Graffiti
Visste ni att ordet graffiti härstammar från det grekiska ordet gra´pho som betyder skriva? Begreppet användes först av arkeologerna och sättet att meddela sig på väggar och murar förekommer över hela världen och har gjort så i flera tusen år. Man har hittat graffiti vid utgrävningar av Pompeji, i Roms katakomber och i medeltida kyrkor. Innehållet är nästan detsamma som i vår tid. Det vi oftast ser i dag kallas spraykonst och utvecklades av ungdomar i USA och kom till Sverige 1984. Detta och lite till kan man läsa i Nationalencyklopedin från 1992.
Jag vet att detta är att sticka ut hakan. Men jag kan bli glad av graffiti. Det lyser upp den grå betongen och gör sig fint mot den blå himlen. Och som jag sagt förrut så beror det kanske på att det bor en liten anarkist djupt där inne i mig.
Höstsonat
Det innersta blandas med det yttre, det osynliga med det synliga.
Att svepas runt i virveldansen gör mig yr.
Många är de aspekter av tillvaron som går förlorade
utan att jag fått det minsta grepp om dem.
Lager på lager skalas av, någonstans här finns den, den innersta kärnan.
Den som är tillvarons väsen.
Men lika svårfångad som dimma viker den undan och lämnar mig kvar med en känsla av viktlöshet.
Kastanjer
Det är något i deras uttryck som fascinerar mig.
Jag tycker om de lite uppnosiga blommorna som stolta och självklara reser sig mot himlen
och jag tycker om den taggiga frukten som inuti sig bär en så slät och len nöt.
Ja visst är det så att de påminner om tonåringar.
Det är nog därför jag tycker så mycket om dem.
Det kommer en sommar
Stolt men en smula väderbiten står den på gärdet framför den orangeröda lönnen.
Jag tänker att den vill hälsa oss att trots att vi har svårt att tro det
så kommer det en sommar igen,
det gäller bara att hålla ut.
Lycka
Men just i kväll, för en kort stund, under den stjärnklara himlen,
mitt i den lite kalla doften av äpple och höst stannade världen.
Ett ögonblick av lycka
Regn
Ute vräker regnet ner. Plötsligt utan förvarning faller det stora blöta droppar eller rättare sagt de faller inte de störtar i vild färd mot marken och gör allt i sin väg genomblött.
Regnet gör mig glad, jag riktigt känner hur den stilla lyckan far som en rysning genom kroppen.
Det finns en slags naturens jämnlikhet i regn, alla blir lika våta.
Jag blir kvar i bokhandeln tills regnet slutar lika abrupt som det startade.
På lågvarv
Dagarna rinner hastigt undan, det är morgon och vips är det kväll.
Datorn står avstängd och jag sitter ute i halvskuggan under prydnadsapeln och slöar.
Jag tänker inga djupa tankar, tar inga fantastiska fotografier, jag bara är här mitt i sommaren.
Min farfar
Jag letar efter en stjärnskruvmejsel i vedboden på landet. Från början var det någon slags ordning här inne men nu är det en salig röra av saker från olika tider.
Istället för skruvmejsel hittar jag min farfars gamla verktyg. Finsågar som ingen riktigt vet hur man använder längre och hyvlar där stålen rostat fast för läge sedan.
Han skulle förmodligen bli en smula upprörd, min farfar om han såg hur vi behandlat hans saker.
Min farfar var en händig man, händig och konstnärlig. Han gick kurs på Hermods korrespondentinstitut i början av seklet. Jag har hans Examensuppgift i akvarellmålning, ett stilleben målat i mars 1914 i min skrivbordslåda.
Men han blev varken snickare eller konstnär min farfar, utan folkskollärare. Jag tror att flera av hans syskon också blev lärare, märkligt. Det måste ha funnits någonting där hemma som inspirerade och motiverade till att barnen utbildades, både flickor och pojkar. Farfars far var indelt soldat och skomakare. Farfars mor bar alltid folkdräkt, helg som vardag. Min pappa såg henne aldrig utan, förmodligen ägde hon inga andra kläder. Av hennes vardagsdräkter finns inget kvar men jag har ärvt hennes helgdräkt.
