Tid för teater


Jag har varit på teater i cirkustältet i Margaretaparken. Tältet som betyder folkfest, liv och rörelse under några veckor här i Enskede. Det är Enskedespelet som i år sätter upp Momo eller kampen om tiden.
Enskedespelet är en kultur- och teaterförening som bildades 1981. De spelade sin första pjäs 1983, om Enskedes historia. Sedan dess har det blivit 13 spel. Här samsas barn och vuxna, amatörer och professionella på samma villkor. Det är som de skriver i programmet stort, ovanligt och viktigt.

 

 

Momo kan lyssna som ingen annan. Hon tar sig tid och det gör att alla som möter henne känner sig sedda och därmed också mår bättre.  Men tidstjuvarna, de grå herrarna hotar hela tillvaron. De stjäl människors tid och skapar på så sätt jäkt, stress och otrevnad. Berättelsen är lika aktuell idag som när Michael Ende först gav ut den 1973. Boken om Momo har stått i min hylla med favoritböcker sedan jag första gången läste den i mitten av åttiotalet. Det finns mycket tänkvärt att återvända till i boken. Som att det inte går att spara tid. Vi kan bara försöka leva den tid som är vår, så väl och bra som möjligt. Så ta den stundande semestern som ett gyllene tillfälle att börja göra just det. Var där du är, lyssna och njut.

 


 

 


Växtkraft


Inte kan jag låta falukorven blicka ut emot er dag efter dag. Nej det måste till något mer hoppfullt på den här sidan.  Och vad kan vara mer glädjande dessa dagar än att våren äntligen gjort entré. Våren som med sin otroliga växtkraft varje år slår oss med häpnad. Varifrån kommer allt det som plötsligt är där det nyss var alldeles tomt och livlöst?  På de mest oväntade ställen sjuder det av liv. Det gäller bara att gå långsamt och titta noga så man inte missar allt det fantastiska.

 



Falukorv


Jag tycker inte om falukorv deklarerar min yngsta dotter vid middagen idag. Jag inser då att jag inte heller är så vidare förtjust i falukorv. Och då undrar jag i mitt stilla sinne varför jag, som gör matsedeln, handlar hem maten och sedan lagar den, envisas med att servera falukorv. Jag kan ju faktiskt välja något annat. Speciellt fånigt var det idag då vi som åt var en vegetarian som inte alls äter falukorv och så vi två som inte tycker om det. De två som kanske gillar falukorv (i alla fall lite mer än vi andra) åt inte hemma idag. Hunden uppskattade den bit som han fick, alltid något.

 

Å så kameran, det blev en Panasonic DMC GF1.
Jag såg den och blev förälskad, nu har vi fullt upp med att försöka lära känna varandra.


 


Att hinna ikapp sig själv


Att vara i tystnaden, att finnas i tillvaron, att ingenting göra.
Det är att varva ner, det är att komma ifatt, det är att höra den inre rösten. 
Rösten som får mig att förstå hur det egentligen står till.
Den som får mig att förstå att nu, nu är det hög tid att vara i tystnaden och att kravlöst finnas i tillvaron.
Att det rätta att göra nu just precis nu är,
ingenting.

 



 


Att lära nytt


Att lära nytt är energikrävande och väldigt roligt.  Jag blir absorberad och ockuperad av allt det här nya som är på väg att bli en del av mig. Först ska det in i systemet för att där synas, bearbetas, omvandlas och slutligen bli till en integrerad del av min kunskapsbank.  Det är en hel del vi ska igenom kunskapen och jag.
Nyss har jag lärt mig om diptyker. Ordet diptyk kommer från grekiskans di´ptychon som betyder dubbeltavla.  Jag läser mig till att ordet diptyk kan syfta på två bilder som hör ihop motivmässigt och är tänkta att ses tillsammans men som inte fysiskt länkats ihop.  Jag tränar på att kombinera bilder två och två i par där de gemensamt kan ge en tredje bild i betraktarens huvud. Eller inte, för det är så olika det här hur man ser på bilder.  Jag som betraktare har ju mitt bagage som gör att jag tolkar in och ser saker i en bild som någon annan inte gör. Bilder berör oss så olika. Det är spännande att läsa om andras tolkningar och vilka associationer de får, deras tankar gör att jag ser nya saker i bilderna hela tiden. Sen har jag rent praktiskt lärt mig att få ihop flera bilder, det är så skoj med hantverket också. Lätt när man kan det men en ganska krokig väg att komma dit. Det är därför du nu får se bilder i par här på bloggen. Det är inte nödvändigtvis så att de måste ge upphov till en tredje bild på din näthinna utan mer för att det är så väldigt skoj och så är det ju ett gyllene tillfälle att öva. Du vet, repetition kunskapens moder.


