Tankar om ensam tillsammans
Har det hänt något undrade Anne-Marie efter mina "ensamma" inlägg.
Nej det har det inte svarar jag. Jag är inte alls ensam, tvärt om det är nästan lite för mycket folk här emellanåt.
Men de där ensamma haikudiktern var något som jag gått omkring och burit på ganska länge.
Det blev lite tungt till slut så jag behövde bli av med dem.
Jag har funderat ganska mycket på det här med ensam - tillsammans. Att man kan känna sig så ensam trots att man är tillsammans, aldrig är man väl så ensam som då. Den ensamheten är liksom avgrunsdjup, bottenlös. Kanske för den står i så skarp kontrast till andras tillsammans.
Men man kan också vara ensam tillsammans och må gott i det. Som när man åker bil med någon man känner väl och kan sitta och må bra i en välgörande tystnad, var och en i sina tankar men ändå tillsammans. Tryggt ensam eftersom man vet att man har ett tillsammans. Ett tillsammans där den andra låter en vara ifred när man behöver. Jag är lyckligt lottad och har ett eller till och med många tillsammans. Men visst kan jag också känna av den där andra bottenlösa ensamheten ibland, så är det nog för oss alla. Så är det nog att vara människa.
Jag håller verkligen med dig. Väldigt vackert att ställa de där två dikterna bredvid varandra. De är motsatser och samtidigt paradoxalt nog så nära sammanbunda. Den där känslan kan skifta från en sekund till en annan.
kramar
johanna
Det finns inre rum där man bara själv har nyckeln till. Rum där man ibland också måste få vara ensam. Att ensam komma till insikt kan ibland vara en nödvändighet och då vill man kanske heller inte bli störd. Ensam behöver inte heller vara negativt. Men för det mesta är det skönt att ha sina nära intill sig. Alla har inte det.
Helt klart finns det olika sorters ensmhet. Vissa är tunga och svåra medan andra kan vara avkopplande! Det värsta som finns är nog att känna sig ensam i en tvåsamhet/förhållande eller på sin arbetsplats. Den gemenskapen behöver vi alla!
Kram!
Vacker bild! Ensamhet kan vara skönt om den är självvald..men ensamhet kan också vara något skrämmande!
Kramen
Ensam...kan vara vackert och vilsamt, trevligt.
Ensam...kan också vara precis tvärtom.
Kram:)
Så fint du skriver.
Ensam - det går inte att inte vara ensam. Det är mänskligt. Jag kan uppleva den goda ensamheten, och den avgrundsdjupa... den kallas saknad efter, längtan till... bortom... oåterkallerliga möten som aldrig avslutades... tänker kanske på min mamma och Estonia... där allt tog slut... och ensamheten som aldrig fick fästa sig i en slags punkt då. Förlåt min öppenhjärtlighet. Ensamhet kräver något skyddslöst. ALlt gott - med dig är man märkligt nog aldrig ensam. Det är nog det vackraste jag kan säga till en annan människa som är frånvarande. Anne-Marie
Fin bild - strandzoonen lever sitt eget liv, en spännande smal remsa där hav möter land - meditativ plats och kanske platsen där livets allra första gnista antändes för urtider sedan då vi alla föddes.
Här i begynnelsen börjar alla berättelser. Sagan om livet. Sagan om människan. Sagan om kärleken.
Har inte hunnit med att titta in på ett tag - och jag har saknat det. Underbart att se dina vackra bilder och läsa dina tankeväckande funderingar, klockrena iaktagelser och fina dikter!
Tittar in och säger god natt! Hoppas dagen varit bra och att ni snart får klarhet i gymnasievalet!
Gud vilka vackra bilder Du tar!
Visst är det så - att vara ensam är naturligt för oss, vi är bara människor. United we stand - departed we fall, så gick en låt jag hörde i min barndom. Så sant. Godnatt önskar Ylle
Ensamhet i tvåsamhet. Att känna sig ensam, den ende som känner så i tvåsamheten. Det är tungt. Man räknas som två, av omgivningen, av den andre parten i tvåsamheten. Det är sådant som ger stressymptom och sjukdom och värk. En befrielse att kasta av sig den tyngande manteln och träda ut i ensamheten - REN ensamhet..... Som man sedan kan fylla med glädje, för i den gamla ensamheten finns inte rum för glädjen...
/L
Marie Fredriksson har gjort en underbar låt med temat! Jag minns när jag skilde mig för tredje gången o var så lessen, jag fann så mycket tröst i hennes ballader då.
Jag bestämde då att nu får det vara nog, nu lever jag ensam! Men det dröjde inte länge innan jag hittade min verkliga livskamrat, som nu stått vid min sida i femton år! Som gör mig glad och tacksam varje dag, och som låter mig ha mitt egna inre rum utan att ställa frågor...
Kramen
