På jakt efter tystnad ll
På min jakt efter stillhet och tystnad kommer jag till Sandsborgskyrkogården. Den ligger norr om Skogskyrkogården på andra sidan Sockenvägen.
Här är det lite lugnare, varken motorvägsbrus eller tunnelbanerenovering hörs. Jag tar en tur förbi mina farföräldrars grav. Korset som pryder den har min farfar ritat, det är i alla fall vad jag tror.
Det är ett enkelt och mycket vackert kors. Jag sätter mig en stund och njuter av fågelsången.En orädd sädesärla trippar förbi mig alldeles nära.
Jag funderar på vad han tänkte min farfar när han ritade korset, vilka bilder han såg framför sig. Om han redan då visste hur det såg ut där korset skulle stå. Det har förändrats en hel del sedan dess. Han kunde inte veta att koloniträdgårdarna som fanns här bredvid skulle försvinna och ersättas av Dalens bostadsområde. Nu står korset med utsikt över trevåningshusens balkonger och Sandsborgsbadets tak.
Att det skulle bli så tror jag att han hade haft svårt att föreställa sig.
På jakt efter tystnad I
Jag söker mig till skogskyrkogården för stillhet och ro bara för att upptäcka att här sjuder det av liv och rörelse.
Tyst är det minst av allt. Vart man ser far motorgräsklippare omkring och kyrkogårdsarbetare är verksamma i varje hörn av kyrkogården. Jag letar mig uppåt mot minneslunden. Här byts gräsklipparnas motorljud mot det eviga bruset från motorvägen. Det lägger sig som ett filter över alla andra ljud och gör fågelsången knappt hörbar.
Jag slår mig ner på en parkbänk för att fundera ett slag. Då dränks bruset från motorvägen plötsligt av ljuden från tunnelbanerenoveringen. Mina tankar kommer av sig i gnisslet från krossad sten och stora grävmaskiner. Det går verkligen inte att tänka här så jag tar min tillflykt till bageri Bakgården.
Här i lugn och ro med en kaffe latte och en bulle kan tankarna åter vandra fritt.
Meditationshöjden i bakgrunden
Funderingar om våren
Vår är pånyttfödelse, hopp och grönska. Jag kan inte låta bli att fotografera knoppar, nyutslagna blommor och gröna blad. Men det finns en annan sida av våren. En "visst gör det ont" aspekt som jag tror att vi är ganska många som känner.
Det finns de som, av olika anledningar inte mår så bra när det är vår. För våren kan vara en arbetsam tid på många sätt. Det kan vara jobbigt med allt hopp, det är lätt att hamna i diket när man inte riktigt orkar med all glad förväntan.
Man kan kämpa på med att fånga dagen och njuta av stunden men det är inte alla som orkar riktigt ända fram.
Då kan det vara skönt när solen går i moln och man kan krypa in i sin håla en stund. Eller när regnet kommer och spolar bort lite av allt pollen.
Jag har med åren lärt mig att njuta av våren men det har tagit sin tid och det går olika bra olika dagar.
Demokrati
Demokratin lever, leve demokratin!
Sonens kamp för soffor har gett resultat.
Efter en mängd samtal med rektor (hon var tidigare studierektor),
namninsamling och mail till ägarna av skolan och skolverket
verkar det som om eleverna kommer att få ställa mjuka soffor i sitt uppehållsrum.
Sofforna har de själva fixat gratis.
Det har också kommit till min kännedom att rektorn tycker att sonen skulle aspirera på en plats som elevkårsordförande.
Meddelas av en stolt mamma.
Betydligt bekvämare än den ser ut.
Helgarbete
Utanför porten sjuder det av aktivitet.
Det gamla järnstaketet behöver en ansiktslyftning.
Det slipas och målas.
Inne i mitt kök håller lajvarna på med förberedelser innan nästa veckas lajv.
Det är saker som ska sys, läderbälten som ska tillverkas och limpor som ska bakas.
Jag har fortfarande inte förstått varför allt ska göras i sista minuten.
Det funkar ju säger sonen så varför ändra sina vanor, i natt höll de på till två.
Jag bistår med mat, kaffe och goda råd både inne och ute.
En uppskattad syssla sett från både mitt och de andras perspektiv.
