Plommenad

---

Lite långsamt hittar jag tillbaka till mig själv. Ler igenkännande och hälsar lite blygt. Javisst det var ju så här det brukade kännas, förut när jag var mer mig själv. Tänk att jag nästan tappat bort det helt och hållet. Vilken tur att jag fick syn på den sista lilla biten innan den försvann runt hörnet.
Nu när energin långsamt, väldigt långsamt återvänder har ett nygammalt skrivbord tagit plats i sovrummet, det är mindre än det andra men mycket, mycket trevligare och mina fårtavlor har fått ta plats på väggen bredvid. Köksfönstret är putsat och nystrukna gardiner på plats och sist men inte minst, yngsta dottern och jag har bakat munkar. Goda sockersöta munkar. Inte visste vi att det var så lätt.

---

Det värsta är att bli tyckt synd om. Jag är rörelsehindrad men inget offer säger mannen som talar från scenen. Han får oss att tänka till. Berättar om tjejen i rullstol som trängde sig förbi hela kön på systemet utan att någon hindrade henne. Väl ute på andra sidan kassan ifrågasatte hon deras beteende och undrade om det tyckte att det var ok att tränga sig. De ville bara vara snälla. Hon ville bli behandlad som alla andra. 
Jag är på konferens i Växjö. Alla som är där jobbar i samma sfär, vi är liksom inne i tänket. Vi ler och tror att vi förstår hur han menar, han som har en cp-skada och är som vi fast ändå annorlunda. Väl hemma hos mina nära och kära försöker jag berätta. De förstår inte alls, de ställer allt på ända, de ställer frågor som tvingar mig att tänka ett varv till och så ännu ett. Nej, det är sannerligen inte lätt att vara snäll inser jag förvånat.

---

Just som jag vant mig vid tanken på vårljusets obamhärtiga skärpa är det plötsligt vinter igen. Hela världen ligger inbäddad i fluffig vit snö. Den gråa dagern tillsammans med det vita suddar ut kanterna, rundar av hörnen och gör allt lite mjukare, lite tystare. Inga klackar väsnas mot trottoaren, inga motorer morrar på gatan. Allt är softat och nedtonat i denna nya vita verklighet. Jag försöker låtsas att det är december för att riktigt kunna glädjas åt den fantastiska vintervärlden som helt oanmäld singlade ner utanför mitt köksfönster. Det lyckas inget vidare. Fötterna är kalla och jag längtar efter vårblommor. När klockan är midnatt lufsar de nästan vuxna tonåringarna ut med pulkor och tefat för att njuta av snön medan jag lufsar i säng. Sportlov i Stockholm.

Mer eller mindre av en slump (om det alls finns något som händer av en slump) hittar jag bilder av min släkt på nätet. Svartvita fotografier på för länge sedan döda människor och några ännu levande. Det är otroligt vilken genklang fotografierna väcker i mig. Jag blir betagen och förtrollad. En del av bilderna har jag sett förut , de känns välbekanta och hemtama men andra är helt nya för mig. Där finns tre fotografier av farmor och farfar som jag aldrig sett tidigare.  De är tagna 1960 enligt bildtexten, bara två år innan farfar dog. De ler mot mig från bilden och jag tänker tacksamt på den roll de spelat i mitt liv. Det slår mig att nästan alla människorna på fotografierna har en länk till mig på ett eller annat sätt, det är stort att tänka så och helt plötsligt vill jag veta mer om dem, nu när det nästan är försent.

---

Det finns en poäng med grått och mulet väder, en förmildrande omständighet som gör att den ständiga skymningen och den fuktiga luften har ett existensberättigande. I dåligt väder kan man ohämmat hänge sig åt att odla latmasken. Den loja sysslolösheten som vi så sällan ägnar oss åt kan plötsligt utan större åthävor förverkligas. Det blir som ett mellanrum utan måsten. För vem kastar sig iväg på hurtiga vinteräventyr när luften är som en filt av fukt och molnen svävar runt i knähöjd. Vem funderar ens en enda sekund på om det skulle behöva putsas några fönster. Aktivitetsnivån sjunker,  äntligen blir det tid för en tupplur.

