Att tro på sin förmåga
Det är en fråga om prioritering det här med att ha tid eller ej. Just nu är bilden i fokus. Bilden, fotografiet och så alla Amerikanska släktingar som dyker upp, den ena efter den andra. De har ju alltid funnits där men lite mer slumrande om man säger så. Men så plötsligt är de så mycket mer närvarande. Det kräver ett visst engagemang som tar tid. Tid som jag gärna avsätter för att mödosamt författa det ena mailet efter det andra på det som inte är mitt modersmål. Det går knaggligt i början, jag tror det handlar om tillit, om att våga tro att man kan. Att våga släppa taget om en text även om den inte är helt perfekt. Barnen tycker att jag är fånig som inte bara skriver rätt på utan envisas med lexikon för att få det rätt. De vet ju att de inte är ditt språk, säger barnen. Dina släktingar kommer att förstå även om det blir lite fel. Och nog är det så, jag måste öva mig i att släppa taget och bara ge mig hän. Och ju mer jag skriver desto lättar går det och en hel del blir faktiskt rätt även utan lexikon.
Virus varning
Det är ett envist virus som har mig helt i sitt våld. Jag gillar inte tanken på att det finns där inne i mig. Jag tycker inte heller om känslan att vara så totalt utlämnad till ett förlopp jag inte verkar ha den allra minsta möjlighet att påverka. Ta hand om dig, säger människor i min omgivning, jag vet inte riktigt hur man gör det. Att ligga här på rygg i sängen verkar inte ha den allra minsta effekt. Jag tänker mig att jag skulle ha någon känsla av den strid som borde utspelas i min kropp. Den kamp där viruset, förhoppningsvis besegras och jag friskt och fräsch stiger ut i världen igen. Men hur jag än känner efter är det bara huvudvärk och snuva som känns. Kanske viruset redan har vunnit utan att jag har en aning om det och hur blir det då?
Det är märkligt vad livet vid sidan av gör med mig. Jag tänker att det skulle vara lätt att fastna här, att bli kvar i det vakuum som uppstår när vardagsrutinerna brutits. Det väcks många tankar av att vara ensam i den tysta lägenheten. Tankar som, vad definierar en människa, är det vad man gör eller vad man är. Men vad är man när allt de som man brukar göra är försvunnet. Alla de där vanorna som under årens lopp smugit sig på och nu tycks vara helt integrerade i min person, vad är jag om man skalar bort dem? Det är inte så lätt att ändra sina vanor, det märker jag också. Att ta hand om sig själv är inte så enkelt som man kan tro men kanske en nyttig övning.
Utsikt från min nuvarande horisont.
Sport
Du som följt min blogg vet att jag inte är särskilt idrottsintresserad. Jag inser nyttan av att röra på sig men tycker att den organiserade idrotten står för mycket allvar, mycket pengar och lite glädje samt en utslagning redan tidigt. Om man som 13-åring vill börja träna t.ex. badminton i någon klubb är det redan fullt. Man kan spela på egen hand men ska man vara med i en badmintonskola är det kört. Efter 10 ska man satsa och det finns dålig med resurser för de som bara vill lira lite för skojs skull. Då får man vänta tills man blir äldre och starta ett korplag.
Galet tycker jag också att det är med fotbollsträning mitt i vintern. Jag gick förbi vår idrottsplats en kväll det var -10 men ”the show must go on” så träningen pågick för fullt. På något sätt känns det som om idrotten skulle vara som grönsakerna, säsongsbetonad. Ät äpplen på hösten, rotsaker på vintern och frossa i tomater och bär på sommaren. Varför inte skidor och skridskor nu och låta fotbollen vänta.
Mindre sällan
Jag lyssnar ibland på radio när jag går till jobbet. Häromdagen pratade programledarna om pengar och om hur sällsynt det börjar bli med kontanter. En av dem sa "Jag har mindre kontanter nu". Jag har funderat en del över ordvalet, att han säger att han har mindre kontanter. Jag antar att man kan säga så och att många inte ens tycker att det låter konstigt. Men om han har mindre kontanter nu, hade han större förr, är det så att de krymper, pengarna?
