Att höra till II
Ibland kan jag få en sådan där akut känsla av utanförskap.
Som om jag inte har de rätta koderna, inte förstår språket.
Brädgårdar är en sådan plats där det händer. Trots att jag är uppfödd på byggdamm och tidigt lärde mig att hantera hammare och såg kan jag känna mig så otroligt bortkommen på en brädgård.
Jag får en känsla av att inte bli räknad med, att de som arbetar där förutsätter att jag ingenting vet och ingenting kan. Ofta är de inte ens ovänliga utan ignorerar mig fullständigt. Vore jag en kaxigare natur eller helt säker på vad jag skulle ha blev jag antagligen arg men nu gör det mig dubbelt osäker
I fredags var jag inne i en stor hälsokostaffär. Expediten var mycket trevlig och tillmötesgående ändå fick jag samma känsla som på brädgården. En känsla av att inte vara invigd, inte höra till. Jag var en tillfällig besökare i ett främmande land, en turist som botaniserade bland hyllorna.
Ibland har jag följt med mina döttrar till en affär i stan där jag definitivt är turist. Jag sticker ut, skiljer mig från mängden och känner mig som om jag var på besök i ett exotiskt land. Det är som en helt annan värld.
Affären är full av nitar, läderkängor, strumpbyxor och örhängen, en märklig blandning i starka färger.
Kunderna är ofta svart- eller vithåriga och för en utomstående förvillande lika.
Underligt nog känner jag mig inte alls lika utanför här som jag gör på brädgården eller i hälsokostaffären.
Kan det bero på att jag inte ens i min vildaste fantasi drömmer om en tillhörighet här men att jag tycker att det är roligt att vara på tillfälligt besök i den här världen.
Kanske är det så.
men så kan jag också känna och jag tror det har mycket att göra med personerna som man möter. De har en förutfattad bild och behandlar dig därefter. På mitt arbete dök en snickare upp och det gällde att isolera en vägg. Först struntade han i mig men när han insåg att jag kunde ett och annat (har jobbat i fastighetsbranschen i tio år) så talade han till mig på ett annat sätt. Jag blev plötsligt en jämlike. Vissa personer tror jag är mer öppna och därför kände du dig kanske mer hemma i den affär som du besökte med dottern. Eller så är du so totalt olika dem så det blir så tydligt!
Kram och ha det bra i dag!
Jag känner också så där på hälsokostaffären, vad beror det på! konstigt.. hur är deras typiska kund kan man undra.. okej på brädgården, det är trots allt vanligare med män som handlar där..så känslan av utanför är mer begriplig.
Åhh så kan jag känna också, va bra skrivet!
ha det gott, kram
Hm, jag minns verkligen brädgårdarna från min barndom. Det var verkligen en värld för de invigda men samtidigt spännande att få erövra. Jag känner ofta det där utanförskapet bland oxford och cambridge studenter nu för tiden. Och märkligt nog hänger det inte på något annat än språket. Vi ser likadana ut, men de utstrålar en slags märklig renhet, som om de polerats, och språket är glasklart, artigt men samtidigt ogenomträngligt, som vore det slipat lika skarpt som en kniv.
Utanförskapet är den där stunden och stunderna då man ser på - man ställer sig lite vid sidan av - och då ser man sig själv och alla de andra. Jag har haft den där känslan... blir nyfiken då jag upplever den... det är en signal... undersök, besök... jag tror den väcker min nyfikenhet. Då den är väckt... då börjar jag ingå... för nyfikenheten gör att vi drivs in i det vi trodde oss vara utanför. Kringelikrokartänkande från Anne-Marie
Oj vad jag känner igen mig.
Visst är det märkligt hur olika man kan känna sig på olika platser och bland olika människor. härlig bild! Vad jag har missat mycket här, nu ska jag läsa, läsa, läsa....
Jag tror aldrig jag besökt en brädgård..så där har jag nog ingen åsikt utom att jag är totalt opraktisk, växte upp i storstaden i lägenhet. Händiga karlar har jag haft, men bytte ut dem också, så nu är vi två lika opraktiska personer i hushållet...
De enda affärerna där jag känner mig hemma är nog loppisarna, där finns ju också bättre begagnat, haha
Kramen
