Första arbetsveckan
Det känns nästan som att vara ny på jobbet efter det långa sommarlovet. Samtidigt är det som om jag inte alls varit därifrån. Visst är det konstigt. Men nu är det inga latmaskdagar, det är uppkavlade ärmar och full fart som gäller. Min plan är nu att odla latmasken på fritiden och att planera in en helt arbetsfi dag i veckan, en vilodag. Till arbete räknas alla underhållsaktiviteter så som städning och tvätt, kort sagt allt som jag inte tycker är roligt. Matlagning får dispans eftersom jag ofta gillar det, hundpromenader lika så. Med en sån planering kan kanske latmasken om inte frodas så i alla fall överleva till nästa sommarlov.
Godkänd sysselsättning
I natten
Vissa tankar både bär och lyfter. De svävar av egen kraft och lämnar hos tänkaren en känsla av djup och klokhet. Ofta kommer de smygande nästan omärkligt i nattens mörker där de glittrar till en kort sekund för att sedan upplösas som rök och försvinna ut i tomma intet. På morgonen är det enda spår som finns kvar en vag aning av något storslaget som runnit genom fingrarna.
50 år
Nu har jag gjort det. Fyllt på riktigt. Nu är jag en av de där äldre människorna, ni vet en tant med hatt. Men ärligt talat så fungerar det ju inte riktigt så. Även om jag skaffar en hatt tror jag inte att jag kommer att bli någon tant. Inget ont sagt om tanter, ibland önskar jag att jag hade lite mer av tant i mig. Det är möjligt att det ligger där djupt inne slumrande och sticker upp nosen nu när det magiska årtalet har passerats. Vem vet. Jag ska kanske börja med hatten.
Mysterium
Något att fundera över är hur nyckelpigan kunde hamna mellan fönsterrutorna.
Det finns en hel del saker som jag inte förstår.
Otakt
Bakar bullar och tvättar. Jag är i otakt med mig själv. Sommarlov är i själva verket inte så olikt arbetsliv men ger mer utrymme för reflexion. Det är arbetsamt när tankarna får tid att tränga sig på. Jag bär på så många bilder av hur livet ska gestalta sig. Föreställningar som inte så ofta överensstämmer med verkligheten. Jag har för mycket Sörgårdsidyll i mina fantasier. När jag försöker regissera min familj så att de ska motsvara mina bilder vägrar de att ta regi.
De gör som sig bör och går sina egna vägar. Kvar blir jag, planlöst irrande i sommaren.
Karin Thunberg skriver i sin bok Mellan köksfönstret och evigheten "det är så mycket enklare att vara journalist med bestämda arbetsuppgifter och fastlagda lämningstider än en vanlig kvinna med ett oberäkneligt liv som pågår dygnet runt". Det är inte så dumt att vara arbetsterapeut.
Att läsa
Jag läser just nu en stor bok i det lilla formatet. Den är på totalt 128 sidor och ofattbart innehållsrik trots att det på vissa sidor bara är några få meningar.
Den bok jag läste precis innan jag startade med den här var på 389 sidor. Det var många ord som rymdes på de sidorna, ändå upplevde jag att den var fattigare på något sätt. Det är en bok som har fått bra kritik och är skriven av en erkänd författare men jag kunde aldrig riktigt ta den till mig. Orden var liksom ivägen. När jag funderade på varför det var så kom jag att tänka på pornografi, på att total nakenhet inte är så speciellt intressant utan att det spännande ligger i det man inte ser, det som man får ana sig till.
I böckernas värld handlar det om det outtalade, det jag som läsare måste anstränga mig lite för att hitta mellan raderna. De mer ordkarga texterna lämnar plats åt läsaren. De lever i en trygg förvissning om att jag faktiskt kommer att klarar av det trots att allt inte förklaras och läggs tillrätta. De kräver mer men utdelningen blir ofta desto större.
Den lilla boken
Ställtid
Då börjar rastlösheten att slita och dra.
Den gnager sig in och hotar att helt rasera möjligheten till eftertanke och reflektion.
Jag har tid, det finns utrymme men det krävs något mer.
Det krävs att jag förflyttar mig från den nivå som befolkas av inhandlingslistor,
tvätttider och annat underhållsarbete.
Till en nivå, en hylla i medvetandets skafferi där det är glesare mellan burkarna.
