Fototävling svartvitt
Jag tänkte jag skulle vara med och tävla med den här bilden.
En solig sommarpromenad i Stockholm kom jag förbi fontänen som påminde mig om de lampor som hänger högt upp i taket i foajén på Metropolitan i New York och som jag alltid har varit fascinerad av. Jag tog en bild som visade sig bli en ganska tråkig färgbild trots att jag gillar motivet. När jag fixade till den i svartvitt blev den en mycket mer spännande bild. Precis så som jag vill tycker jag nu att den förmedlar en känsla av dramatik. Du står framför den här vackra fontänen och lyssnar på ljudet av vattnet. Det är rofyllt och meditativt. Samtidigt ser du hur ovädersmolnen drar ihop sig på himlen och känner hur kylan kommer krypande. Det mörknar alltmer omkring dig. Snart, alldeles snart kommer de första regndropparna.
Ljus
Vinter vitt och vackert är det utanför fönstret. Nu när dagarna blir längre förändras ljuset och med det verkligheten. Det ser inte likadant ut som det gjorde i december. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad det är som gör skillnaden men trots minus tio grader och snö får jag en känsla av vår när jag kliver ut genom porten. Kanske beror det på att skuggorna blir annorlunda nu när solen orkar en liten bit högre upp på himlen, eller så är det för att fåglarna sjunger. det gör mig i alla fall glad. Ljuset, fågelsången och krispiga tulpaner.
Osannolikt
När jag tittar ut genom fönstret ser jag en säl som hasar fram på trottoaren. Det är ganska mörkt och jag ser den inte så tydligt men det är absolut en säl. En del av mig använder tidigare erfarenheter av hur sälar rör sig, tolkar det jag ser och bestämmer att detta är en säl. En annan del av mig protesterar omedelbart och påpekar att det är sälsynt med sälar på Enskedes trottoarer för att inte säga helt osannolikt. Men det ser ut som en säl tänker jag lite stukad men ännu inte helt beredd att ge upp den tanken för det finns en liten, liten möjlighet att detta faktiskt skulle kunna vara en säl hur osannolikt det än verkar. Omöjliga saker inträffar om än inte ofta så i alla fall ibland. Så varför inte en säl i Enskede. Nu passerar en bil och sälen liksom lyfter från underlaget, svävar iväg någon meter och lägger sig tillrätta igen. Min säl är en plastpåse, jag ser det alldeles tydligt. Så trist, det hade varit mycket mer spännande med en säl.
Råddjur träffar man på ofta i Enskede, gävlingar finns här också men säl tror jag ingen mer än jag har sett.
E-bibliotek
Det är förunderligt vad man kan göra med en dator. I alla fall om den är uppkopplad, välfungerande och hyfsat snabb. Eftersom jag inte tillhör den generation där datorn var självklar från början, även om jag har blivit väldigt datortillvand med åren, så kan jag fortfarande bli så där förundrat fascinerad och barnsligt förtjust när jag upptäcker sådant som för mina barn troligen är självklarheter. Idag upptäckte jag något du kanske har vetat länge, nämligen att man kan låna böcker från biblioteket direkt till datorn, både ljudböcker och vanliga böcker. Ett knapptryck och du kan börja läsa eller lyssna direkt utan att behöva ge dig ut i snömodden. Visst är det fantastiskt. I och för sig föredrar jag att bläddra själv, jag vill känna in boken, dess tyngd, dess doft och ljudet när jag vänder blad. Men jag kan helt klart se poängen med att få en bok direkt in i sin dator. Och kanske när jag tänker efter kan det vara så att jag lånar en ljudbok att lyssna på när jag lagar mat. Varför inte Joan Didions Ett år av magiskt tänkande eller Östersjöar av Tomas Tranströmer nu när det i alla fall är så enkelt. Inga böter blir det heller på icke återlämnat material eftersom det helt enkelt bara slutar att fungera efter ett visst antal dagar. De om något kunde vara ett skäl att prova.
Skillnad
Det är annorlunda på vintern, man kan tro att man är någon annanstans. Det välkända blir okänt när vintern lägger sitt snötäcke över tillvaron, det är knappt så att man känner igen sig. Men det är samma ställe bara lite olika. Man behöver inte resa långt för att komma till en ny exotisk plats. Det är bara att invänta vintern.
Vinterbetraktelse
tankarna fryser till is
Koltrasten sjunger
Förändring
Efter att varit trogen i 22 år tänker jag att tiden är mogen för en förändring. Jag har försökt bryta mig loss tidigare utan att lyckas, men nu tycker jag att det är dags att ta kontrollen över livet och helt enkelt prova något nytt. De gånger jag försökt mig på något annat har det slutat med att jag med svansen mellan benen, lite stukad sådär återvänt till det gamla invanda trygga. Det modigaste jag klarat av är att byta färg, två gånger. Först 2000 då var den vackert guldbrun och 2008 då den var blå av någon, för mig helt okänd anledning. Alla de andra har varit gröna. Men nu, nu är den röd och av en helt annan sort. Lite mjuk och sensuell. Jag tänkte att jag behöver en förändring och något som sticker ut, något som syns. Så nu har jag gjort det, tagit steget och börjat det nya året med en helt ny sorts almanacka. Jag undrar lite oroligt hur det ska gå. Men min vana trogen har jag inte hoppat helt utan fallskärm. Det finns en svart av den gamla sorten i skrivbordslådan i fall att det skulle gå käpprätt åt skogan med den nya.
