Perfektionism
Efter ett inlägg på bloggen Hypergrafia har jag funderat på begreppet perfektion.
För länge sedan när jag gick i gymnasiet hade jag en lärare som jag av någon anledning besökte i hennes hem. Det var ett perfekt hem med vita väggar och några få utsökta saker .
Allt väldigt sparsmakat och vackert men samtidigt så sterilt och opersonligt, det var som om ingen bodde där.
Där fanns inga spår av mänsklig aktivitet, inget damm, inga gruskorn på hallgolvet. Rummen var stumma, berättade inga historier utan stod där tysta och vackra.
Tills jag visades in i ett pytte litet bibliotek. Där stod två svulstiga nedsuttna fåtöljer, travar med böcker, en slarvigt slängd pläd i grälla färger oordning och mänskligt liv. Det var som om det var i det rummet som husets ägare levde. Som om det rummet var husets hjärta och själ och de andra bara var till för syns skull. I efterhand har jag ofta tänkt på att det var just det rummet, det som inte var perfekt som kändes trivsamt och inbjudande. Det som gav mig en känsla av, kom som du är, inte uppklädd till tänderna.
Min pappa sa att ögat söker det perfekta men vill inte ha det, det stämmer verkligen.
Är det för perfekt blir det liksom obekvämt, otrivsamt. Jag vill att mitt hem ska bära spår av mig. Att det ska berätta en historia om de som bor här. Precis som människor. Sextioåringar som ser ut som tjugo gör mig nervös och osäker. Jag tycker om när man kan se på en människa att den faktiskt lever. Varje rynka blir en berättelse som är värd att lyssna till.
Jag kan bara hålla med Dig till punkt och pricka! ATt våga visa vem man är!
Och - hellre litet skit i hörnen än ett rent helvete, det ordspråket kommer väl till pass här....
Ylle
Det är sant det du skriver,man vågar inte röra sig om det är för perfekt.
Mvh Anna-Carin
Du skriver så klokt.
Vi har en avlägsen släkting vars hem är otroligt minimalistiskt. Vid första anblicken ger det ett enormt flott intryck men det är vid första anblicken det. Efter ett tag tycker jag att det känns extremt opersonligt och kallt på något vis! Nej, jag tycker det ska synas vem som bor i ett hem. Sedan har vi alla olika smak men det är en annan femma!
Ha en fortsatt bra kväll!
Kram från en proppmätt!
Jag är ibland rädd att jag vill ha en yttre ordning för att kompensera den oordning jag har inom mig. Ibland tror jag att det hör ihop. Allt gott Anne-Marie
visserligen tycker jag om ordning men inte till den milda grad att jag eller själva livet försvinner i perfektionism...så hos mig syns livet och det är perfekt
Så sant! Idealen i vackra heminredningstidningar blir man först avundsjuk på men sedan undar man hur man ska leva där. Det är likadant i en trädgård. En alltför perfekt trädgård blir ointressant och steril.
Hurra, så tycker jag också, det ska synas att man levt! Jag tycker bland det vackraste som finns är gamla människor där åren satt sina spår. Nu menar jag inte så att om man ser att en människa lidit så är det vackert, utan det naturliga åldrandet efter ett långt innehållsrikt liv! Jag hade noja i trettiårsåldern då jag ägde alla föryngringscremer som stod till buds, från bystcremer till halscremer. Nu när jag passerat de femtio funderar jag på att kanske inhandla en fuktighetskräm....
Kramen
Tittar in för att önska en trevlig fredag. Lycka dessutom till med dotterns gymnasieval. Det är en djungel att hitta rätt och jag minns att vi fick reklam och prospekt i massor! Nu går yngsta fröken i åk 1 och är nöjd men inte var det lätt att välja!
Kram!
Ett hem kan ju faktiskt vara vackert även om det inte ser ut som i en heminredningstidning. Spår av liv sätter ofta prägel. Jag har kommit på mig själv att jag har lika många platser kring bordet och nästan lika många sängplatser, som vi hade i min barndomsfamilj. Varje hack i köksbordet ser vi som ett minne.
Kram
Ja men precis så är det ju!!
Ett hem ska upplysa vem som bor där..nu när vi flyttade så kom två av våra förra grannars "barn" hit och kollade!
Man ser sa Micke att det är ni som bor här..härlig kommentar!
Kramen
Tack för titten. Du har vackra bilder.
Gillade din blogg´.
Trevlig helg.
Hälsningar Kristina
Jag antar att du skulle tycka om att betrakta mitt ansikte en stund då, för där syns det liv jag har levt...
Så klokt du skriver och så rätt du har.
Kram:)
Kanske är perfektion ett resultat av ens rädsla... att våga visa vem man är, hur man är! En perfekt mask som du kan möblera ditt hem eller, ditt ansikte
med..?
Varm kram..
Ps. Jag undrar ibland hur det kommer sig att vissa människor har en sådan otroligt unik empatisk förmåga, att de kan fästa ens egna tankar på papper... du gjorde det hos mig nu!! Tack.. med de ödmjukaste bokstäver nu!
