Här
" Det är inte att gå på vatten som är det stora miraklet. Miraklet är att gå på den gröna jorden just i detta ögonblick"
Jag glömmer ofta det, trots att jag tycker att han har rätt.
Det finns så många under i vardagen. Så många små fantastiska ögonblick.
Jag försöker att vara mer uppmärksam och ha fokus även på på min vardag.
Istället för att längta till helgen försöker jag koncentrera mig på den dag där jag är.
Lena Katarina Svanberg undrar i boken Långsam mat, varför vi har en sådan oförmåga att se vad som finns alldeles om hörnet och en sådan förmåga till entusiastiskt avund inför sådant som händer längre bort.
Jag har också funderat över det. Varför det är häftigare när väckarklockan ringer klockan 6 i New York än i Enskede? Jag tror man är lika trött där som här.
Det är som om vi tänker bort att det är likadant, fast någon annanstans.
Även i New York går folk till jobbet på morgonen, läser sina läxor, grälar med sina barn, föds och dör.
Precis som här.
Jag menar inte att vi inte ska resa, bekanta oss med andra människor, kulturer och levnadssätt.
Jag menar att vi inte ska glömma bort att leva våra liv även till vardags.
Sommarens sista ros.
Men så borde alla tänka för det är ju faktiskt vardagen som är livet! Tänker vi bara på helgerna så längtar vi livet ur oss.
Kram och ha en fin lördag!
Det har du så rätt i. En del pratar om hur fantastiskt det varit på något ställe och att de vill bo där. Men de har bara varit där på semester och det blir vardag även på de platserna, om man bor där.
Vilken fantastisk bild!
Kram!
JO - det är stort att få gå på jorden som människa ett begränsat antal år.
Här och Nu - återigen att lära och öva förnöjsamhetens efemära, svårinfångade läxa.
Varifrån kommer denna ständiga, oroliga längtan bort, gräset är inte grönare...
HÄR... är stort och häftigt och tillfyllest dag efter dag - här...där man bottnar.
Det som är botten i dig är också botten i andra överallt menar ju Ekelöf med all rätt.
Nej, jag delar gärna mätarlarvens härliga, vardagsnära, insiktsnära, gröna bladvision. Inte alls larvig men lärorik!
Och Kersti. Glöm inte. Det är DU som är ett mirakel i vardagen!!
"... Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar här på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt kära gröna körsbärsblad...
Werner Aspenström (1918-1997).
Mätarlarven, 1950.
Natti natti. Sussa sött. ALLA.
Nej mitt motto är "fånga dagen"
Ha en skön söndag..ljuvlig bild på frostig ros..kram
Som en liten fjäril som fladdrar förbi, sätter sig en stund på min axel för att jag ska se det vackra.... så är det varje gång jag kommer in hit till dig!
Du får mig att känna det vackra... det som jag behöver så mycket nu! Tack av hela mitt hjärta... varje dag!
Hoppas det första adventsljuset ger dig det ljus och den värme vi alla behöver så väl...
Varmaste kram...
Gladjen du delar med dig av ar verkligen smittsam. Manga ar de som publicerat visa ord, de verkar sa kloka, kanske for att de ar i "New York" sa att saga, eller just i bok-form. Det verkliga undret ar att DU som ar sa jordnara o HAER har lika fina KLOKA tankar. Det ar lika spannande varje gang jag klickar till din sida - finns dar en ny sagolik bild o tankvarda ord?
Tack Kersti, du forgyller vardagen oavsett var den ar!
Kram
Säger som tidigare här: Carpe Diem, fånga dagen! Livet ska levas här och nu, och jag njuter här och nu av din fantastiska frostiga ros!
Kram
Den där bilden är smärtsamt vacker. Jag har varit här och tittat på den flera gånger och trodde jag skrivit. Så är det. Aspenströms dikt är nog den enda dikt jag kan utantill. Njut din vackra advent... allt gott. Anne-Marie
Du har så rätt i det du skriver. Att sätta värde på de små vanliga stunderna det är ju det som är livet och det är ju det som man är med om för det mesta. Nu för tiden tillåter jag mig att njuta av tillvaron och vardagen.
Kram och en god advent.
Tack alla ni som kommer in och tittar och ger så många vackra ord tillbaka till mig.
Vackert, vackert, vackert....
Ylle
Fantastisk fin krispig ros...
Den gör fortfarande nästintill ont att titta på rosen i sin spröda vilja att slå ut trots kylan som naggar i i livskanten. Vackert så det förslår. Anne-Marie