Liten fundering
Långsamt
För en tid sedan försökte jag att göra min dag riktigt långsam. Jag gick sakta mitt i morgonrusningen och blev som en sten i ett vattendrag, människorna rusade förbi på bägge sidor om mig. Man ser mer när man går långsamt men jag var hela tiden tvungen att återföra mig till den sakta lunken. Brådskan finns inprogrammerad i kroppen som ett förvalt program. Men det är välgörande att sakta ner, att minska på stegen och ta det lugnt. Samtidigt blir man som vid sidan av, en avart, en anomali helt skild från de som springer. Jag borde tillåta mig att vara där en smula oftare.
Jullov
Jullov kan vara på många sätt. Mest är det välgörande och vilsamt. Det är vilsamt att få göra precis vad man vill och dessutom i egen takt. Det blir en sorts vardag även i ledigheten, det tycker jag om. Jag är väldigt förtjust i den där lunken. Tråkig skulle mina barn säga men jag har inget behov av det oförutsägbara. Det är åtminstone vad jag inbillar mig tills någon bevisar motsatsen. Jag trivs bra med min tillvaro där det mest spännande just nu är huruvida soptunnorna är tömda eller ej. Jag tycker om kontrollerade katastrofer. Katastrofer där man redan från början vet att det kommer att gå bra, frågan är bara hur besvärligt det kommer att vara innan det löser sig och hur länge besvären kommer att hålla i sig. Katastrof light kanske man kan kalla det. Eller mer som en liten olägenhet. Som när soporna inte hämtas på flera veckor (så var det förra vintern) eller när det blir strömavbrott här i stora staden. Det är inte farligt för man vet att det kommer att ordna sig. Men det sätter lite krydda på vardagligheten och får oss att engagera oss. Nu är soporna tömda (jag har kollat) och ljuset lyser så stadigt och tryggt. Så katastrofen för dagen, eller det som kan bli till en katastrof, är en gigantisk istapp som hänger ner från taket. Lite för äventyrligt för att det ska vara ok. Engagemanget blir att ringa fastighetsskötaren och kanske sätta ut en varningsskylt i väntan på att den tas bort. Det är mycket att stå i.
Spill
Jag lyssnar som så ofta på P1. I dag i kulturradions Biblioteket samtalar Maarja Talgre med Sigrid Combüchen om hennes roman Spill. Samtalet väcker många tankar hos mig. Titeln Spill anspelar, som jag förstår det, på att en av huvudpersonernas liv kan ses som förspillt. Det blev inget av henne om man ser det ur en synvinkel. Hon blev hemmafru och det var kanske inte så hon tänkt sig sitt liv. Men hon själv tycker att hon levt ett bra liv. Trots att det inte blev som planerat och trots att hon inte ”blev” något.
Det får mig att funderar på vad som är ett bra liv? Livet är ju mest en massa dagar som kommer och går, somliga roligare och mer minnesvärda än andra. Men hur mäter man ett gott liv? Kan det vara i flest minnesvärda dagar? Jag gissar att den upplevelsen är lika subjektiv som allt annat som har med tycke och smak att göra. Om man slår sig till ro, om man är en smula nöjd med sig själv och sitt, kan man då säga att man då uppnått det goda livet? Jag vet inte och har inga svar på mina funderingar. Jag vet bara att den stillsamma vardagslyckan som jag tämligen ofta upplever utan att det behövs några stora åthävor gör att jag tycker att jag lever ett gott liv. Och om man själv känner att man levt ett liv som inte varit förspillt kan då någon enda människa hävda motsatsen?
Färg
Idag hade jag anledning att åka tunnelbana i morgonrusningen. Jag står och väntar på perrongen, alla som står och väntar med mig har svarta, mörkgröna eller mörkblå jackor. Jag kliver på tunnelbanetåget, det är likadant där alla har mörka, diskreta färger på sina ytterkläder det är ingen som sticker ut, inte ens med en halsduk eller mössa. Faktiskt är det så att jag i min ganska ljusa läderjacka är den som är färggladast. Det är många människor i vagnen, det är många människor på varje station vi passerar men inte förrän vi kommit fram till Hötorget nio stationer senare ser jag någon som har lite färg på sig, en röd jacka lyser upp perrongen.
