Plommenad

---

I regndropparna en evighet. En evighet av det som aldrig var och aldrig kommer att bli. Den torkar i solen, evigheten.  Under tiden som blåbären mognar i skogen och alla oplockade smultron blir till rödkladdigt mos som känns lite fuktigt när man kliver på det med bara fötter. Vinden tar tag i längtan och för den högt över trädtopparna där ormvråken håller till, Han som aldrig fastnade på någon bild utan flög sin egen väg i sommarvärmen. Tystnaden är ett myller av kvittrande och surranden. Som ett ständigt flöde av något mjukt som rör vid oss men bara känns som en viskning mot huden.  Hela tiden små mirakel som landar i gräset utan de syns, de bara anas i ögonvrån om man tittar åt ett annat håll. Försöker man ta fatt i dem försvinner de som dimman över ängarna när solen går upp.  Det är smärtsamt med sommaren som vi längtar så efter och som sedan försvinner framför våra ögon alltmedan vi är upptagna med annat.

---