Jag har egentligen inga minnen av min farfar, han dog när jag var fyra år. Men det finns ett kort på oss två. Jag sitter i hans knä och han läser högt ur en bok som har ett blått omslag med vita prickar. Jag har den boken kvar, det är "Vill du läsa II" läseboken av Elsa Beskow och Herman Siegvald från 1938. När jag ser på kortet är det nästan som om jag minns, jag kan känna doften av mina farföräldrars vardagsrum.
Det var min farfar som köpte torpet någon gång på 40-talet. och nu ca 60 år senare sitter jag, hans sondotter på verandan och funderar på hur man använder en sån här gammal såg.
Vänner
Spiralen, om jag följer den, leder mig till kärnan.
Kärnan, det som är viktigt och väsentligt i tillvaron.
Jag tycker mycket om den och rummet den hänger i.
Det är kanske därför.
Cykling
Jag är i grund och botten en fridsam person. Jag gillar inte konflikter och tycker att man ska försöka komma överrens . Men cyklling, speciellt i stadstrafik tar fram en helt annan sida av mig. Jag agerar så som jag läst att många människor gör när det hamnar bakom ratten på en bil. Jag blir frustrerad, irriterad och rent av förbannad på alla cyklister som tror att trafikregler gäller någon annan och någon annanstans. Värst tror jag att medelålders män i trikåer är. Ja, jag har förutfattade meningar och speciellt vad gäller dem. De far fram som galningar utan minsta hänsyn och verkar ha någon intern tävling som går ut på att bryta mot så många trafikregler som möjligt i högsta möjliga fart. Häromdagen blev jag så arg när det kom en sån trikåklädd man farande att jag fräste åt honom: Kör du bil mot rött också? Han ignorerade mig fullständigt. Jag lyfte blicken till trafiklyset bara för att se att det var grönt. Han körde för fort för att se hur jag rodnade.
Mittemellan
På väg från det ena till det andra.
På cykel.
Jag håller god fart trots motvind.
Mobiltelefonen är avstängd.
Jag njuter av att vara mittemellan,
onåbar i ingemansland.
Strax tillbaka på jobbet.
Fredag
Det har varit en fantastisk dag på Blå Portens gård i solen
tillsammans med goda vänner och god mat.
Mätt och nöjd cyklar jag hemåt. Det är mycket folk i rörelse.
Jag börjar fantisera om vad alla påsar och kassar som de bär på kan innehålla.
Vissa är lättare att gissa än andra.
När jag stretar uppför Skanstullsbron på min väg mot Enskede slipper jag gissa.
Där går en kostymklädd man med en genomskinlig påse.
I påsen ligger fyra öl och en pocketbok.
Helgen är räddad tänker jag och trampar vidare hemåt.
Buskpion på Blå Portens gård.
Visa mig dina sopor
För nog är våra sopor väldigt avslöjande.
Där kan man se, inte bara vilken affär du handlar i utan också hur flitig du är med tandtråden,
om du dricker mycket mjölk och om du slarvar med sopsorteringen.
Jag tror att våra sopor innehåller en hel del spännande information om oss och vår samtid.
Fast jag är ännu inte så nyfiken att jag smyger ut till spotunnan för att spana.
Blåbärsblom
I den skira grönskan ackompanjerad av rosa
kan jag ana smaken av blåbärspaj.
Livet
Att formulera funderingar om döden är inte så helt enkelt. Jag tänker ofta att det är precis så som Tomas Tranströmer skriver i sin dikt Svarta vykort.
"Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."
Vi har alla vår utmätta tid, i den bemärkelsen är livet rättvist, vi ska alla dö. Det är en realitet, något som vi alla vet men få låtsas om.
När någon nära dör blir man påmind för en stund sedan traskar livet på och vetskapen hamnar i skymundan.
Ändå gör ju döden att livet blir mer levande.
Jag har varit på begravning i försommaren. Hon skulle snart ha fyllt 94 år. Om man har levt nästan 94 år har man levt väldigt länge. Kanske är det därför som sorgen blir som ett stilla vemod snarare än en krampaktig förtvivlan.
När jag sitter där i kyrkbänken och ser på oss som kommit resande dit denna vackra försommardag funderar jag på vad en människas liv egentligen är. Vad är det som blir kvar när alla de jordiska ägodelarna är fördelade och lägenheten uppsagd? Det blir ytterst till en fråga om vem är du, vem är jag vad är skillnaden och vad är en människa?
