Ansvar
I det dagliga livet är ansvar ofta en sorts arbetsfördelning. Man har olika ansvarsområden där man delar upp ansvaret mellan sig. Men jag har läst att ansvarsfullhet är en personlig egenskap och om man är ansvarsfull har man tänkt igenom konsekvenserna för sitt handlande i förväg.
Eftersom jag sällan gör en noggrann konsekvensanalys innan jag handlar, pratar först tänker sedan, så är jag nog inte så ansvarsfull som jag trodde.
I boken Den lilla Prinsen av Antoine de Saint Exupéry säger räven till den lilla prinsen att man är ansvarig för alltid för de man har tämjt.
Vad kan jag tämja i min vardag, barnen kanske, mannen tveksamt, krukväxter möjligen och så hunden.
Hela ansvaret har jag för mina krukväxter.
För relationen med mannen kan väl sägas att vi har ett delat ansvar.
Hunden är vi många som ansvarar för.
Helt klart är att vi har ett föräldraansvar mannen och jag, och det sträcker sig ganska långt framåt i tiden.
Jag har upptäckt att det finns en tunn gräns mellan att vara ansvarsfull förälder och hysterisk morsa. Det är lätt att hamna på fel sida om den där gränsen.
Som när vår son skar sig i tummen med sin första kniv. Kanske vi brast i ansvar redan där, genom att ge honom kniven.
"Mamma jag har skurit av mig tummen" skrek han nerifrån backen. Jag såg blod men fick inte titta ordentligt. Satte på stora plåster och lastade in ungen i bilen. Framme på vårdcentralen fick vi vänta ganska länge. När det blev vår tur hittade doktorn inte såret!
Var det ansvarsfullt eller hysteriskt att handla som jag gjorde? Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vilket.
När det gäller högre tjänstemän och politiker tar man ansvar om man avgår. Det tycker jag är konstigt. Föräldrar avgår sällan, tur är väl det. Jag tycker att det är bra att vi sitter kvar och kämpar på med vårt ansvar. Det borde politiker också göra.
Hej - detta med ansvar. An-svar. En-var. Jag måste pilla på ordet. Men ansvar kan delas men aldrig i procentsatser. Anvar överlappar varandras ansvar. A-M
Dina funderingar i farten är alltid tänkvärda, och bjuder på annorlunda, ofta vackra, stigar att beträda.
Ditt inlägg om ansvar är helt enastående bra... och jag gissar att det finns nog inte en förälder som inte känner igen sig!
Varm kram...
Ps. Tack för den vackra dikten.. den ska jag ta fram när det blir lite mörkt emellanåt!
Jättebra och tänkvärda ord! Bara du nämner Lille prinsen, längtar jag efter att läsa den. Den är en av mina riktiga favoritböcker. Det är svårt det där med att vara ansvarsfull men inte hysterisk. Men ibland hinner man inte tänka efter...
Fnissar lite smått..kollade du inte om det blödde!!
Kram
Det man gör av omtanke och kärlek är väl oftast rätt! Fast allt kan gå till överdrift...
Väldigt vackra bilder i din blogg!
Ann-Marie: Pilla på du med orden. Överlappande ansvar gillar jag, när man bär tillsammans.
Elisabeth: Tack, tack för dina fina ord. Så glad jag blir att du tycker om dikten. Var inte rädd för mörkret. Tro det eller ej men det kan faktiskt gömma på saker som är bra.
Nässelblom och Choklad: Man kan verkligen hitta mycket klokskap i Lilla Prinsen. Jag ser nya saker varje gång jag läser den.
Ninni: Han var så hysteriskt rädd för blod så det gick liksom inte att kolla, men lite blod såg jag.
Znogge: Skoj att du hittat hit. Visst är det så men även det välmenta kan ju ibland bli tokigt. Men det är ju tanken som räknas, tur är väl det..
Inte tar föräldraansvaret slut,,,nä den tar inte ens semester! Inte ens när ungen fyllt 31, haha!
Politikerna blir rikt belönade när dom tar sitt ansvar och avgår...
Kram
Så klokt du skriver. Även om jag inte alltid är ansvarsfull i förväg försöker jag i alla fall ta konsekvenserna/ansvar för vad jag ställer till med i efterhand.