Jag funderar på hur den här avsaknaden av färg påverkar oss. Eller rättare sagt tänker jag på hur vi skulle uppleva det att åka till jobbet i en tunnelbanevagn fylld av sprakande färg. Jag tänker mig jackor i regnbågens alla färger och vid blotta tanken får jag lust att dansa. Jag föreställer mig att mer färg skulle göra oss gladare och att det där glada sedan skulle följa oss hela dagen så att det skulle kännas lite lättare att vara människa i den här världen. Tänk om det är så enkelt att det bara handlar om lite färg.
En doft av minnen
På väg upp till tunnelbaneperrongen möts jag av ett hav av människor. En doft slår emot mig och nästan samtidigt som den når mitt luktsinne triggar den igång en hel uppsättning minnen. Minnen som har legat slumrande djupt nere i mitt omedvetna, undanstuvade och bortglömda. Jag blir lika häpen över att minnas som över att ett enda doftstråk kan sätta igång en hel resa i det förflutna. Helt plötsligt är jag åtta år och ensam på kollo med hemlängtan. Mellanmålsbullarna, toaletterna, rabarbersaften och munkarna med socker på, allt kommer rusande emot mig och på kortare tid än en minut har jag förflyttats fyrtiofyra år tillbaka i tiden och det bara på grund av en doft. Det är förunderligt hur vi människor fungerar.
Tankar efter helgens Ligtroomskurs
Kunskap är inte tung att bära sägs det men nog känns det lite tyngande det här med bildbehandling och alla möjliga mer eller mindre avancerade program man "behöver". Det blir nästan så att själva bildskapandet försvinner i prylar och teknikaliteter. Kanske jag ska börja plåta analogt och svartvitt. Jag kan ha mörkrum i badrummet, det skulle faktiskt kunna fungera.
Full fart
Just nu blir det lite av allt och mycket av inget. Jag undrar men kan inte sätta fingret på varför det blir så. Vardagslunken lyser med sin frånvaro och latmasken har gått och gömt sig. Det är många roliga saker på gång så det är inte min mening att klaga. Bara en stilla undran om det är åldern, vädret eller kanske årstiden eller vad man mer brukar skylla på, som gör att det känns som att det går lite för fort, som att jag inte riktigt hinner med. Det är nästan så att jag längtar till mörker och stillhet. Men bara nästan.
Oordning
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är titeln på en av Bodil Malmstens böcker. Jag tycker mycket om den, titeln alltså. Jag gissar att det beror på att jag känner igen mig i det. Jag har inte heller någon ordning. Inte på mina papper och inte i mina lådor. Faktiskt är det väldigt begränsat med ordning över huvud taget. Det råder ett stillsamt, någorlunda kontrollerat kaos i mitt liv. Jag måste kanske försöka ta tag i det på något sätt. En handlingsplan eller ett åtgärdsprogram kan kanske vara rätta sättet? När det gäller papprena räcker det antagligen inte, jag måste börja med att slänga det mesta. Men då blir det helt säkert så som det blev med kvittot på mina sandaler. Det var sju års garanti, ja det är sant, sju år. Det har nu gått fem av dem och mannen frågar om vi ska slänga kvittot . Ja gör det svarade jag. Två dagar senare gick sandalerna sönder. Man ska spara på allt. Men frågan är om jag verkligen ska spara terminsintyget från årskurs 3. Det är antagligen ingen som bryr sig om att jag för 42 år sedan inte hade en enda timme ogiltig frånvaro. Men helt säker kan man ju inte vara.
Att bara vara
1:a augusti och den oändliga sommaren närmar sig sitt slut. Jag har varit ledig länge och gjort många olika saker. Nu sitter jag här mitt i idyllen och känner mig rastlös och lite missnöjd. Som om jag slösat bort ledigheten och inte rätt tagit den tillvara. Som om jag borde ha gjort mer av den. Det är en helt igenom idiotisk tanke.