En nivå där det finns utrymme för nytänk.
En plats där jag kan ta ett steg tillbaka och betrakta innehållet på hyllan och se nya saker,
nya samband i det gamla invanda.
Tomas Sjödin har så rätt när han säger att det krävs tid för eftertankar.
Eller för att använda Bodil Jönssons terminologi, det krävs ställtid.
Det går inte alltid att på ett ögonblick förflytta sig mellan de olika hyllorna,
det tar tid att ställa om sig.
Det är en kunskap jag egentligen har, men inte alltid kommer ihåg att räkna med.
Vinden
Jag har aldrig sett några men det känns som om det är fullt möjligt att de har bon där uppe under takåsen.
Vinden är en plats full av möjligheter och speciella dofter, dofter av damm och gamla saker.
När jag går upp för vindstrappan tänker jag ofta på svart-vita svenska långfilmer där de olika gängen i stan tog sig osedda fram genom att springa över vindarna.
Det går inte att komma vidare från vår vind, man kommer bara dit.
Ändå kan jag känna av den där spänningen från filmerna när jag kliver in genom vindsdörren.
*
Så tänker jag ibland, speciellt när jag läser i tidningen om ordningskonsulter som kommer hem till folk och hjälper dem att få struktur i sitt hem, och sedan hålla den ordningen även när konsulten gått därifrån. Jag undrar så hur de bär sig åt.
Men när latmasken kryper fram tänker jag istället att det är mycket mer spännande med vindsförråd som ser ut som våra. För tänk så tråkigt om man har överblick och total koll på vad som finns där inne.
Som det nu är känns det som ett äventyr att bara försöka ta sig in i förråden och man vet inte alls vad man kommer att hitta. Oftast är det inte alls det man letar efter som man stöter på utan helt andra ,sedan länge bortglömda saker. Det kan finnas en glädje i det också.
Flexibilitet
Våren har slagt till. Det är samma visa varje år. Plötsligt kommer alla grannar fram ur sina hålor.
Solen skiner och jag får ingenting gjort.
När jag vaknade i morse hade jag en noga uttänkt plan för hur dagen skulle spenderas.
Det blev inte alls så. Det blev en helt annan dag, en mycket bättre, lugnare och trivsammare dag än den som jag hade planerat. Tack vare att jag var flexibel och ändrade mina planer
Det fick mig att minnas en praktik jag gjorde under min utbildning. Man skulle fylla i ett självskattningsformulär i början av praktiken. Jag minns bara en enda punkt, en fråga om hur flexibel man tyckte att man var. Jag satte självsäkert mitt kryss längst till höger det vill säga mycket flexibel. Det gick några dagar eller veckor, jag minns inte så noga men jag kommer ihåg den dagen när hela min planering gick om intet. Patienterna var för dåliga, borta på annat eller så hade de glömt att de skulle träffa mig. Jag blev förfärligt frustrerad och hade ingen förmåga att spontant ändra i mitt program. Dagen efter flyttade jag mitt kryss till en placering betydligt längre åt vänster.
Det är många år sedan och ibland tror jag att jag har blivit lite mer flexibel med åren. Andra dagar tycker jag precis tvärt om, att jag blir mer och mer rotad i mina vanor. Att jag kommer att bli en besvärlig gammal tant som kör med hemtjänsten och vill ha allt på samma sätt som det alltid har varit.
Men just idag när en vän ringde (jag hade precis klivit upp) och undrade om vi skulle ta en hundpromenad tillsammans vilket inte alls ingick i min planering, så struntade jag i den, träffade min vän och njöt av dagen.
Det var faktiskt inte alls så svårt som man skulle kunna tro.
Hur flexibel är häggen?
Ordfundering
Att vara ofärdig är något annat.
När det gäller väderleken kan det vara klart men aldrig oklart.
Undrar just varifrån ordet mulet kommer.
Att höra till II
Ibland kan jag få en sådan där akut känsla av utanförskap.
Som om jag inte har de rätta koderna, inte förstår språket.
Brädgårdar är en sådan plats där det händer. Trots att jag är uppfödd på byggdamm och tidigt lärde mig att hantera hammare och såg kan jag känna mig så otroligt bortkommen på en brädgård.
