Snäll?
Det värsta är att bli tyckt synd om. Jag är rörelsehindrad men inget offer säger mannen som talar från scenen. Han får oss att tänka till. Berättar om tjejen i rullstol som trängde sig förbi hela kön på systemet utan att någon hindrade henne. Väl ute på andra sidan kassan ifrågasatte hon deras beteende och undrade om det tyckte att det var ok att tränga sig. De ville bara vara snälla. Hon ville bli behandlad som alla andra.
Jag är på konferens i Växjö. Alla som är där jobbar i samma sfär, vi är liksom inne i tänket. Vi ler och tror att vi förstår hur han menar, han som har en cp-skada och är som vi fast ändå annorlunda. Väl hemma hos mina nära och kära försöker jag berätta. De förstår inte alls, de ställer allt på ända, de ställer frågor som tvingar mig att tänka ett varv till och så ännu ett. Nej, det är sannerligen inte lätt att vara snäll inser jag förvånat.
Du beskriver allt så fint:) Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag förstår dig. Kram Mumin
Svårt ämne! Jag tror jag stött på båda ytterligheterna, från båda håll. Alltså rullstolsbundna som faktiskt VILL ha lite gräddfil. Minns också en blind man, med tydlig käpp och allt som mitt på dagen i ett Stockholm med höga snövallar längs trottoarerna, förtvivlat och fruktlöst letade efter de plogade "hålet" vid övergångsstället, men på väg åt fel håll – och alla bara gick förbi. Han blev oerhört glad när jag skyndade till. För många år sedan jobbade jag på ett ställe där också en CP-skadad man arbetade. Han hade oerhörda svårigheter att prata och knixade o s v – många såg honom som ett hopplöst fall. Men, han pluggade vid sidan av, tog en filosofie doktor och blev sedemera chef för Musikmuséet. Olika situationer kräver olika reaktioner från omvärlden. Men dessutom tror jag att precis som "vi andra" är funktionshindrade olika individer, några är helt självständiga, med skinn på näsan och avskyr allt som får dem att verka som offer (och det är förstås de som är de man möter på diverse konferenser, jag har mött dem också). Men sedan finns det också funktionshindrade med dåligt självförtroende, blyghet, och/eller ett stort behov av assistans på olika plan. Det är svårt, men viktigt att se individen, i alla lägen!
Jag har stött på handikappade som velat bli behandlade på exakt samma sätt och inte få några "favörer" men jag har också mött personer med handikapp som använt sig av det. Men det är en intressant frågeställning som absolut inte är lätt att besvara. Tål dock att tänka på...
Kram!
Å jag hade skrivit ett långt inlägg här, men det försvann av någon anledning.
Det jag skrev var ungefär såhär. Att man skall hjälpa med både hjärta och hjärna. Dvs det är inte alltid som alla vill ha hjälp. Det är däremot alltid den som i så fall skall ta emot hjälpen som skall säga ja eller nej till den.
När det gäller den rullstolsburna personen som trängde sig före, så får man tänka till vad som egentligen är handikapp. Vad är ett handikapp?
Jo ett handikapp är något som jag vill göra som jag av någon anledning inte kan utföra.
Att stå i kö, kan även en rullstolsburen person göra.
Alla handikappade personer känner sig inte handikappade. Det är i våra ögon som de är det.
Handikappade barn får ofta höra - med alla rätt - att de är precis lika som alla andra. Att då bli hjälpt till olika saker, kanske inte är helt rätt. Det får situationen avvisa.
Man får titta på situationen. Att be en rullstolsburen person att springa är en omöjlighet, men att stå i kö är lika rimligt som om du eller jag skulle göra det.
Att be en blind person peka ut en plats på en karta, är en omöjlighet. Då behövs hjälp. Men bara om den handikappade personen själv vill det.
Många gåner har vi väl hört om hjälpsamma människor som tar en person med vit käpp, under armen när den står vid ett övergångsställe och väntar.För att hjälpa. Inte rätt. Men hade du tagit kontakt och frågat först, och sedan hjält om du får ett ja, är det rätt och ett tecken på att du tänkt med ditt hjärta.