 


Våraning


Koltrastens sång letade sig in i sovrummet,
överröstade drömmarnas bilder och regnet som skvalade i stuprännan.
Förvånat vaknade jag i mörkret.





En fråga om ålder


Jag bor i ett sådant där gammalt hus sa min arbetskamrat idag, det är byggt på femtiotalet. Då insåg jag att vi har lite olika perspektiv på det här med ålder, hon och jag. Inte känner jag mig så gammal, i alla fall inte hela tiden och jag är helt klart "byggd" på femtiotalet. Min referenspunkt när det gäller om ett hus är gammalt eller ej är det hus som jag bor i och det är byggt på nittonhundratalet närmare bestämt nittonhundraelva. Det tycker jag är ett ganska gammalt hus. Människor är kanske gamla redan när de är något yngre men bara lite.



Begravning


Vad kan jag skriva? Efter ett lätt snöfall bröt solen fram och skingrade molnen. Dagen var vemodig men samtidigt glad på något underligt sätt.  Vi som hade samlats värmdes av minnet från det som inte längre är. Det finns en glädje i att ha fått ta del av det, en tid ett liv.

 


 


Jag


För att kunna lista ut vem jag är behöver jag andra människor. Det duger inte att jag sitter ensam och funderar på min kammare. Utan andra blir mina tankar en form av navelskådning som bara cirklar runt, varv efter varv. För att komma vidare och uppleva någon form av fördjupning krävs någon annan. Det behövs nya perspektiv tänker jag där jag sitter i kökssoffan och försöker att få syn på mig själv. För många år skrev jag ner tio adjektiv som jag tyckte beskrev mig som person. Sedan bad jag några av mina närmaste vänner att göra samma sak. Resultatet blev inte så förvånande som jag befarat. Vi var ganska överrens mina vänner och jag. De där adjektiven gav mig en sorts lägesbeskrivning att utgå ifrån. En del var jag nöjd och stolt över och annat ville jag förändra. Jag är inte helt säker på att jag har lyckats så bra med de där förändringarna. Men jag lever i livet. Jag försöker att reflektera och resonera och tampas med mig själv. Mina  barn hjälper mig och ger mig perspektiv de utmanar och ifrågasätter det som jag ser som självklart. Jag har bra vägvisare tänker jag där i soffan samtidigt som jag i ögonvrån ser en liten skymt av det som kanske är jag.

 


 


Att gå


Att gå är att sätta den ena foten före den andra, rytmiskt i en ständig upprepning. Fotavveckling och tyngdöverföring. Jag går med en omedveten självklarhet. Min kropp gör det åt mig utan att jag ägnar det en tanke. Det är ett mirakel som jag sällan eller aldrig uppmärksammar.  Och jag går och går kilometer efter kilometer i snömodden. Jag halkar runt på dåligt plogade trottoarer och pulsar fram på ställen dit inga plogbilar når. Mina fötter för mig till och från, hit och dit. Flanera, promenera eller vandra man kan gå på många sätt men grunden är alltid den samma, att sätta den ena foten före den andra.

 


Osannolikt


När jag tittar ut genom fönstret ser jag en säl som hasar fram på trottoaren.  Det är ganska mörkt och jag ser den inte så tydligt men det är absolut en säl.  En del av mig använder tidigare erfarenheter av hur sälar rör sig, tolkar det jag ser och bestämmer att detta är en säl. En annan del av mig protesterar omedelbart och påpekar att det är sälsynt med sälar på Enskedes trottoarer för att inte säga helt osannolikt. Men det ser ut som en säl tänker jag lite stukad men ännu inte helt beredd att ge upp den tanken för det finns en liten, liten möjlighet att detta faktiskt skulle kunna vara en säl hur osannolikt det än verkar. Omöjliga saker inträffar om än inte ofta så i alla fall ibland. Så varför inte en säl i Enskede. Nu passerar en bil och sälen liksom lyfter från underlaget, svävar iväg någon meter och lägger sig tillrätta igen. Min säl är en plastpåse, jag ser det alldeles tydligt. Så trist, det hade varit mycket mer spännande med en säl.

 

Råddjur träffar man på ofta i Enskede, gävlingar finns här också men säl tror jag ingen mer än jag har sett.