Jag får en känsla av att inte bli räknad med, att de som arbetar där förutsätter att jag ingenting vet och ingenting kan. Ofta är de inte ens ovänliga utan ignorerar mig fullständigt. Vore jag en kaxigare natur eller helt säker på vad jag skulle ha blev jag antagligen arg men nu gör det mig dubbelt osäker
I fredags var jag inne i en stor hälsokostaffär. Expediten var mycket trevlig och tillmötesgående ändå fick jag samma känsla som på brädgården. En känsla av att inte vara invigd, inte höra till. Jag var en tillfällig besökare i ett främmande land, en turist som botaniserade bland hyllorna.
Ibland har jag följt med mina döttrar till en affär i stan där jag definitivt är turist. Jag sticker ut, skiljer mig från mängden och känner mig som om jag var på besök i ett exotiskt land. Det är som en helt annan värld.
Affären är full av nitar, läderkängor, strumpbyxor och örhängen, en märklig blandning i starka färger.
Kunderna är ofta svart- eller vithåriga och för en utomstående förvillande lika.
Underligt nog känner jag mig inte alls lika utanför här som jag gör på brädgården eller i hälsokostaffären.
Kan det bero på att jag inte ens i min vildaste fantasi drömmer om en tillhörighet här men att jag tycker att det är roligt att vara på tillfälligt besök i den här världen.
Kanske är det så.
Att höra till
Det behövs så lite, bara någon diskret markering, ibland vet jag inte alls vad det är men ändå så vet jag att de här hör ihop. De markerar genom sin klädstil, sin hårfärg eller på något annat sätt att de är av samma sort.
Jag undrar om jag också gör det och i så fall vilken grupp jag tillhör.
Tantgruppen kanske, men vilka är våra kännetecken? Nej, jag kan inte se det. Kanske beror det på att jag sitter mitt i den och att det skymmer sikten.
Jag talade med en Punkare för en tid sedan. Han påstod att punkarna är de enda som helt och fullt bara följer sin egen smak och klär sig /ser ut precis så som var och en vill utan påverkan från någon annan. Hur kommer det sig då att man så lätt känner igen en punkare undrade jag. Att en från London påminner så mycket om en från Stockholm?
Han satt tyst ganska länge och sedan sa han: Det har jag faktiskt inte tänkt på.
Har någon sett mina bok-ormar?
Jag har tappat bort mina bok-ormar.
Det känns vilset på något sätt. De stod för någon slags trygghet i tillvaron.
Som gosedjur ungefär.
Röda och glada ska de vara.
Jag köpte många, ett helt litet lager i en bokhandel i London, nu är alla försvunna
Det är kanske därför jag inte får någor riktigt flyt i läsandet. Irrar vilsen omkring och får ingen ro.
Börjar på en bok men kommer liksom inte in i den, ger upp och tar en annan men det blir samma sak där.
Jag är nästan helt säker på att det har med bristen på bok-ormar att göra.
Hårfundering
Det är lite efter lunchtid men lokalen är fylld av folk.
Jag gissar att de flesta går på gymnasiet som ligger alldeles nära.
Det är många unga kvinnor, jag räknar till fler än tjugo.
Jag noterar att alla, utan undantag har långt hår.
Inte ens halvlångt utan riktigt långt.
Är inte det konstigt?
Kan det vara så att fattiga studenter inte har råd att gå och klippa sig?
Men då skulle även männen, pojkarna ha långt hår.
De har de inte.
En del är rakade och andra har halvlångt hår.
Ingen av männen just här har riktigt långt hår.
Jag undrar varför.
Håriga valmoblad
Vem äger vad?
När jag sätter på radion hör jag vår kulturminister säga:
De äger frågan!
Jag vet inte alls vad programmet handlar om eller vilken fråga som vem äger.
Men jag vet att man brukar uttrycka sig så och att det förmodligen är helt korrekt.
Ändå sätter det igång en massa tankar hos mig.
*
När jag var barn och min lillasyster ville retas kunde hon stå väldigt nära och
tjuvlyssna på oss lite äldre.
Luften är fri sa hon när vi ville få iväg henne.
Ordet är fritt brukar man också säga. Och tanken kan ingen sätta i bur.
Men hur är det egentligen med frågan?
I en demokrati borde väl också frågan vara fri.
Inte kan väl någon ha monopol på den, vad den nu än gäller.
Hur skulle det bli om vi inte fick ställa våra frågor.