---

Vi sitter och väntar på tunnelbanan. Bredvid oss sitter en man och löser korsord. Då kommer en tämligen överförfriskad, lite tilltufsad man och sätter sig mellan oss och korsordslösaren och börjar hjälpa till med korsordet.  Den berusade mannen är inte född i Sverige, det kan man höra när han talar. Jag vet inte riktigt hur diskussionen uppstår men plötsligt vänder sig den berusade mannen mot oss och frågar om vi är Svenskar, vi nickar, ja det är vi. Kan ni i så fall förklara skillnaden mellan när man använder ordet har och ordet hade undrar mannen. Jag tittar på min man som tittar på mig och vi skakar båda på huvudena. Nej vi vet inte.  Men det vet jag säger mannen. Jag kan allt om svensk grammatik, de som ni svenskar inte har en aning om. Och säkert är det så, vi kan inget om grammatiken, vi pratar på ändå.
När jag gick i gymnasiet hade jag en lärare i svenska som härstammade från forntiden. Han hade i alla fall varit på skolan ruskigt länge (ända sedan min mammas väninnor gick där). Han körde sportbil och bodde på ett rysligt flott ställe. När han anställdes var skolan en flickskola, jag tror inte att han var så förtjust i att den omvandlades till samskola. Han ville hålla hov och möjligen kommunicera med pojkarna i klassen. Vi flickor skulle helst inte öppna munnen på lektionerna utan sitta tysta och visa benen. Om vi yttrade oss på diskussions-timmarna fick vi höra att vi var arroganta och näsvisa. Det var bara han som talade, ofta om hur han rest runt i världen och haft förhållanden med olika tjänsteflickor,  kvinnor som han aldrig skulle kunna tänka sig att gifta sig med men som var trevliga som tidsfördriv. En bit in på terminen skulle vi ha skrivning, det handlade om ordklasser och satsdelar, en skrivning vi elever gruvade oss för och som vi försökte plugga till så gott det gick. Väl inne i klassrummet ställer sig läraren vid svarta tavlan och börjar skriva. ”Den gamle mannen piskade sin hustru varje dag i solnedgången, han var då mycket noggrann”. Den meningen skulle vi sedan ta ut ordklasser och satsdelar ur. Jag kommer ihåg meningen men nästan ingenting om ordklasser och satsdelar, det är sorgesamt. Jag är tämligen säker på att det inte finns några lärare av hans sort kvar längre. Det är en evig tur att vissa saker förändras. Grammatiken borde jag kanske lärt mig redan i grundskolan, där har jag ingenting att skylla på mer än mig själv.

---

---

Anne-Marie skriver om orden som stannat kvar "skydda oss från våra begär". Vilket hos mig återkallar en känsla som jag får varje sommar när jag kommer hem från landet och upptäcker hur rysligt många saker jag har som jag inte behöver. Då får jag alltid en oresonlig lust att slänga ut, att rensa men sen vänjer jag mig och känslan ebbar ut. Så här är jag med alla dessa saker som egentligen inte behövs, saker som kan undvaras, saker som i viss mån gör livet besvärligare. det blir svårare att städa och knepigare att hitta. Vissa av dem skulle jag kunna slänga utan förbehåll men många har andra värden än dem som syns utanpå. Som den där blå porslinsgrodan av Danskt porslin som jag fick av min pappa och grodorkestern min man köpt åt mig i något fjärran land. Och alla böcker, vad gör jag med alla böcker? Nästa vecka kommer mitt piano tillbaka vilket föranlett en hel del funderingar och diskussioner som nästan utmynnat i en helrenovering av lägenheten innan vi besinnade oss och vädjade till yngsta dottern om att få inhysa pianot i hennes rum, i alla fall temporärt. Hon är inte dummare än att hon förstår hur långt temporärt är.

---

Den här helgen har jag varit på resa, flera gånger och på olika sätt.  Jag har förflyttat mig i rummet och jag har förflyttat mig i tanken. Jag har rest genom kända områden som bitvis känts obekanta och främmande.
Först på dagen reste jag till Hökarängsbadet som ligger vid sjön Dreviken. Där satte jag på mig mina långfärdsskridskor för första gången på över två år. De första skären kändes osäkert stapplande men efter ett tag gick det bättre. Så pass bra att jag åkte i drygt en timme. Det var som meditation. Snön och isen gnistrade i den strålande solen som nästan värmde i ansiktet. Var du ensam, det var väl inte så klokt sa sonen när jag kom hem. Men jag lugnade honom med att isen var mer än 20 cm tjock och att där åkt en traktor med plog , att jag hade isdubbar och ombyte i vattentäta påsar i ryggsäcken. Dessutom var där många andra människor på isen, så jag var faktiskt inte ensam.



