Plommenad

---

Bodil Malmstens senste bok heter De från norr kommande leoparderna. Jag tycker om den titeln. Ännu mer tycker jag om att jag vet att det är en rad ur en dikt av Werner Aspenström. Att jag vet de får mig att känna mig lite utvald, som om vi delade en hemlighet Bodil och jag.  Naturligtvis vet hon ingenting om att jag vet och naturligtvis är det fler än jag som har den kunskapen, så någon vidare hemlighet är det inte. Men det  spelar ingen som helst roll. Det är precis så som någon klok människa sa en gång för länge sedan, känslor är en sak, förnuft en annan. Och jag, jag passerar inte förstäderna, jag stannar där i Enskede närmare bestämt. Om man ska vara petig (och det ska man) så är det inte en förstad utan en av stadens stadsdelar.

---

---

---

Ute råder riktigt höstrusk. Långsam lördag ackompanjeras av dotterns trumpetspel. Jag njuter av att bara vara i tillvaron. Varm och torr med en stor kopp te vid min sida. Jag ger mina tankar lite tid. Tid som vi säger att vi har så ont om. Jag förstår egentligen inte det, det är en av de tankar som jag vänder och vrider på. Hur kan det komma sig att jag som småbarnsmamma, med tre stycken små barn att hämta och lämna och en man som ofta var till sjöss, upplevde det som om jag hade mer tid än jag har nu. Nu när barnen klarar sin hämtning och lämning själva och det egentligen bara är hunden som måste tas om hand. Jag borde känna det som om jag disponerade oceaner av tid men så känns det inte alls. Det måste finnas en läcka någonstans, ett hål där tiden helt enkelt bara slinker iväg utan att jag märker det. Det är det som jag funderar på just nu, hur jag ska hitta den där läckan.

---

 

---

När jag ser mig om märker jag att naturen har fått samma färg som de där garnen vi växtfärgade. De som ligger på vinden och väntar på att förvandlas till något vackert och användbart efter mer än tjugo år i dvala där högt upp under takbjälkarna. Det slår mig med häpnad att minnet är så tydligt. Minnet av hur härvorna hängde där mellan björkarna vid Dalälvens strand och torkade i den svaga vinden. Minnet av de många olika färgnyanserna som överglänste varandra, den ena vackrare än den andra och förvåningen över att alla passade ihop även om de var sinsemellan väldigt olika i färgen. Som vi människor, tänker jag nu. Som kan passa ihop även om vi är olika. Ibland kan det vara just olikheterna som gör att vi verkligen blir synliga. Så inte är det så farligt med olikheter, tvärt om faktiskt. För tänk om tröjan bara hade haft en färg, då hade den inte alls blivit lika vacker som nu.

---

---

Jag har lite svårt att få tiden att räcka till, det finns för få timmar på ett dygn helt enkelt. Det är då man får göra så som man gjort på nästan alla arbetsplatser, i alla fall i offentliga sektorn det vill säga prioritera. På mitt jobb finns det riktlinjer för hur vi ska tänka vid prioriteringar.  I mitt liv är de lite otydliga de där riktilinjerna för att inte säga osynliga, det är svårt att värdera vad som gör störst nytta till minst kostnad, allt verkar lika angeläget. Att resurserna ska fördelas efter behov är ett annnat sätt att tänka . Just nu tror jag att sömn är det absolut största behovet så jag avdelar en del av mina resurser till det men å andra sidan har hunden ett skriande behov av en kvällspromenad så den får nog komma före. Det är inte lätt det här med prioriteringar.

---

---

Jag undrar vad det är för mekanismer som gör att jag hela tiden skjuter saker framför mig. Varför göra idag det som jag kan uppskjuta till morgondagen. Jag tar den lätta vägen, läser deckare och bloggar istället för att förbereda handledarkursen. Det kommer att bli en tuff vecka.

---

---

Att många har svårt att pussla ihop sin tillvaro har jag förstått, så har jag också tänkt på vardagen och livet, som ett evigt pusslande. Nu fick jag en ny infallsvinkel från Anki. Ett annat sätt att se på mig själv. Som ett pussel, ett pussel där de olika bitarna passar ihop med olika människor och olika sysselsättningar, och för att man ska bli hel behöver man alla bitar. Ni vet hur besvärligt den är när man sugit upp en pusselbit med dammsugaren precis innan pusslet är färdigt. Jag tycker om den här, för mig nya tanken, ja jag tycker nästan lika mycket om den som jag tycker om att lägga pussel. Tack Anki.