Att man sedan kanske inte alltid får svar,
eller inte får de svar man förväntar sig,
det är en annan historia.
Fritt är det för alla som vill att njuta av vårblommorna.
Människor
Igår träffade jag väldigt många människor.
Både stora och små människor.
Det var människor som jag på ett eller annat sätt kommunicerade med.
Människor som jag på ett eller annat sätt påverkade
och som på ett eller annat sätt påverkade mig.
Jag kom att tänka på att jag någonstans hört eller läst att vi i dag träffar lika många människor på en dag som man förr gjorde på ett helt år.
Om det är så är det kanske inte så konstigt att man ibland behöver en liten paus.
En paus för att smälta och sortera alla intryck man får av alla dessa möten.
Jag tycker om att träffa människor.
Jag tycker om att vara ensam.
Det är ingen motsättning i det utan snarare en nödvändighet.
Tonårsliv
Jag tyckte om den där kittlande, hissnande känslan när man dyker ner i avgrunden.
Jag gör inte det längre.
Kanske är det någon hjärnvindling som har fått nog av stimulans eller så är det helt enkelt en fråga om utveckling eller avveckling.
Nu tycker jag om att känna stadig mark under fötterna men jag kan fortfarande hänföras över utsikten när jag är där uppe på toppen.
Att vara tonårsförälder är ungefär som att åka berg-och-dalbana även om topparna och dalarna är lite mindre förutsägbara. Men man njuter desto mer när man är där uppe på toppen, tillsammans.
Fundering om strövtåg
Det känns som sommar och granbarr under fotsulorna.
Mina strövtåg i söndags tog mig och hunden till Gålö söder om Stockholm.
Det är där bilderna är tagna. Så ja du har rätt Thord, det är havet.
Du har också rätt i att det är vi som förändras, ständigt.
Precis så som det gör, havet alltså.
Och kanske är det ingen bra idé att se tillbaka.
Bättre sysselsättning är det nog att se sig omkring.
Och det kan man ju också göra på sina strövtåg.
Välja perpektiv
Jag såg henne, mamman komma rusande med en blick, på en gång både förtvivlad och arg.
Och utan förvarning var jag i hennes känsla. Tillbaka nästan fem år i tiden.
Jag kände det så tydligt som om det var jag som kom rusande där, fast jag den gången kom cyklande som en dåre med skräck och ilska i bröstet.
Jag vet att det finns våld överallt även bland ungdomar. Jag vet att det finns barn och ungdomar som far illa.
Jag vet att det händer även där jag bor. Men ibland vill jag inte veta. Ibland vill jag inte veta det som jag vet. Ibland vill jag tro att världen är god och att alla vill varandra väl. Jag vill det för att orka leva. För att kunna ge mina barn ett hopp, en framtidstro. Det är så lätt att tappa fotfästet i världen om man bara ser det som är svårt och hemskt. Så trots att jag vet så måste jag blunda ibland. Jag måste välja att se det som är bra, det som gör gott.
Och jag måste fortsätta att tro på att världen är plats där vi kan leva tillsammans.
Tankar om ensam tillsammans
Har det hänt något undrade Anne-Marie efter mina "ensamma" inlägg.
Nej det har det inte svarar jag. Jag är inte alls ensam, tvärt om det är nästan lite för mycket folk här emellanåt.
Men de där ensamma haikudiktern var något som jag gått omkring och burit på ganska länge.
Det blev lite tungt till slut så jag behövde bli av med dem.
Jag har funderat ganska mycket på det här med ensam - tillsammans. Att man kan känna sig så ensam trots att man är tillsammans, aldrig är man väl så ensam som då. Den ensamheten är liksom avgrunsdjup, bottenlös. Kanske för den står i så skarp kontrast till andras tillsammans.
Men man kan också vara ensam tillsammans och må gott i det. Som när man åker bil med någon man känner väl och kan sitta och må bra i en välgörande tystnad, var och en i sina tankar men ändå tillsammans. Tryggt ensam eftersom man vet att man har ett tillsammans. Ett tillsammans där den andra låter en vara ifred när man behöver. Jag är lyckligt lottad och har ett eller till och med många tillsammans. Men visst kan jag också känna av den där andra bottenlösa ensamheten ibland, så är det nog för oss alla. Så är det nog att vara människa.