Sedan finns det ju personer som utnyttjar sitt handikapp, blir hjälplösa när de egentligen kan utföra vissa saker själva. Men det är en sak för sig själv, och en helt annan frågeställning.
Kom gärna på min utställning om du kan. Bjud alla! Alla får komma! Men om du missar så kommer en i augusti också.
Kram Nalle
Nu blev ju detta nästan lika långt som det som försvann, så vi får se om detta kommer med:)
Hej - jag tror snäll är ok men tycka synd om helt fel. Då vi tycker synd om ställer vi oss vid sidan av och betraktar - bättre att vara snäll och förvänta sig att andra också är det. Anne-Marie
Mycket tänkvärt! //Gisan
Jag tror det är så att handikappet står i vägen för båda parter. Det kommer i fokus på ett sätt som inte är bra. Det får en dignitet det inte borde ha.
Den som är handikappad misstolkar vänligheten och tror att det bara är för handikappets skull någon är vänlig.
Den som ser en handikappad, ser inte personen utan bara handikappet och kanske handlar onormalt pga det. Ofta helt omedvetet.
Jag hade en kompis som inte fick prata pga en stämbandsinfektion. Hon skrev på en lapp det hon ville ha sagt. Och vet du vad jag gjorde? Jag skrev på lappen istället för att prata när jag skulle svara! Det var ingen tanke bakom den handlingen, det bara blev så.
Jobbar man med människor, lär man hela tiden. Nya tankesätt, nya ideer. Vi är så lika men ändå olika. Det är så intressant!
Mycket tänkvärt! Jag hade nog också släppt före tjejen i rullstol...Men det hade jag nog också gjort med någon annan som bett om det. Nalles inlägg tycker jag är väldigt klokt!
Vad roligt det vore Kersti! Vi landar den 11 juni och blir hemma i ca 5 veckor. Men den sista veckan vill jag ogärna bestämma något eftersom jag hoppas på att dottern kommer hem från Tyskland så att vi får träffa henne innan vi åker tillbaka...
Vi hörs vidare om det!
Vad snabb du har varit med kursen!
Kramar Ninni
Hade så mycket på hjärtat så jag glömde bilderna...Underbara!! Jag saknar så vitsippsbackarna!
jag har själv en handikappad son och det är svårt att sätta sig in och för stå men att känna empati är en styrka som man kan komma långt på när det göller detta ämmne och att se människan bakom handikappet. önskar dig en trevlig dag .
Mycket bra skrivet. Jag har en upplevelse med mig i bagaget när det gäller handikappade. Jag knäckte extra som servitris i Helsingborg för en herrans massa år sedan, och ibland ordnades middagar för olika sällskap. Ett sällskap var ... jag minns inte exakt hur, men det var för handikappade. Förrätterna dukades fram strax innan gästerna kom. När de första gästerna kom rullade de eller rullades fram till borden - och började sleva i sig förrätterna långt innan alla hade kommit. Och så fortsatte det. Direkt när de hade svalt sista tuggan började de ropa efter huvudrätten. Ja, kaos är för enkel beskrivning.
Jag tror att de personerna hade blivit "synd-tyckta" om på fel sett redan från tidiga barnsben. De hade tillåtits allt och inte blivit tillsagda och uppfostrade för att det var "synd om" dem. Livsfarligt, och verkligen tragiskt för deras egen skull. De var ju ingenting annat än buffliga och jobbiga! Och det vill ju ingen vara. Det blir ingen heller om samma regler gäller för alla, så långt ett handikapp tillåter. Som Nalle skrev här ovan, att vänta på övriga gäster kan man göra när man sitter i rullstol, att stå i kö kan man göra när man sitter i rullstol. Men folk verkar glömma sådant. Tyvärr, främst för dem som redan har ett handikapp och som tillåts skaffa sig ytterligare ett.
