Plommenad

Efter ett inlägg på bloggen Hypergrafia har jag funderat på begreppet perfektion.
För länge sedan när jag gick i gymnasiet hade jag en lärare som jag av någon anledning besökte i hennes hem. Det var ett perfekt hem med vita väggar och några få utsökta saker . 
Allt väldigt sparsmakat och vackert men samtidigt så sterilt och opersonligt, det var som om ingen bodde där.
Där fanns inga spår av mänsklig aktivitet, inget damm, inga gruskorn på hallgolvet. Rummen var stumma, berättade inga historier utan stod där tysta och vackra.  
Tills jag visades in i ett pytte litet bibliotek. Där stod två svulstiga nedsuttna fåtöljer, travar med böcker, en slarvigt slängd pläd i grälla färger oordning och mänskligt liv. Det var som om det var i det rummet som husets ägare levde. Som om det rummet var husets hjärta och själ och de andra bara var till för syns skull. I efterhand har jag ofta tänkt på att det var just det rummet, det som inte var perfekt som kändes trivsamt och inbjudande. Det som gav mig en känsla av, kom som du är, inte uppklädd till tänderna.
Min pappa sa att ögat söker det perfekta men vill inte ha det, det stämmer verkligen.
Är det för perfekt blir det liksom obekvämt, otrivsamt. Jag vill att mitt hem ska bära spår av mig. Att det ska berätta en historia om de som bor här. Precis som människor. Sextioåringar som ser ut som tjugo gör mig nervös och osäker. Jag tycker om när man kan se på en människa att den faktiskt lever. Varje rynka blir en berättelse som är värd att lyssna till.

---

Vad är det som gör att vi ibland nästan omedelbart genom våra berättelser hamnar i det som berör, det som är livet. Vad är det som påverkar att dessa samtal genast kastar sig över branten ner i det avgrundsdjupa tillstånd där det handlar om existensen och livets villkor när andra samtal kan pågå år efter år utan att de för oss ett enda steg närmare varandra eller de stora frågorna. De förblir ett försiktigt skrap på ytan om ens det.

Jag tänker på samtal som en dans. Vi turas om att föra och pratet ringlar som komplicerade turer, piruetter.

Ibland är det bara en som för då är det lätt att det blir lite tråkigt. Vi behöver vara två eller fler som dansar tillsammans för att samtalet ska kännas berikande. Och i vissa svindlande ögonblick bär det, som blank is och man svävar tillsammans och går sedan därifrån med en känsla av lätthet, att man är precis så vacker och klok som man i sina ljusa stunder anat.

Jag har vuxit till mig, mognat en smula kanske. Eller så är det så att jag lärt av mina barn. Det är väldigt få saker man måste, säger min son. Och han har faktiskt rätt. Så i år tar vi julen med ro. Vi lagar den mat vi gillar för att vi vill. Vi städar lite lagom och pyntar med måtta. Och tänk julstämningen har redan infunnit sig. Det är ju så behaglig belysning, som min granne sa, dammråttorna syns knappt.
Men för att vara säkra på att undvika eventuell katastrof har vi köpt en gran och klätt den så vackert vi kan.
Allt för att beveka vinterns obegripliga makter.

I det dagliga livet är ansvar ofta en sorts arbetsfördelning. Man har olika ansvarsområden där man delar upp ansvaret mellan sig. Men jag har läst att ansvarsfullhet är en personlig egenskap och om man är ansvarsfull har man tänkt igenom konsekvenserna för sitt handlande i förväg.
Eftersom jag sällan gör en noggrann konsekvensanalys innan jag handlar, pratar först tänker sedan, så är jag nog inte så ansvarsfull som jag trodde.

I boken Den lilla Prinsen av Antoine de Saint Exupéry säger räven till den lilla prinsen att man är ansvarig för alltid för de man har tämjt.

Vad kan jag tämja i min vardag, barnen kanske, mannen tveksamt, krukväxter möjligen och så hunden.
Hela ansvaret har jag för mina krukväxter.
För relationen med mannen kan väl sägas att vi har ett delat ansvar.
Hunden är vi många som ansvarar för. 
Helt klart är att vi har ett föräldraansvar mannen och jag, och det sträcker sig ganska långt framåt i tiden.

Jag har upptäckt att det finns en tunn gräns mellan att vara ansvarsfull förälder och hysterisk morsa. Det är lätt att hamna på fel sida om den där gränsen.

Som när vår son skar sig i tummen med sin första kniv. Kanske vi brast i ansvar redan där, genom att ge honom  kniven.

"Mamma jag har skurit av mig tummen" skrek han nerifrån backen. Jag såg blod men fick inte titta ordentligt. Satte på stora plåster och lastade in ungen i bilen. Framme på vårdcentralen fick vi vänta ganska länge. När det blev vår tur hittade doktorn inte såret!
Var det ansvarsfullt eller hysteriskt att handla som jag gjorde? Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vilket.

När det gäller högre tjänstemän och politiker tar man ansvar om man avgår. Det tycker jag är konstigt. Föräldrar avgår sällan, tur är väl det. Jag tycker att det är bra att vi sitter kvar och kämpar på med vårt ansvar. Det borde politiker också göra.

---