Timmerhuset
Att timmra hus tar sin tid. Speciellt om man gör allt från början och nästan alltid är själv. Hela huset har en gång växt i backen ner till sjön. Det är svårt att tro men så är det. Nästa sommar kommer det att få tegel på taket och kanske ett fönster eller två. En riktig dörr kommer också så småningom. Det finns kvar att göra men nu har det blivit ett hus och det är inte illa. Han kan han mannen min.
Till sjöss
Katja skriver:
Red sky at morning, sailors take warning;
Red sky at night, sailors delight.
Det fick mig att minnas somrarna innan vi fick barn. Då hyrde vi i många år segelbåt och seglade en eller två veckor varje semester. Min man gillar att vara till sjöss. Jag är en annan typ, lite mer jordnära skulle man kunna säga. Den sortens sjömänniska som tycker om att titta på bilderna efteråt. Då, när man är tryggt installerad på någon plats som står stilla och inte lutar. Jag tror, så här i efterhand att jag skulle kunna tycka mycket bättre om att segla om jag kunde mer. Det handlar hela tiden om kontroll, eller avsaknad av. Vi råkade ut för en del på våra seglatser. Det är roligt så här i efterhand. Det blir goda historier men när det pågick skulle jag kunnat betala en god slant för att få vara hemma på torra land istället för att ligga med säkerhetslina i fören och försöka reva ett segel och med jämna mellanrum hålla andan och känna hur vattnet rinner utefter kroppen under regnkläderna och ner i stövlarna. Det är tur att jag inte blir sjösjuk.
Nu när jag tänker på det kanske en seglingskurs skulle kunna vara nästa utmaning i livet.
Skogspromenad i regnet
Vi träffar inga levande varelser förutom två skogsduvor som ängsligt flaxar iväg och en tordyvel som sävligt kravlar över mossan. Hunden griper tag i det ena doftspåret efter det andra. När han tror att han fått syn på ett djur är de för länge sedan försvunna. Man kan förledas att tro att det är mörkt liksom vi kan tro att vi är ensamma, hunden och jag. Men regnet gör luften grådisig och ger ljuset en svag lyster som man bara anar och varje steg vi tar är iakttaget men på betryggande avstånd så att vi inte ska märka det.
Vi följer skogsmaskinens avtryck genom skogen. Rester av träd ligger likt utfläkta revben i hjulspåren. Revben eller fartygs-spant. Jag hittar fortfarande även om kartan måste ritas om och vi får leta nya stigar. Det är inte bara jag som förändras.
Att få bestämma själv
Jag återkommer till det ständigt i tanken, att jag borde göra något. Läsa den där boken, plocka de där bären eller kanske röja plats för sågbordet bredvid vedboden. Det är sällan det blir mer än en tanke. Sedan, när dagen har gått och jag får lite lätt ångest över min overksamhet är jag helt övertygad om att imorgon då…. För det är ju nu som jag kan göra precis det som jag vill och det utan förbehåll. Ja kom igen, en människa över femtio borde väl vara gammal nog att kunna bestämma själv. Så förutom hundpromenaderna som liksom inte går att komma undan (och tur är väl det) är jag herre över min egen tid. Det är det som är så skrämmande att det är bara mig det kommer an på. Det finns ingen att skylla på om jag är missnöjd med besluten. Om jag väljer att göra ”fel” saker får jag stå för det. Och i vuxenvärlden finns ingen väg undan, inget sätt att krångla sig ur. Det är bara att ta skeden i vacker hand och böja sig för realiteten att jag är min egen chef. Jag har aldrig aspirerat på den posten, aldrig sökt jobbet. Men nu när jag sitter här gäller det att försöka göra det bästa av det. Så kanske att jag ska röja lite bredvid vedboden. Jag vet att det brukar kännas väldigt bra efteråt.
Fotografera fåglar
Siluetten
Det är konturerna, siluetten som gör det. Jag inser att det är där jag behöver lägg ner lite mer krut, satsa på linjerna helt enkelt. För det gör verkligen skillnad det märktes igår när allt överflödigt föll för motorsågen, ja inte det överflödiga på mig det har jag kvar i säkert förvar, utan nybyggets överflöd. Plötslig har vi ytterligare ett hus på tomten. Det är helt magiskt vilken skillnad det gjorde det där med siluetten. men jag förstår att en förändring av mina personliga linjer kommer att kräva betydligt mer arbete för någon omvandling med hjälp av motorsåg blir det inte tal om. Då får jag hellre vara som jag är.
Vemod
I regndropparna en evighet. En evighet av det som aldrig var och aldrig kommer att bli. Den torkar i solen, evigheten. Under tiden som blåbären mognar i skogen och alla oplockade smultron blir till rödkladdigt mos som känns lite fuktigt när man kliver på det med bara fötter. Vinden tar tag i längtan och för den högt över trädtopparna där ormvråken håller till, Han som aldrig fastnade på någon bild utan flög sin egen väg i sommarvärmen. Tystnaden är ett myller av kvittrande och surranden. Som ett ständigt flöde av något mjukt som rör vid oss men bara känns som en viskning mot huden. Hela tiden små mirakel som landar i gräset utan de syns, de bara anas i ögonvrån om man tittar åt ett annat håll. Försöker man ta fatt i dem försvinner de som dimman över ängarna när solen går upp. Det är smärtsamt med sommaren som vi längtar så efter och som sedan försvinner framför våra ögon alltmedan vi är upptagna med annat.
Sommartankar
En gång i mitt liv har jag ägt en bil. Det varade i ungefär en vecka innan min man sålde den till kocken på fartyget han just då arbetade på. Bilen var en Ford 17M med svart vinyltak. Stor som ett hav och med, för mig lågt placerat förarsäte. Jag använde telefonkatalogen (det här var på den tiden när de fortfarande delades ut en gång om året) för att nå upp att se ut genom vindrutan. Bilen var blå och hade registreringsbokstäver FOG. Vi kallade den blå dimman.
Det skulle ha varit en alldeles utmärkt norrlandsbil eftersom den alltid startade utan problem hur kallt den än var. När det var fuktigt och regnigt ute däremot startade den inte alls. I alla fall inte utan en del pyssel som att ta ut och torka av tändstiften. Vilket gjorde den till en något sämre Stockholmsbil.
Idag kom jag att tänka på den där bilen. Det var när jag försökte få med huden på en promenad. Han vägrade att gå mer än en liten liten bit från huset sedan vände han helt sonika om och gick hem. Han tycker verkligen inte om när det är soligt och varmt. Däremot är han en alldeles utmärkt vinterhund och älskar när det är minus grader ute, ju kallare desto bättre. Vi är ganska olika hunden och jag.
Aktivitet i sommaren
I sommarens paradis kan man förledas att tro att det råder stiltje men det är bara så det verka vid första anblicken. Tittar man närmare råder där en febril aktivitet. Mycket handlar om natur kontra kultur och människans ständigt pågående försök att tämja naturen. Människan är i detta fall jag och min mamma. Vi för en ojämn kamp mot bladlöss på rosorna, spindelnät i fönstren och fluglort på gardinerna. Det är en kamp vi är dömda att förlora. Jag är inte helt säker på att flugorna och bladlössen vet det men för oss är det tämligen uppenbart. Trots det torkar vi i fönstersmygarna, tvättar gardinerna och sprutar rosorna med såpvatten. Det är som om vi varje år behöver bli satta på plats. Vad vi än tror så är det inte vi som bestämmer utan det är några så oändligt mycket mindre men betydligt fler och på något märkligt sätt känns det nästan förtröstansfullt.