Den andra resan gick från hemmet med tunnelbana till T-centralen. Jag tog trapporna upp till Plattan, som då på kvällen var full av unga ungdomar, svartsminkade, piercade och med sorgsna uttryck i ansiktena. Det välbekanta blev främmande och lite obekvämt nu, befolkat av andra människor än på dagen. Kontrasten var överväldigande när jag klev i Kulturhuset och åkte upp till Stadsteaterns stora scen. Här var det få ungdomar och ingen var så utstuderat sminkad eller bar kläder som stack ut.  Det kändes som två helt skilda världar med vattentäta skott emellan.
Sen kom resan i tanken, i upplevelsen. Den var omtumlande och stark, Vildanden. Fantastiskt välregisserad av Thommy Berggren och mycket välspelad. 
Fråga som pjäsen ställer : Får människor det bättre om alla sanningar om deras liv , även de obehagliga, skamfyllda, kommer fram känns tidlös och lika aktuell idag som då pjäsen skrevs av Henrik Ibsen 1884.  Livslögnen kan den vara det som Doktor Elling säger en medicin. “Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”. Går det att leva utan livslögner? Jag minns ett stilla samtal en sommar under äppelträden. Min vän, som är troende fick frågan Vad gör du om du kommer på att Gud inte finns? Jag vet inte svarade hon, förmodligen låtsas jag som om det inte var sant för hur skulle jag annars kunna leva.

---

---

Jag har tidigare skrivit om att jag är en någorlunda tekniskt begåvad person. Jag tycker också att jag har en hyfsad kunskap om datorer och hur de fungerar med de olika programmen och så. Men på något sätt verkar datorer leva sitt eget liv, oberoende av hur jag tycker eller tror att det ska vara. Nu på min julledighet har jag tillbringat en hel del tid vid den dator jag fick i somras när jag fyllde år. Jag har lärt mig lite mer, tittat runt och fördjupat mig. Så häromdagen tyckte jag att det var onödigt att ha en genväg till mina bilder på skrivbordet när jag så lätt kommer åt dem i det som på Mac kallas Dock. Jag slängde genvägen i papperskorgen, visst låter det logiskt och rätt. Döm om min förvåning och bestörtning när det visar sig att samtliga bilder försvunnit från fotoprogrammet. Raskt plockade jag upp “genvägen” från papperskorgen men inte dök det upp några bilder. Jag fick leta väldigt länge innan jag tillslut fann dem, för visst fanns de kvar djupt inne i datorns mörka vrår. Det kändes som en halv evighet innan allt var på plats igen och fortfarande begriper jag inte riktigt hur det kunde hända. Ytterligare ett av datorernas mysterium. Det är nog så som min man brukar säga, datorer är strikt logiska. Jag antar att det är det som är felet. Idag har min kära man inhandlat en extern hårddisk till mig så nu är allt kopierat och sparat ifall datorn skulle våga sig på att göra fler strikt logiska överraskningar.

---

I dag lyser solen på den rimfrostvita världen och gör den vinter-vacker. Jag traskar trottoaren fram och längtar efter snö. Jag som är en sommarmänniska, en sitta inne i värman och kura människa. Men här i den gnistrande solen får jag en förnimmelse av vinter. Jag kan känna lukten av snö. Jag kan höra ljudet av skidor när de glider på skaren och långfärdsskridskornas skenor mot den blanka isen. Jag hör den vita tystnaden när snön absorberar ljuden och bäddar in hela världen i ett stilla lugn. Jag känner solen i ansiktet. Men i avsaknad av snö gläder jag mig åt att ljuset, det livgivande ljuset sakta återvänder så att livet ter sig något lättare att leva.

---

---

Mitt i julbaket kommer yngsta dottern in i köket och meddelar med sammanbiten röst att hamstern har dött. Det kommer inte som någon total överraskning, han var ungefär två år och hade sett ganska maläten ut den sista tiden. Men det är ändå en tragedi eller kanske en lagom katastrof för en tolvåring att hantera. Efter att ha sörjt en stund där i köket plockar vi fram en ask i lagom storlek. Hon bäddar fint med spån och lägger honom där, vi stänger asken och märker upp den med namn och dödsdag.  Sen får han ligga i kylrummet (frysen) ett slag, så som det är här i storstan där man alltid får vänta länge på begravningen. Nu blev det ingen lång väntan för idag for mannen och dottern till Torpet. Högg gran och begravde hamstern. Glädje och sorg så som det ofta är i livet.

---

Luften är lika grå som mina fårskinnstofflor. Nattens regn finns kvar i form av droppar. De hänger tvekande på trädgrenarna. Mina ögon reflekteras i det välvda höljet och när jag rör vid grenen faller de utan ett ljud och förenas med de tidigare redan fallna. Det här är hösten, fukt, lera och doft av multnande löv. Allting drar sig tillbaka och förbereder sig samtidigt som det väntar. Förbereder nytt liv i väntan på våren. Och jag, jag kryper in i värmen till sockerkaka och nybryggt te i väntan på att tvättmaskinen ska bli klar.

 

---