Så idag blev det en härlig lunch i halvskuggan tillsammans med alla grannar.
Staketet i höstas
Flexibilitet
Våren har slagt till. Det är samma visa varje år. Plötsligt kommer alla grannar fram ur sina hålor.
Solen skiner och jag får ingenting gjort.
När jag vaknade i morse hade jag en noga uttänkt plan för hur dagen skulle spenderas.
Det blev inte alls så. Det blev en helt annan dag, en mycket bättre, lugnare och trivsammare dag än den som jag hade planerat. Tack vare att jag var flexibel och ändrade mina planer
Det fick mig att minnas en praktik jag gjorde under min utbildning. Man skulle fylla i ett självskattningsformulär i början av praktiken. Jag minns bara en enda punkt, en fråga om hur flexibel man tyckte att man var. Jag satte självsäkert mitt kryss längst till höger det vill säga mycket flexibel. Det gick några dagar eller veckor, jag minns inte så noga men jag kommer ihåg den dagen när hela min planering gick om intet. Patienterna var för dåliga, borta på annat eller så hade de glömt att de skulle träffa mig. Jag blev förfärligt frustrerad och hade ingen förmåga att spontant ändra i mitt program. Dagen efter flyttade jag mitt kryss till en placering betydligt längre åt vänster.
Det är många år sedan och ibland tror jag att jag har blivit lite mer flexibel med åren. Andra dagar tycker jag precis tvärt om, att jag blir mer och mer rotad i mina vanor. Att jag kommer att bli en besvärlig gammal tant som kör med hemtjänsten och vill ha allt på samma sätt som det alltid har varit.
Men just idag när en vän ringde (jag hade precis klivit upp) och undrade om vi skulle ta en hundpromenad tillsammans vilket inte alls ingick i min planering, så struntade jag i den, träffade min vän och njöt av dagen.
Det var faktiskt inte alls så svårt som man skulle kunna tro.
Hur flexibel är häggen?
Nattdoft
dröjer i den kalla natten.
Doftstråk av varm jord
och nyutslagna vitsippor
Ordfundering
Att vara ofärdig är något annat.
När det gäller väderleken kan det vara klart men aldrig oklart.
Undrar just varifrån ordet mulet kommer.
Blått
men alla blåbär är blå bär.
Alla blå blommor är inte scilla ,
en del blå blommor heter vårstjärna.
Det har jag precis lärt mig.
Lev i evighet!
"En rapport från WHO visar att den som cyklar ett par timmar i veckan
minskar risken med 40 % för att dö i alla typer av sjukdomar och andra dödsosaker.
Det räcker alltså med att cykla till och från jobbet ett par dagar i veckan
för att ens dödlighet ska minska radikalt."
*
Är det inte fantastiskt att man kan minska sin dödlighet.
Vilken sensationell upptäckt.
Jag har alltid trott att vår dödlighet var 100 procent.
Jag undrar hur det blir om man har en dödlighet på 50 procent?
Vad händer med de där odödliga 50 procenten, hur utnyttjar man dem?
Men eftersom jag cyklar till och från jobbet
och har gjort det i flera år behöver jag inte bekymra mig,
jag kommer att leva i evighet.
Bäst att ni börjar cykla ni med så att jag får lite sällskap.
Att höra till II
Ibland kan jag få en sådan där akut känsla av utanförskap.
Som om jag inte har de rätta koderna, inte förstår språket.
Brädgårdar är en sådan plats där det händer. Trots att jag är uppfödd på byggdamm och tidigt lärde mig att hantera hammare och såg kan jag känna mig så otroligt bortkommen på en brädgård.
Jag får en känsla av att inte bli räknad med, att de som arbetar där förutsätter att jag ingenting vet och ingenting kan. Ofta är de inte ens ovänliga utan ignorerar mig fullständigt. Vore jag en kaxigare natur eller helt säker på vad jag skulle ha blev jag antagligen arg men nu gör det mig dubbelt osäker
I fredags var jag inne i en stor hälsokostaffär. Expediten var mycket trevlig och tillmötesgående ändå fick jag samma känsla som på brädgården. En känsla av att inte vara invigd, inte höra till. Jag var en tillfällig besökare i ett främmande land, en turist som botaniserade bland hyllorna.
