Tonårsliv
Jag tyckte om den där kittlande, hissnande känslan när man dyker ner i avgrunden.
Jag gör inte det längre.
Kanske är det någon hjärnvindling som har fått nog av stimulans eller så är det helt enkelt en fråga om utveckling eller avveckling.
Nu tycker jag om att känna stadig mark under fötterna men jag kan fortfarande hänföras över utsikten när jag är där uppe på toppen.
Att vara tonårsförälder är ungefär som att åka berg-och-dalbana även om topparna och dalarna är lite mindre förutsägbara. Men man njuter desto mer när man är där uppe på toppen, tillsammans.
Det där skulle varje tonårsförälder läsa. Jag har iochförsig aldrig gillat berg-och-dalbana, men tvingats göra den resan i livet... Anne-Marie
Berg&dalbana gillar jag fortfarande..tror jag, det var ett bra tag sen jag var på nöjesfält!
Ha en skön dag..kram
Jag tyckte också om berg- och dalbanor, jag älskade utsikten från Eiffeltornet och jag njöt vid Kullabergs stup! Men för något år sedan fick jag svindel vid Hovs hallar och på Möns klint och någon sade då att det hade med åldern att göra!
Nu vill jag ligga på topp men precis som du ha fast mark under fötterna! Både bokstavligt och bildligt;-)
Ha en fin lördag!
Jag hoppas att jag snart ska ge upp berg- och dalbaneåkandet snart...
Kram när lördag blir söndag.
Det där är bra att påminnas om! Jag har ingen tonåring ännu, men snart en tolvåring. Just när man har konflikter med sina barn känns det så hopplöst - just för att man älskar dem så mycket. Men naturligtvis är det med oss föräldrar de får ha sina urladdningar och även kan testa sina olika sidor. Så jag gissar att dalarna behövs och är utvecklande. Sen är det onekligen härligt att befinna sig där på toppen!