 

 


Skillnad


Det är annorlunda på vintern, man kan tro att man är någon annanstans. Det välkända blir okänt när vintern lägger sitt snötäcke över tillvaron, det är knappt så att man känner igen sig. Men det är samma ställe bara lite olika. Man behöver inte resa långt för att komma till en ny exotisk plats. Det är bara att invänta vintern.


 


Att mötas


När man träffas för första gången kan livet bli tydligare. De stora frågorna får fastare konturer där, i ljuset av nyfiken undran. Den andre, den nya nyfikna, kanske inte ens anar vilka dörrar som öppnas in mot de skrymslen som man annars så sällan tar sig tid att granska. I det goda mötet växer man av frågorna och känner sig som en lite större människa när man slutligen skiljs åt.




Vid sidan av


Jag har varit tvungen att vara lite vid sidan av. Lite bortkopplad från händelsernas centrum. Av nödvändighet har det varit så. Det är en för mig annorlunda utsiktspunkt, att bertakta världen från sidan. Väckarklockor ringer, duschar skvalar, klackar trummar i trappan och sedan blir det tyst. Alldeles tyst i många timmar. Man hör bara sina egna hjärtslag och suset i elementen.

Vid sidan av vägen.



Pö om pö


Utanför fönstret har det blivit höst. Temometern visar bara några få grader och lönnen sprakar i gult och rött. Det var inte så många dagar sedan jag gick strumplös till jobbet och nu medan jag legat här sjuk, har sommaren försvunnit och hösten gjort sitt intågande. Jag märkte inte riktigt när det skedde, nu är den bara här, hösten. Precis så som mina händer plötsligt inte är unga längre utan använda och skrynkliga inte alls så där släta som förr. Jag märke inte den förvandlingen heller, såg inte när det skedde. Kanske är jag ouppmärksam eller så beror det på just det, att det kommer gradvis, ingen stor omvälvande förändring i sig utan smygande lite pö om pö som så mycket här i livet. Nu hoppas jag på att den här envisa förkylningen ska ge sig av, inte pö om pö utan plötsligt och på en gång.


 


Hösthelg


Hösthelg på torpet. Trots att det är varmt i luften finns där en svag doft av höst. Björkarnas löv har gulnat och sommarkantrellerna är försvunna från backen. I skogen syns inga trattkantarellerna ännu men några gula kantareller hamnade i korgen. Det är lite vemodigt att vara här på hösten. Och som vanligt har jag svårt med övergången. Först att komma hit och sedan att åka hem. Hade velat stanna längre, besöket känns tillfälligt men vet att det alltid känns så. En helg är så kort. Jag tycker inte om det. Jag vill vara, vara kvar, kvar där jag är.

Humle



Vardag


Imorgon börjar vardagen.


Den är blå och oförutsägbar.


Ordlöst


Det är som om orden har fastnat. De ligger där precis under ytan men vill inte komma fram. Dunkelt, som en aning lurar de i ögonvrån men låter sig ogärna infångas och sättas på pränt. Det är här mitt i paradiset, på trappan i stillheten med utsikt över högsommaren som orden skulle flöda. Tankarna skulle tänka sig själva, lätta och luftiga som de fjärilar som flyger förbi. Men de är svårfångade som trollsländor och undflyende som fladdermöss. Det jag kan göra är att sitta kvar på trappan och njuta av stillheten.




Samtal

Långsamt böljar samtalet i äppelträdets skugga. Fram och tillbaka som stilla vågor. Väjer inte för de stora frågorna. Eftertänksamt prövar vi olika infallsvinklar. Trots att ingen direkt samstämmighet uppnås finns där hela tiden en känsla av harmoni ett samförstånd i olikheten. Citronfjärilen fladdrar förbi, lätt sommarvind smeker över trädens löv. Juli och lördagseftermiddag i Mellankrokarna.



I kroppen


Orden finns där och de är mina egna. De har sin hemvist djupt inne i mig och är resultatet av allt jag samlat på mig under resans gång. De finns på en plats dit jag inte alltid hittar. Det är så förvånande, hur de kan dyka upp från, till synes ingenstans, hur de kan ligga där gömda i mitt inre utan att jag har en aning om dem?
Det är med dem som med allt det där andra som jag också släpar runt på, Hypofys, Amygdala och Tallkottkörtel. De finns där också, i mig. Sällan eller aldrig ägnar jag dem en tanke Trots det jobbar de oförtrutet vidare dag efter dag. Ibland känns det lite skrämmande, att min kropp agerar helt på egen hand. Att det händer saker i den utan mitt uttryckliga medgivande. Som om jag inte hade med saken att göra. Tänk om man hade ett litet titthål så man åtminstone kunde kika på dem emellanåt.




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0