Ibland har jag följt med mina döttrar till en affär i stan där jag definitivt är turist. Jag sticker ut, skiljer mig från mängden och känner mig som om jag var på besök i ett exotiskt land. Det är som en helt annan värld.
Affären är full av nitar, läderkängor, strumpbyxor och örhängen, en märklig blandning i starka färger.
Kunderna är ofta svart- eller vithåriga och för en utomstående förvillande lika.
Underligt nog känner jag mig inte alls lika utanför här som jag gör på brädgården eller i hälsokostaffären.
Kan det bero på att jag inte ens i min vildaste fantasi drömmer om en tillhörighet här men att jag tycker att det är roligt att vara på tillfälligt besök i den här världen.
Kanske är det så.
Att höra till
Det behövs så lite, bara någon diskret markering, ibland vet jag inte alls vad det är men ändå så vet jag att de här hör ihop. De markerar genom sin klädstil, sin hårfärg eller på något annat sätt att de är av samma sort.
Jag undrar om jag också gör det och i så fall vilken grupp jag tillhör.
Tantgruppen kanske, men vilka är våra kännetecken? Nej, jag kan inte se det. Kanske beror det på att jag sitter mitt i den och att det skymmer sikten.
Jag talade med en Punkare för en tid sedan. Han påstod att punkarna är de enda som helt och fullt bara följer sin egen smak och klär sig /ser ut precis så som var och en vill utan påverkan från någon annan. Hur kommer det sig då att man så lätt känner igen en punkare undrade jag. Att en från London påminner så mycket om en från Stockholm?
Han satt tyst ganska länge och sedan sa han: Det har jag faktiskt inte tänkt på.
Ledig dag
Min dag idag. Jag kan göra vad jag vill. Sittande i den värmande solen utanför porten tänker jag att jag borde sitta på ett fik, ute och titta på folk och dricka en latte (cappucino är för svårt att stava till) och tänka stora tankar. Nu sitter jag här utan latte och tittar på trafiken i korsningen och en och annan flanör som går förbi. Fast jag skulle vilja kalla dem promenörer, för om man flanerar går man långsamt liksom eftertänksamt fram och de som går förbi här har lite högre fart. Men jag tror inte det finns något sånt ord.
Jag försöker att extrahera ljuden från småfåglarna som tidvis blir dränkta av motorljud från bilarna. Men talgoxens envisa sjungande överröstar till och med bussen. All snö är borta och vinden är ljum Solen ofattbart varm och tankarna lite långsamma.
Jag borde, jag skulle, jag måste.....inte alls! Jag ger alla såna tankar på båten. Så nu sitter jag här i den värmande solen och bara njuter.
Om ni nu undrar
Jag köpte icke ekologiska svenska morötter.
Och med läsandet och bokormarna.
Jo jag gjorde som Ninni skrev till mig, jag letade i böckerna här hemma
och hittade två stycken röda glada bokormar.
Nu läser jag med en farlig fart igen.
Och så var det det här med vår.
Nu på morgonen kurade påskliljorna utanför köksfönstret i snön.
Men regnet gjorde att snön smälte och på min eftermiddagspromenad plockade jag årets första vitsippor.
Det är nog det som är meningen med allt.
Vitsippor och bokormar, vad kan man mer begära?
Årets första vitsippor hamnar alltid i madonnans famn.
Så här ser de ut om man tittar riktigt nära.
Har någon sett mina bok-ormar?
Jag har tappat bort mina bok-ormar.
Det känns vilset på något sätt. De stod för någon slags trygghet i tillvaron.
Som gosedjur ungefär.
Röda och glada ska de vara.
Jag köpte många, ett helt litet lager i en bokhandel i London, nu är alla försvunna
Det är kanske därför jag inte får någor riktigt flyt i läsandet. Irrar vilsen omkring och får ingen ro.
Börjar på en bok men kommer liksom inte in i den, ger upp och tar en annan men det blir samma sak där.
Jag är nästan helt säker på att det har med bristen på bok-ormar att göra.
Mera morötter
Det närmar sig.