Under terminerna drömmer jag om långa, lediga, lata dagar då jag kan sitta på torptrappan i timmar och låta blicken vila på kullen bortom åkern och tankarna otyglade vandra som de vill. Nu, när jag sitter här på trappan känner jag ett inre tvång att fylla tiden med något mer konkret, att åstadkomma, producera, göra. Om jag gör något är jag någon, det är så det känns. Som om en människa definieras utifrån vad hon gör inte vad hon är. Som om den som återvänder efter semestern med flest och häftigast upplevelser vinner.
Det är inte så häftigt på torpet. Jag äter frukost på trappan, tittar på sädesärlan, går på hundpromenader, slår lite med lien i backen, tittar på fjärilarna i kryddlandet, rensar lite ogräs, lagar mat, plockar hallon, tar en bild eller två. Nej det är inte så häftigt på torpet. Eller så är det just det det är. Häftigt med tystnad, häftigt med den stilla lunken, med lugnet och fågelsången. Häftigt att kunna sitta så länge man har lust och bara låta blicken och tankarna vandra. För hur ofta gör vi det annars i vardagen? Det här är precis vad jag behöver och jag duger alldeles väldigt bra utan att göra annat än att bara finnas till.
Längdfundering
Jag undrar om det är min ringa längd som gör att jag tycker om att fotografera saker underifrån. Det är som om jag känner igen dem bäst när jag ser på dem ur det perspektivet. Men hur stor skilllnad gör längden egentligen, skulle mitt sätt att se på världen förändras om jag skulle gå runt på styltor en dag eller två? Helt klart är det i alla fall så att man ser och lägger märke till olika saker delvis beroende hur lång man är, det är jag fullständigt övertygad om. Jag har en del erfarenhet av olikheter vad längd beträffar så jag kan uttala mig med viss säkerhet. I min familj är jag helt klart kortast (om man undantar hunden) och mellan mig och den som är längst skilljer det ca 43 cm. Det gör en del skillnad, faktiskt.
Rörigt
Det är lika rörigt i min dator som det är på mitt skrivbord i verkliga livet. Jag gör mappar och försöker att sortera men på något underligt sätt smiter dokumenten ut ur strukturen och hamnar på de mest oväntade ställen. Att smyga runt här blir som att upptäcka saker på en sällan städad vind. Jag snavar över länge bortglömda tankar och funderingar. Rena skattkistan om man är på det humöret, eller våldsamt irriterande andra dagar. Det här med ordningssinne eller inte verkar vara något som är svårt att förändra. Pedant eller slarver det är frågan. En del har ordning i kaoset men jag måste erkänna att jag tappat greppet även där. Mina jongleringsbollar har rullat under sängen och jag står handfallen kvar med känslan av att tappat bort något viktigt.
Simultankapacitet
Tiden krymper och jag blir allt mindre simultan. Ägnar mig med liv och lust åt en sak i taget, allt det andra lämnas därhän. Det enda som växer är mitt dåliga samvete och min irritation över att inte klara av att göra flera saker samtidigt. Jag undrar om man har ett visst mått av simultankapacitet som minskar över tid, så att man, ju äldre man blir (givetvis beroende på tidigare användning) minskar sitt förråd. Eller om det är så att man med åren samlar på sig så mycket barlast för att hålla sig på rätt köl så att man till sist får för mycket att hålla ordning på och därför, med jämna mellanrum, tappar kontrollen över allt det man tidigare behärskade. Jag önskar mig fler timmar på dygnet, mina räcker inte riktigt till. För även om jag försöker undkomma in i det längsta inser jag att sömn behövs för att jag ska fungera. Det är så mycket jag vill göra och så lite jag hinner. Hur handskas man med det? Prioritera, ledordet i tiden. Ett ord som inte är till någon vidare hjälp när det gäller. En gör så gott en kan, det är så det får bli. Vissa saker kommer före och annat blir inte gjort. Fotokursen tillsammans med make och dotter blev i alla fall av liksom den litterära båtsalongen på Ålandshav (även om det en kort stund verkade lite osäkert). Och distansutbildningen på Jönköpings universitet kan man ju pyssla med när man själv har lust. Och så Plommenad, styvmoderligt behandlad men inte bortglömd. Kanske att bilderna just nu inte blir riktigt så väl genomtänkta som tidigare men det är övergående. För det kommer nya tider då jag är utsövd och välbalanserad, med full koll på tillvaron. Det är inte så avlägset som man kan tro, för visst blir det ett sommarlov i år igen.
