Att få bestämma själv
Jag återkommer till det ständigt i tanken, att jag borde göra något. Läsa den där boken, plocka de där bären eller kanske röja plats för sågbordet bredvid vedboden. Det är sällan det blir mer än en tanke. Sedan, när dagen har gått och jag får lite lätt ångest över min overksamhet är jag helt övertygad om att imorgon då…. För det är ju nu som jag kan göra precis det som jag vill och det utan förbehåll. Ja kom igen, en människa över femtio borde väl vara gammal nog att kunna bestämma själv. Så förutom hundpromenaderna som liksom inte går att komma undan (och tur är väl det) är jag herre över min egen tid. Det är det som är så skrämmande att det är bara mig det kommer an på. Det finns ingen att skylla på om jag är missnöjd med besluten. Om jag väljer att göra ”fel” saker får jag stå för det. Och i vuxenvärlden finns ingen väg undan, inget sätt att krångla sig ur. Det är bara att ta skeden i vacker hand och böja sig för realiteten att jag är min egen chef. Jag har aldrig aspirerat på den posten, aldrig sökt jobbet. Men nu när jag sitter här gäller det att försöka göra det bästa av det. Så kanske att jag ska röja lite bredvid vedboden. Jag vet att det brukar kännas väldigt bra efteråt.
Mitt i prick! Precis så känns det emellanåt.
Jaa, du, så där är det. Mina fem semesterveckor bara rusar i väg. Första veckan var jag borta en del. Förra veckan och denna är mina enda hela "hemmaveckor". Och jag kan inte heller riktigt betsämma vad jag ska göra. Vad måste jag göra? Vad vill jag göra? Vad kan jag göra senare i höst? Det spm har blivit är nog att jag målat utedasset och har återupptagit släktforskningen. På måndag åker Lennart och jag till Italien och ska vandra där, runt Como-sjön. Ha det gott! Hoppas vi kan ses något!
Om man vill finns det alltid att göra, frågan är bara OM man vill...
Jag tror att jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Vad du skriver bra!!
Det är tänkvärt och rofyllt, och jag ler ofta åt dina betraktelser av livet.
Jämförelsen mellan din gamla bil och hunden var bara så bra, och "siluetten" likaså.
Varm kram från ett gråmulet Umeå... men där solen gör sitt yttersta, ser jag nu, för att tränga igenom. Det finns hopp i det..
Jag tänkte också ägna mig åt just det där nu i fyra veckor. Min egen chef. Bara låta dagen gå. Det brukar resultera i att man gör en hel del, trots allt.
Men takten är mänsklig.
Och tanken.
Och du skriver så klokt och jag känner igen och ibland är det som om livet hela tiden utmanar. Som om man måste ta gesällprov gång på gång... men ibland är man ju även sin egen börda- man ställer för höga krav på sig själv.
Själen måste alltid ha sitt. Det kan man inte kompromissa bort.
Take care!