Strömavbrott
Jo skriver om strömavbrott i inlägget Bläckfloder och sjungande sand. Förra lördagen hade vi ett strömavbrott här hemma. Det var inget plötsligt oanmält strömavbrott utan ett som vi själva skapade. Vi uppmärksammade Världsnaturfondens upprop Earth Hour och stängde av huvudströmbrytaren mellan klockan åtta och nio på kvällen. Ingen tv, ingen dator men ett mysigt umgänge vid matbordet i skenet av de tända stearinljusen. Där fördes viktiga samtal om miljö och människors möjlighet att påverka. Det blev till ett riktigt möte mellan barnen och oss vuxna, där ingen hade bråttom utan alla lyssnade och bidrog med sitt.
Jag kan önska att det var strömavbrott lite oftare.
Ekologisk eller inte det är frågan
Jag styr mina steg till grönsaksavdelningen.
Där i hyllan ligger ett berg med påsar som det står ekologiska morötter på.
Jag plockar upp en påse och tittar på texten. Påsens morötter är odlade i Holland.
Bredvid dem ligger liknande påsar men med svenskodlade, icke ekologiska morötter.
Vilket är bäst för miljön?
Närodlade icke ekologiska eller där-borta-odlade hit transporterade ekologiska?
Det är inte lätt att välja rätt.
Vår
lyser i dikesrenen
koltrasten sjunger
De första i år
Demokrati lektion?
På väg ut från jobbet slår jag på min mobiltelefon. Jag har fått ett röstmeddelande från studierektorn på min sons skola. Hon säger att det har hänt en otrevlig sak i skolan och att hon vill att jag ringer henne snarast.
Det är ganska många möjliga scenarier jag hinner se framför mig (det ena hemskare än den andra) innan jag får kontakt med henne.
Vad är det då som har hänt? Jo min diskussionslystne son har hamnat i dispyt med studierektorn. Själva sakfrågan handlar om att skolledningen tagit bort de sköna mjuka fåtöljerna som fanns i elevernas uppehållsrum och ersatt dem med hårda bänkar och bord. Det påverkar egentligen bara eleverna eftersom lärarna aldrig använder sofforna i uppehållsrummet, men bytet förgicks inte av någon som helst diskussion med dem.
Det är detta som sonens och studierektorns samtal har handlat om. Flera gånger förklarar hon att sonen aldrig var otrevlig utan hela tiden lugn och saklig, men att han har ifrågasatt hennes argument och själva beslutet (att ta bort de mjuka sofforna). Hon avslutar sin framställning med en fråga:
Vad ska jag göra?
Det är nu som jag skulle önska att jag hade sinnesnärvaro att lugnt förklara för henne att jag tycker att hon ska lyssna på honom. Att jag tycker att hon ska ta hans åsikter på allvar även när de inte överrensstämmer med hennes egna. Att jag tycker att hon ska läsa regeringens demokratiutredning där det står att skolans uppgift inte bara är att lära ut kunskap om demokrati utan att den också måste vara en demokratisk arena där elever får uppleva demokrati i praktiken.
Jag skulle tala om hur tomt våra ord ekar här hemma, om att det går att förändra genom att gå de demokratiska vägarna när man på sonens arbetsplats (skolan) inte lyssnar på eller tar elevernas åsikter på allvar.
Men allt det här är sådant som jag kommer på långt efter det att samtalet avslutats.
Jag kanske ska ta och skicka henne en länk till min blogg.
Eleverna har fortsatt att försöka få tillbaka sina sköna soffor genom en namninsamling där en majoritet av eleverna skrev på men skolledningen verkar fortfarande ovillig att diskutera frågan.
Riktigt så här såg de inte ut sofforna, men de var säkert lika sköna att sitta i.
Vardagsliv
Var och en pysslar med sitt och ett stilla lugn infinner sig.
Vardagsliv, var dags liv, mitt liv.
Funderar på formuleringar och ögonblick.
Vad är värt att berätta?
Kanske om de ögonblick som utan stor dramatik förändrar ett liv.
Ögonblick som gör skillnad.
Som när man helt plötsligt ser ett sammanhang man inte sett förut.
Det är magiskt när det händer.
Inte omvälvande på det där våldsamma sättet,
utan mer som insjöns stilla kluckande mot stenarna.