Så hörs plötsligt röster av barn, de bryter sig igenom som solstrålar genom molntäcket och letar sig in till oss som sörjer. De bär en känsla av hopp, av glädje och jag kan se att just det kan vara meningen. Ett människoliv i glada minnen och hoppfulla tankar.
Det kommer att ta lång tid innan jag raderar hennes telefonnummer ur min telefonbok.
På jakt efter tystnad ll
På min jakt efter stillhet och tystnad kommer jag till Sandsborgskyrkogården. Den ligger norr om Skogskyrkogården på andra sidan Sockenvägen.
Här är det lite lugnare, varken motorvägsbrus eller tunnelbanerenovering hörs. Jag tar en tur förbi mina farföräldrars grav. Korset som pryder den har min farfar ritat, det är i alla fall vad jag tror.
Det är ett enkelt och mycket vackert kors. Jag sätter mig en stund och njuter av fågelsången.En orädd sädesärla trippar förbi mig alldeles nära.
Jag funderar på vad han tänkte min farfar när han ritade korset, vilka bilder han såg framför sig. Om han redan då visste hur det såg ut där korset skulle stå. Det har förändrats en hel del sedan dess. Han kunde inte veta att koloniträdgårdarna som fanns här bredvid skulle försvinna och ersättas av Dalens bostadsområde. Nu står korset med utsikt över trevåningshusens balkonger och Sandsborgsbadets tak.
Att det skulle bli så tror jag att han hade haft svårt att föreställa sig.
På jakt efter tystnad I
Jag söker mig till skogskyrkogården för stillhet och ro bara för att upptäcka att här sjuder det av liv och rörelse.
Tyst är det minst av allt. Vart man ser far motorgräsklippare omkring och kyrkogårdsarbetare är verksamma i varje hörn av kyrkogården. Jag letar mig uppåt mot minneslunden. Här byts gräsklipparnas motorljud mot det eviga bruset från motorvägen. Det lägger sig som ett filter över alla andra ljud och gör fågelsången knappt hörbar.
Jag slår mig ner på en parkbänk för att fundera ett slag. Då dränks bruset från motorvägen plötsligt av ljuden från tunnelbanerenoveringen. Mina tankar kommer av sig i gnisslet från krossad sten och stora grävmaskiner. Det går verkligen inte att tänka här så jag tar min tillflykt till bageri Bakgården.
Här i lugn och ro med en kaffe latte och en bulle kan tankarna åter vandra fritt.
Meditationshöjden i bakgrunden
Ledig dag
Min dag idag. Jag kan göra vad jag vill. Sittande i den värmande solen utanför porten tänker jag att jag borde sitta på ett fik, ute och titta på folk och dricka en latte (cappucino är för svårt att stava till) och tänka stora tankar. Nu sitter jag här utan latte och tittar på trafiken i korsningen och en och annan flanör som går förbi. Fast jag skulle vilja kalla dem promenörer, för om man flanerar går man långsamt liksom eftertänksamt fram och de som går förbi här har lite högre fart. Men jag tror inte det finns något sånt ord.
Jag försöker att extrahera ljuden från småfåglarna som tidvis blir dränkta av motorljud från bilarna. Men talgoxens envisa sjungande överröstar till och med bussen. All snö är borta och vinden är ljum Solen ofattbart varm och tankarna lite långsamma.
Jag borde, jag skulle, jag måste.....inte alls! Jag ger alla såna tankar på båten. Så nu sitter jag här i den värmande solen och bara njuter.
Vardagsliv
Var och en pysslar med sitt och ett stilla lugn infinner sig.
Vardagsliv, var dags liv, mitt liv.
Funderar på formuleringar och ögonblick.
Vad är värt att berätta?
Kanske om de ögonblick som utan stor dramatik förändrar ett liv.
Ögonblick som gör skillnad.
Som när man helt plötsligt ser ett sammanhang man inte sett förut.
Det är magiskt när det händer.
Inte omvälvande på det där våldsamma sättet,
utan mer som insjöns stilla kluckande mot stenarna.
Att arbeta på lov
Korridorerna ligger ödsliga, nästan ingen är här.
Jag tänkte att jag skulle få så mycket gjort men både tankar och handling har saktat ner och går på lågvarv.
Sjunger långsamhetens lov tyst för mig själv.
