Växtkraft
Solen överrumplar mig med sitt starka ljus. Allt blir skarpt och hårt på något sätt i det ovana ljuset. Med några dagar där temperaturen letat sig över 0 har snön längs vår husvägg smält och blottat en liten tuss späda gröna vallmoblad. Vilken förunderlig livskraft det finns i växter. När vi i höstas var på torpet plockade jag med hem några grenar från körsbärsträdet. Jag satte dem i vatten och det hände absolut ingenting alls med dem. Flera veckor stod de där utan att man kunde se någon som helst förändring. Till jul tänkte jag slänga dem men då upptäckte jag en antydan till grönt och lät dem vara. Sen dröjde det inte länge innan jag blev belönad med skira vita körsbärsblommor.
Liten fundering
Snart startar bröllopsmässan med allt för ditt bröllop läser jag på tunnelbanan. Det verkar snart finnas en mässa för varje mänsklig aktivitet från vagga till graven. Man kan få hjälp med allt bara man betalar. Och helt uppenbart gör vi det, betalar alltså. Vi betalar för att få hjälp att göra rätt, välja rätt, vara rätt och se rätt ut. Det är som om vi inte längre vågar lyssna till vår inre kompass och följa den egna rösten utan att snegla på hur andra gör eller på hur man ska göra. Som om det alltid skulle finnas ett enda sätt och dessutom ett rätt sätt. Goda råd är sällan dyra de kan man få gratis av människor i ens omgivning som bryr sig om. Och bröllopsdagen kan bli lyckad och minnesvärd utan att man har alla de rätta prylarna, dukningen eller vad det kan vara. Det är ändå inte det man minns och om man inte gillar champagne är det helt ok med flädrsaft.
Hunduppfostran
På långpromenaden idag passerade vi en kvinna med en hund i koppel. Hon försökte lasta ur bilen och samtidigt hålla reda på sin hund som var mer intresserad av de förbipasserande hundarna än att stanna hos matte. Till min förvåning var det inte sitt eller plats eller något annan av mig välkänd uppmaning hon gav sin hund utan hon upprepade om och om med hög röst: lyd. Hunden brydde sig inte ett skvatt. Jag undrar hur hon tänkte sig att han skulle veta vad det var som hon ville att han skulle göra.
Den här är Kaveri, Kavve kallad, en mycket lydig hund.
Om man tittar noga kan man se fotografen i ögat till höger.
Bildprat
Efter att ha sett bild, skapat bild, pratat om bild hela vårterminen tog det en höst att liksom smälta det hela. Och sedan blev det märkligt tomt på något sätt. Jag saknar verkligen alla samtal om bild, egna och andras som jag hade med mina kurskamrater. Att titta på andras bilder och att ta del av andras tankar om bilder är ett så fantastiskt sätt att utveckla sitt eget bildskapande. För att inte fresta för hårt på min familj har jag nu gjort det som jag länge tänkt, jag har gått med i en fotoklubb. Senaste mötet innehöll precis det som jag saknat, samtal om bilder. Det var lärorikt och roligt även om en del av mina bilder inte riktigt föll i god jord. Kanske var de lite för abstrakta för herrarna.
Långsamt
För en tid sedan försökte jag att göra min dag riktigt långsam. Jag gick sakta mitt i morgonrusningen och blev som en sten i ett vattendrag, människorna rusade förbi på bägge sidor om mig. Man ser mer när man går långsamt men jag var hela tiden tvungen att återföra mig till den sakta lunken. Brådskan finns inprogrammerad i kroppen som ett förvalt program. Men det är välgörande att sakta ner, att minska på stegen och ta det lugnt. Samtidigt blir man som vid sidan av, en avart, en anomali helt skild från de som springer. Jag borde tillåta mig att vara där en smula oftare.
Löv och frostig mossa kan man få syn på om man går riktigt sakta.
Oro
Jag funderar på oro. Vad det är som gör att vissa människor aldrig oroar sig och andra, som jag, nästan alltid gör det. Jag hade en teori om att fantasifulla människor är mer oroliga. Jag tänkte att vi målar upp olika skrämmande scener som ger oron näring så att den kan bre ut sig och ta plats. Scener som sedan i princip aldrig inträffar. Min familj stödde inte teorin. De är kreativa och fantasifulla människor som visst kan föreställa sig olika skeenden men trots det inte oroar sig särskilt mycket. Så oron måste komma någon annanstans ifrån. Jag får fortsätta grubbla på det. Oroa dig inte det ordnar sig, som sonen skulle sagt. Och det gör det ju faktiskt nästan alltid.
Här är ro utan oro
Ordning och reda
Jag flyttar böcker. Börjar högst upp i hyllan för att göra mer plats. Paul Auster ska in där på rätt plats bland alla pocketböcker. Det är där, på översta hyllan som alla författare vars efternamn börjar på A trängs. Ja de är inte alldeles ensamma sist på hyllan står även några B-böcker. Det är alltid ont om plats i våra bokhyllor, detta trots att den hel del av böckerna hamnar i boklådan ute i porten. Jag förstår inte riktigt varför det är så. Jag har ibland funderingar på något annat sätt att placera böckerna. Kanske ordna dem efter färgen på ryggarna. Jag har sett det i ett tidningsreportage. Det såg snyggt ut, vilsamt för ögonen, men det måste vara ett elände att hitta bland dem. Dessutom tar det ju samma plats så egentligen vinner man inget mer än estetik, i och för sig inte det sämsta. Jag kan ha svårt att hitta även om de står i bokstavsordning. Mitt bildminne är bättre än mitt bokstavsminne. Så varje gång jag flyttar på böcker för att göra plats för nya ändras geografin och kartan måste skrivas om. Det tar ett tag, i början letar jag på fel ställen i hyllorna. Lagom tills jag lärt mig är det dags att ändra igen. Inget varar beständigt.
Ord
Någonstans måste orden få fritt spelrum. Här på Plommenad får de, om inte alltid bestämma inriktning, så i alla fall en hel del plats. Ord kan vara så mycket. De kan göra gott och de kan göra skada. Därför bör man vara varsam med dem och inte klampa på hur som helst. Vi här hemma som gärna diskuterar både det en och det andra märker ofta att orden betyder helt olika saker för oss. Ett ord som jag upplever som stark och avvisande kan vara nästan motsatsen för någon annan. Det är det som gör det så spännande med ord. Det som gör att det är en verklig utmaning at försöka uttrycka sig begripligt. Här på Plommenad tänker jag fortsätta försöka uttrycka mina tankar och funderingar över smått och stort.
Idag var orden tysta och det enda som hördes var min andhämtning. Att åka skidor i ospårad terräng är som att vandra med ryggsäck. Man har inte plats för något annat än själva förflyttningen. Den tar kraften och energin. Tanken hamnar efter. Och solen den visade sig först efter att jag kommit hem.
Ny blogg
Nu har jag suttit och knåpat hela dagen. Det är inte lätt att få det som man vill men till slut så känner jag mig hyfsat nöjd. Jag har startat en systerblogg till Plommenad. En blogg med lite mer fokus på bild. Den heter Ett var dag och finns på den här adressen www.ettvardag.blogg.se. Välkommen dit.