I kylan
Vintern måste vara den mest ojämnlika av våra årstider. Eller i alla fall den när skillnaderna i vårt samhälle blir som tydligast. För det är nu, när nordanvindarna blåser som kallast över landet och temperaturen ständigt sjunker som de blir som mest märkbara, skillnaden mellan de som har och de som är utan. Jag kan gå ut i mina fodrade kängor och min dunjacka om det blir lite kallt om öronen går jag hem och värmer mig. Men det finns de som inte har någonstans att bo och inga varma kläder. På sommarhalvåret märks den inte så mycket att den här skillnaden mellan oss, då märks de här människorna inte så mycket överhuvudtaget. Men nu i vinterns bistra tid ser vi dem huka på bussar och pendeltåg för att få en stunds sömn i värmen. Vi ser dem försöka blåsa liv i sina blåfrusna händer när de står och säljer Situation Stockholm utanför stormarknaden. Jag undrar om det är mitt vanliga strutsbeteende, de att inte riktigt vilja se problemen som gör att jag längtar till sommaren.
Att läsa
Vad är att läsa, läser vi mindre nu än förr? Frågorna ställs i en artikel i gårdagens DN. Jag tror att vi läser mer men annorlunda. Förr fanns det de som läste och de som inte gjorde det och då talar vi mest om böcker. Nu är det svårare, för att inte säga näst intill omöjligt att inte läsa. Det finns så många tillgängliga texter överallt, vi läser på mjölkpaket och annonsblad, vi läser böcker och nätsidor. Vi skickar textmeddelanden till varandra i en aldrig tidigare skådad omfattning. Sms, facebook, mail för att bara nämna några. Så visst läser vi. Att läsa är att foga samman bokstäver till ord och att behandla resultatet inne i sitt huvud så att orden tillsammans bildar betydelsebärande meningar. Det finns ingenting som säger att orden måste stå i en bok. Det kan vara var som helst. Klotter på en toalett, minneslappen i fickan, sms från en kompis. Allt ta till sig av det är att läsa och visst läser vi. Jag läser kanske färre sms och fler böcker än mina tonåringar men att hävda att de inte läser är att fara med osanning.
Jag kan ännu minnas känslan av lycka när julklappspaketen innehöll böcker, hur rik och lycklig jag kände mig med traven av olästa böcker vid min säng på julaftons-kvällen. Vad jag däremot inte alls kommer ihåg är hur det var att inte kunna läsa. Jag var kanske fem eller sex år när jag lärde mig, jag vet inte precis när och inte heller hur det gick till. Det är som något jag alltid har kunnat, självklart på något sätt. Jag kan känna en lätt avundsjuka när någon beskriver sin kamp med bokstäverna. Hur de erövrar och bemästrar det skrivna språket, hur de tragglar med läseboken och bokstav för bokstav lägger under sig en helt ny värld. Min brist på den okunniges erfarenhet gör att jag ibland försöker se det bekanta som obekant. Jag försöker göra mig till ovetande för att få en känsla av hur det är att inte kunna. Men det är lika omöjligt som det är att lyssna till sitt modersmål och bara höra språkets rytm och inte förstå vad som sägs. Det går helt enkelt inte. Har man en gång lärt sig så kan man och då går det inte att låta bli. Jag är en läsande människa. Och fortfarande känner jag mig rik och lycklig när jag har en trave olästa böcker vid min säng.
Bara vara
Nu i glödlampornas och datorernas tidevarv är det fullt möjligt att vända på dygnet även vintertid. Men om man lyssnar på kroppen, något som jag och många med mig är väldigt dåliga på så säger i alla fall min att jag ska ta det lugnt och gå och lägga mig tidigt. Jag tänker ofta att nu när det är mörkt och kallt så skulle jag faktiskt, om inte gå i ide så i alla fall varva ner och lyssna på vad kroppen säger. Varför är det så svårt att göra just det? Och jag som har längtat så efter ett alldeles kravlöst jullov med dagar att bara vara i. Och så upptäcker jag att jag nästan får ångest när det faktiskt är så. Jag gissar att det här med att bara vara är som med meditation, man måste öva sig. Man måste träna, det är ingenting som kommer bara av sig själv. Så nu tränar jag allt vad jag kan, hela dagarna och det går faktiskt lite lättare nu än det gjorde i början.
På dagens promenad såg jag att alla växter inte sover så tungt som man kanske kunde tro. De ligger redan nu i startgroparna för en ny vår. Det var vackert och en smula förvirrande att se det gröna sticka upp ur den vita snön.
