Kantareller
Det är inte i enebacken utan i björkbacken som kantarellerna har sin hemvist. Troget år från år har de stuckit upp sina gula hattar vid foten av björken vid stigen ner till sjön. Men nu har något förändrats och kantarellerna flyttat. Det tar en stund att lokalisera deras nya boplats men lite längre bort i gräset under en annan björk kan jag se hur det lyser gult i gräset. Vi upptäcker också att det har bildats en alldeles ny kantarellkoloni under björken uppe vid vedboden. Undrar vad som gör att svampen flyttar sig och vad man kan göra för att få ha dem kvar.
Smultronen växer i backen, precis som vanligt, de verkar inte ha några planer på att flytta, men i år är de inte alls så söta som de brukar. Kanske de, precis som vi vill ha mera sol.
Aktivitet i sommaren
I sommarens paradis kan man förledas att tro att det råder stiltje men det är bara så det verka vid första anblicken. Tittar man närmare råder där en febril aktivitet. Mycket handlar om natur kontra kultur och människans ständigt pågående försök att tämja naturen. Människan är i detta fall jag och min mamma. Vi för en ojämn kamp mot bladlöss på rosorna, spindelnät i fönstren och fluglort på gardinerna. Det är en kamp vi är dömda att förlora. Jag är inte helt säker på att flugorna och bladlössen vet det men för oss är det tämligen uppenbart. Trots det torkar vi i fönstersmygarna, tvättar gardinerna och sprutar rosorna med såpvatten. Det är som om vi varje år behöver bli satta på plats. Vad vi än tror så är det inte vi som bestämmer utan det är några så oändligt mycket mindre men betydligt fler och på något märkligt sätt känns det nästan förtröstansfullt.
Nattdoft
dröjer i den kalla natten.
Doftstråk av varm jord
och nyutslagna vitsippor
Gammal
Den här tisdagen är temat Gammal.
Paula har lagt ut en så härlig blid på en gammal rostig cykel mitt i en skog.
Kan det vara cyklistens gummistövel som jag snubblade över i svampskogen?
Maskrosfjun
Annalkande höst
lätt svävande i vinden
sökes ny hemvist
Inneboende
I stan bor vi i ett flerfamiljshus men på landet är det bara vi, kunde man tro.
Nu har jag kommit fram till att härbret på landet är tätare befolkat än vårt hus i stan.
De är inte alltid så lätta att få syn på, de som bor där med oss,
det är inte så att de hälsar glatt på oss när vi kommer.
Jag tror faktiskt att de betraktar oss som inkräktare.
De verkar vara mest igång på nätterna, men eftersom de är så tysta så märks det knappt.
Man ser spåren av dem i fönstren på morgonen.
Väven är tunn och vacker.
Aspen
lövens bak och framsida vinkar.
Den ena mörk den andra ljus,
som aspens stam i vindens sus.
Min dotter Anna hjälpte mig med dikten.
Det är hon som upptäckt att det ser ut som om aspen blinkar när det blåser i löven.
Lätt
Som en vindpust
så lätt är fjärilens
beröring
på mitt knä.
Lämnar inga spår mer än i minnet.
