelska radhusen på kvällens hundpromenad.  Det är mörkt ute så familjernas tv-skärmar syns tydligt genom fönstren. I nästan alla hus är tv på. Alla tittar på olika program. Så hade det inte varit för sådär 50 år sedan. Då hade det blåvita skenet från tv lyst i kanske två eller tre fönster. Där hade troligtvis fler än en familj bänkat sig för kvällens program och dagen efter kunde alla i fikarummet utbyta åsikter och diskutera  programet eftersom alla sett samma, det fanns ju ingen annat att välja på.  Alla såg vi Andy Pandy, Ria Wägner och Hylands Hörna. Då kunde vi jämföra våra upplevelser där i fikarummet. Nu delar vi med oss genom att berätta för de andra om det där fantastiska programmet som ingen annan har sett. Det blir en viss skillnad.

 

Som bildrutor.

---

 

 

---

På flygplanet, där man sitter nästan oanständigt nära människor man aldrig kommer att möta igen, är ryggsäcken ordentligt inskjuten under sätet framför. Allt enligt säkerhetsföreskrifterna. När döttrarna frågar efter, en det ena, en det andra känner jag mig som en muminmamma när jag ur ryggsäckens djup kan plocka fram det mesta man kan behöva. Den rymmer både extra hörlurar, tandborste Virginia Wolfs Mot fyren och så pappersnäsdukar, pennor, papper och så den oumbärliga tandtråden. Det gäller att vara beredd på alla eventualiteter. Vi rör oss över kontinenten i små skutt. Nästan innan vi startat är det dags att landa. Runt omkring oss talas ett språk som inte är mitt.  Och det gör det hela tiden, varje dag, året om, nästan överallt. För jag inser här och nu att det bara är en pytteliten fläck i allt det stora som jag kallar hemma.

 

---

 

---

När jag skulle ladda över bilder från kameran till datorn var sladden försvunnen. Jag vet att jag hade den igår och jag är ganska säker på att jag inte tagit den ut ur huset. Jag tror att jag lämnade den på skrivbordet i morse men jag är inte helt säker, kanske jag la den i hallen. Den borde hur som helst inte kunna vara någon annanstans än mellan skrivbordet och hallen. Så jag letade på alla ställen där den skulle kunna vara, jag letade på alla ställen där den inte borde vara. Jag tittade i lådan där den ska vara ungefär fem gånger. Och så den sjätte gången när jag tittade i lådan så var den plötsligt där. Jag undrar hur det gick till.

---

 

 

 

---

Vi träffar inga levande varelser förutom två skogsduvor som ängsligt flaxar iväg och en tordyvel som sävligt kravlar över mossan. Hunden griper tag i det ena doftspåret efter det andra. När han tror att han fått syn på ett djur är de för länge sedan försvunna. Man kan förledas att tro att det är mörkt liksom vi kan tro att vi är ensamma, hunden och jag. Men regnet gör luften grådisig och ger ljuset en svag lyster som man bara anar och varje steg vi tar är iakttaget men på betryggande avstånd så att vi inte ska märka det.
Vi följer skogsmaskinens avtryck genom skogen. Rester av träd ligger likt utfläkta revben i hjulspåren. Revben eller  fartygs-spant. Jag hittar fortfarande även om kartan måste ritas om och vi får leta nya stigar.  Det är inte bara jag som förändras.

---

---

I regndropparna en evighet. En evighet av det som aldrig var och aldrig kommer att bli. Den torkar i solen, evigheten.  Under tiden som blåbären mognar i skogen och alla oplockade smultron blir till rödkladdigt mos som känns lite fuktigt när man kliver på det med bara fötter. Vinden tar tag i längtan och för den högt över trädtopparna där ormvråken håller till, Han som aldrig fastnade på någon bild utan flög sin egen väg i sommarvärmen. Tystnaden är ett myller av kvittrande och surranden. Som ett ständigt flöde av något mjukt som rör vid oss men bara känns som en viskning mot huden.  Hela tiden små mirakel som landar i gräset utan de syns, de bara anas i ögonvrån om man tittar åt ett annat håll. Försöker man ta fatt i dem försvinner de som dimman över ängarna när solen går upp.  Det är smärtsamt med sommaren som vi längtar så efter och som sedan försvinner framför våra ögon alltmedan vi är upptagna med annat.

---

 

---

Jag får ta med paraplyet till studentmottagningen nu i kväll, kofta och strumpor verkar inte heller helt fel. Med eller utan regn är de nybakade studenterna säkert lyckliga. Jag tror inte att det bryr sig så värst mycket om vilket väder det är.  Det är dukat under tak i trädgården så det kommer alls inte att gå någon nöd på någon. Och som brukligt är nuförtiden drar studenterna snart vidare och lämnar oss gamlingar kvar i regnet. Där kan vi sitta med cognac och cigarr och minnas hur det var på vår tid.