---

Jag är ofattbart rik slog det mig när jag satt här och bläddrade bland sommarens alla bilder. Det är en förmögenhet som inte kan mätas i kronor och ören utan som är av ett helt annat slag. För visst känner jag mig rik när jag bara går precis utanför dörren och plockar liter efter liter med blåbär. Eller när jag inte ens behöver leta för att få ihop en hel korg med kantareller. 

---

---

Att få ungarna i säng en sommarkväll är som att trä pärlor på en snodd utan knut. Så skrev Salong Galin i DN för många år sedan. Nuförtiden när barnen får sköta sig själva upptäcker jag att min snodd inte heller har någon knut. Det är helt omöjligt att komma i säng i vettig tid, juninätter är förföriska. På morgonen kan jag inte heller sova. Kanske har det med åldern att göra eller så beror det på att man spränger och gräver ungefär tre meter ifrån min huvudkudde.
Hunden och jag flyr från hemmet i morgonen. Vi söker lugn och tystnad. Borde förstå att det inte är så lätt i en stad där det bor 2 miljoner människor, det väsnas överallt. Grävmaskiner, gräsklippare, elektriska häckklippare, asfaltsläggare alla låter de.
Jag funderar lite på varför allt som alla gör verkar låta så mycket och varför de måste göra det klockan sju, halv åtta på morgonen. På eftermiddagen är det mycket tystare då krattar gubbarna eller sitter under lönnen och fikar, ingen sprängning, ingen grävmaskin så jag antar att det är då jag får passa på att sova.

---

Jag funderar och reflekterar. Sakta går det, som om hjärnan behöver ta det lite lugnt. Ibland tar jag en paus och pysslar med annat. Helt passande har min dagstidning idag en artikel med rubriken Tid för eftertanke. Jag läser långsamt och flera gånger. Artikelns författare Ulf Eriksson skriver om det automatiserade interagerande som vi så lätt hänger oss åt genom att vi till exempel utan vidare eftertanke reagerar på och kommenterar en artikel. Det anses som aktivitet och uppskattas medan flera veckors stillsamma, ensamma fundering över artikeln ses som passivitet och inte alls bejakas på samma sätt.  Han menar att interagerandet inte behöver var mer aktivt än funderandet. En mycket tilltalande tanke.

---

Jag är inte alls så intellektuell som jag ger sken av eller önskar att jag vore. Min mor som är en otroligt kompetent kvinna vad det gäller det mesta här i livet hyser en helt ogrundad övertygelse om min intellektuella överlägsenhet. Det är en villfarelse tänker jag sorgset när jag ställer tillbaka Márques Hundra år av ensamhet i bokhyllan och istället väljer Arne Dahls Misterioso.

---

---

Efter en hektisk vårtermin som bara tycktes snurra fortare och fortare så är det nu här, sommarlovet. Det är lite svårt att förstå att det faktiskt är så. Sommarlov låter som sand mellan tårna, varma bad och ständigt blå himmel. Ute har det känts lite mer som höst än sommar även om kaprifolen gör sitt bästa för att skapa sommarkänsla genom att sprida väldoft under mina kvällspromenader med hunden. Men jag har sommarlov vare sig solen lyser eller ej, det är ett faktum. När ”Den blomstertid” tonat ut, det sista telefonsamtalet var avklarat och journalfört och jag lämnar arbetet och kliver ut i sommaren känns det tomt och overkligt. Helt plötsligt känner jag mig helt dränerad på all energi. Det brukar vara så och det tar ett tag innan jag kommer ifatt mig. Men jag har ju några veckor på mig så det finns ingen som helst anledning till oro.

---

Vilse i våren. Ja just så känner jag mig nu. Eller så är jag bara vilsen för att jag råkat på en helt obokad dag. En dag som jag kan fylla med precis vad jag vill. Och då, när detta fantastiska, oerhörda ligger där famför mig så förväntansfullt som en slingrande landsväg fylld av möjligheter,  då vet jag inte vad jag vill göra av den. Det är nog därför jag känner jag mig vilsen och osäker. En slags prestationsångest, att inte slarva bort den här möjligheten. Det är så dumt. Så istället för att fundera tar jag min tekopp och min bok och sätter mig i solen och låter tiden gå och ljuset fylla mig.