I kylan
Vintern måste vara den mest ojämnlika av våra årstider. Eller i alla fall den när skillnaderna i vårt samhälle blir som tydligast. För det är nu, när nordanvindarna blåser som kallast över landet och temperaturen ständigt sjunker som de blir som mest märkbara, skillnaden mellan de som har och de som är utan. Jag kan gå ut i mina fodrade kängor och min dunjacka om det blir lite kallt om öronen går jag hem och värmer mig. Men det finns de som inte har någonstans att bo och inga varma kläder. På sommarhalvåret märks den inte så mycket att den här skillnaden mellan oss, då märks de här människorna inte så mycket överhuvudtaget. Men nu i vinterns bistra tid ser vi dem huka på bussar och pendeltåg för att få en stunds sömn i värmen. Vi ser dem försöka blåsa liv i sina blåfrusna händer när de står och säljer Situation Stockholm utanför stormarknaden. Jag undrar om det är mitt vanliga strutsbeteende, de att inte riktigt vilja se problemen som gör att jag längtar till sommaren.
Bara vara
Nu i glödlampornas och datorernas tidevarv är det fullt möjligt att vända på dygnet även vintertid. Men om man lyssnar på kroppen, något som jag och många med mig är väldigt dåliga på så säger i alla fall min att jag ska ta det lugnt och gå och lägga mig tidigt. Jag tänker ofta att nu när det är mörkt och kallt så skulle jag faktiskt, om inte gå i ide så i alla fall varva ner och lyssna på vad kroppen säger. Varför är det så svårt att göra just det? Och jag som har längtat så efter ett alldeles kravlöst jullov med dagar att bara vara i. Och så upptäcker jag att jag nästan får ångest när det faktiskt är så. Jag gissar att det här med att bara vara är som med meditation, man måste öva sig. Man måste träna, det är ingenting som kommer bara av sig själv. Så nu tränar jag allt vad jag kan, hela dagarna och det går faktiskt lite lättare nu än det gjorde i början.
På dagens promenad såg jag att alla växter inte sover så tungt som man kanske kunde tro. De ligger redan nu i startgroparna för en ny vår. Det var vackert och en smula förvirrande att se det gröna sticka upp ur den vita snön.
Fundering i jultid
Det är en massa pyssel det här med jul. Egentligen rätt absurt om man ställer sig lite vi sidan av och betraktar spektaklet. Varför i allsin dar ska vi smälla i oss all den här maten och allt godis. Och varför ska allt vara så skinande rent och perfekt just till julhelgen. Kanske skulle vi må bättre om vi spred ut det lite. Jag skulle vilja införa en liten helg någonstans i februari tror jag. Då när man börjar bli så där less på vintern och bara längtar efter våren. En ljus och glad helg när man putsar fönster och bjuder på luftiga lätta suffléer. Eller kanske en fest i november när mörkret tätnar och breder ut sig och den råkalla luften kryper under skinnet. Då skulle jag bjuda på rykande varm soppa, nybakat bröd ett gott rödvin och massor av ljus. Och godis det skulle man äta lite då och då hela året om.
Tro nu inte att jag inte gillar jul, för det gör jag och för varje år som går blir den lite mer lagom. Jag försöker skala bort alla måsten och bara göra det som jag och familjen helst vill. Det låter så klokt och bra när jag skriver det, i verkligheten är det en smula mer komplicerat och inte riktigt så enkelt som det verkar. Det är inte alltid så lätt att leva som man lär.