---

---

Kan jag skylla på åldern undrar jag tyst för mig själv. Men är det verkligen den som är problemet. Vid närmare analys tror jag att det skulle behövas ett krafttag. Någon skulle behöva ta tag i strukturen (som om det fanns någon sådan) och fördela det som behöver göras i lagom portioner på lämpliga tider. Kanske skulle någon också passa på att städa lite i högarna och se till att kasta bort allt onödigt, allt som är för mycket. Det finns en hel del för någon att ta tag i. Bara tanken gör mig handlingsförlamad. För någon måste bli jag, jag kan inte se någon annan med nödvändig kompetens i frågan. Jag behandlar ärendet på det gamla vanliga sättet, gör som Muminmamman, sopar det under mattan och hoppas att det stannar kvar där. Sedan känner jag mig nästan lite upplivad. Man ska lyfta blicken och inte fundera närmare på allt som döljer sig där nere under mattan tänker jag när jag äntrar trappan till himlen och skybar i Skrapan.

---

---

Vi har fått nya telefoner på jobbet. Telefoner som är så mycket mer än telefoner om man bara begriper hur man ska göra med dem. Som ett första steg har jag lärt mig mitt telefonnummer, hur man gör när man ringer och när man svarar, det gäller bara att känna igen sin ringsignal. Vi har också fått ett helt nytt telefonsystem. Så nu gäller det att komma ihåg att koppla in telefonen när jag kommer och koppla den till röstbrevlådan när jag går, att komma ihåg var jag la telefonen när jag gick och inte glömma att ladda den. Det är mycket att komma ihåg. Sedan har jag också fått tre nya lösenord, så nu har jag tio stycken, de är verkligen generösa på mitt jobb.

---

---

Någonstans måste orden få fritt spelrum. Här på Plommenad får de, om inte alltid bestämma inriktning, så i alla fall en hel del plats. Ord kan vara så mycket. De kan göra gott och de kan göra skada. Därför bör man vara varsam med dem och inte klampa på hur som helst. Vi här hemma som gärna diskuterar både det en och det andra märker ofta att orden betyder helt olika saker för oss. Ett ord som jag upplever som stark och avvisande kan vara nästan motsatsen för någon annan.  Det är det som gör det så spännande med ord. Det som gör att det är en verklig utmaning at försöka uttrycka sig begripligt. Här på Plommenad tänker jag fortsätta försöka uttrycka mina tankar och funderingar över smått och stort.

Idag var orden tysta och det enda som hördes var min andhämtning.  Att åka skidor i ospårad terräng är som att vandra med ryggsäck. Man har inte plats för något annat än själva förflyttningen. Den tar kraften och energin. Tanken hamnar efter. Och solen den visade sig först efter att jag kommit hem.

 

---

---

Vi rör oss i landskapet och sätter våra egna inre namn på platser där.  En del av namnen delas av många och är en slags gemensam kunskap. Andra namn vet bara några få om eller så är de helt privata.  Så kan det komma sig att vi inte alltid omedelbart förstår när någon nämner en plats med det privata namnet trots att det är ett ställe vi också är väl förtrogna med. Jag har tänkt på det ibland på torpet där jag och min familj har namn på platser i skogen där vi ofta går. För de som bor på gården heter samma plats något annat, något vi inte vet. En del namn har en historia, det kan ha hänt något där som gett platsen sitt namn. Att inte veta namnet blir då att vara utanför historien.
Det tog en stund och en lång förklaring innan jag förstod var parken med elefanterna finns. Och det trots att det är väldigt nära och att jag passerar där ofta. Jag hade inte sett elefanterna som ett riktmärke, jag hade i ärlighetens namn inte ens tänkt på att de fanns. För mig var det parken med fotspår i sanden, eftersom jag en gång tog ett kort på mitt fotavtryck i sandlådan där. Det är så olika vad man lägger märke till och på vad man baserar sina inre kartor. Men nu har jag sett elefanterna.

---

---

 

 

---

Jag är inte alltid helt och hållet logisk i mina handlingar, i alla fall inte om man jämför med datorer som enligt min man är strikt logiska. Jag antar att det är det som är problemet. Vi kanske inte är kompatibla min dator och jag. Nu har jag i tre dagar försökt att få någon ordning på det kaos som jag ställt till med. Och ingen har jag att skylla på, det är trist.  Jag trodde att jag visste vad jag gjorde men helt uppenbart hade jag ingen aning och på bara en sekund hade alla mina bilder rymt ur strukturen och krupit tillbaka in i datorns dunkla vrår. Jag avskyr när det blir så här, jag avskyr att inte kunna, att inte förstå och att inte veta varför. Egentligen är det en världslig sak som inte har någon som helst betydelse i det stora hela. Men det lämnar mig ingen ro. Gissningsvis är det så att jag ska lära mig något. Tålamod kanske eller förtröstan. Nu har jag konsulterat de som vet lite mer än jag och fått klart för mig hur jag ska göra. Men fortfarande vet jag inte varför det blev som det blev och det är för en trygghetsnarkoman en smula oroande.

---