Välja perpektiv
Jag såg henne, mamman komma rusande med en blick, på en gång både förtvivlad och arg.
Och utan förvarning var jag i hennes känsla. Tillbaka nästan fem år i tiden.
Jag kände det så tydligt som om det var jag som kom rusande där, fast jag den gången kom cyklande som en dåre med skräck och ilska i bröstet.
Jag vet att det finns våld överallt även bland ungdomar. Jag vet att det finns barn och ungdomar som far illa.
Jag vet att det händer även där jag bor. Men ibland vill jag inte veta. Ibland vill jag inte veta det som jag vet. Ibland vill jag tro att världen är god och att alla vill varandra väl. Jag vill det för att orka leva. För att kunna ge mina barn ett hopp, en framtidstro. Det är så lätt att tappa fotfästet i världen om man bara ser det som är svårt och hemskt. Så trots att jag vet så måste jag blunda ibland. Jag måste välja att se det som är bra, det som gör gott.
Och jag måste fortsätta att tro på att världen är plats där vi kan leva tillsammans.
Att inte veta det som man vet, det vore skönt att slippa det om det gick. Att vara lyckligt ovetande.
Kram
Nicoline
Det finns mycket hemskt och fasansfullt som händer i vår värld. Vissa saker är så hemska att jag inte klarar av att tänka på det. Men jag är i alla fall tacksam över att det finns så mycket fint och gott också. Så mycket som gör livet så härligt att leva!
Kramar och en fin fredag!
Dina ord landar ofta så nära mig... flyger från din penna, till min tanke och mitt hjärta.
Jag tror någonstans att denna önskan att inte vilja veta, handlar om att vi vill orka överleva. För skulle vi hela tiden matas med hemskheterna i livet... ja, då tror jag det skulle bli mycket svårt att se det positiva som också finns.. och orka leva!
Varm kram...alltid!
Ps. Ensam tillsammans... så vackert skrivet!!
Tänkvärda ord.
Och meningar.
Om livet.
Som det är.
/Imagine
Önskar dig en trevlig eftermiddag med bloggvännen! Här vräker regnet ner så det blir full mundering när Herr Hund ska ut om en stund!
Jo... det där är svåra saker. Jag envisas med min tro på det goda. Så vill jag möta människor. Det är påfrestande ibland... men jag ger mig inte. Om inte annat får jag vara ställföreträdande hopp om att vi ska möta varandra med respekt och värme. Svårt. Anne-Marie
