Långsamt
För en tid sedan försökte jag att göra min dag riktigt långsam. Jag gick sakta mitt i morgonrusningen och blev som en sten i ett vattendrag, människorna rusade förbi på bägge sidor om mig. Man ser mer när man går långsamt men jag var hela tiden tvungen att återföra mig till den sakta lunken. Brådskan finns inprogrammerad i kroppen som ett förvalt program. Men det är välgörande att sakta ner, att minska på stegen och ta det lugnt. Samtidigt blir man som vid sidan av, en avart, en anomali helt skild från de som springer. Jag borde tillåta mig att vara där en smula oftare.
Jag brukade lyckas med samma sak, fast i julrushen. Vet inte var det var, det var något FÖR hysteriskt på gator och i butiker att jag hamnade i något slags meditativt trans. Jag kunde komma på mig själv mitt på Drottninggatan, att jag inte hade "kontakt" med resten, och att jag gick mycket långsammare än alla andra. Verkar ha tappat det nu dessvärre och ett ställe som Oxford street - julrush ggr 10, jämt - får mig oerhört stressad, ända in i märgen.
Så klokt utav dig! Jag kan komma på mig själv med att köra bil jättefort när jag är stressad, fastän jag har gott om tid. Det är ju helt tokigt!
Jag går långsamt, alltid, nuförtiden. Kroppen hänger inte med, den gör ont, smärtar, det tar tid att ta sig framåt. Samtidigt tycker jag att jag brådskat och stressat nog i mitt liv, levt i hetsen i storstaden, sprungit i ekorrhjulet, nu är ett annat skede av livet. Och jag njuter istället av just långsamheten. Jag vill sjunga långsamhetens lov...
Kramen
Intressant känsla och egentligen något man borde göra ibland för att iakta stressen. När jag kommer hem från landet efter sommaren upplever jag alltid stan som ovanligt stressig. Det är den troligen alltid, då är det jag som vant mig vid ett lugnare tempo utan allt brus.
Du lyckades med det jag inte gjorde. Vi var med goda vänner på Teneriffa för längesedan. Mitt tempo var minst sagt stressat och jag störde mig på att folk gick så sakta tills jag kom på att jag faktiskt inte hade bråttom. Efter några dagar var jag själv med i samma sakta lunk. Vi försökte tänka oss hur det skulle se ut om vi hade samma tempo när vi skulle till jobbet i Stockholm. Det blev två bilder som inte gick att ena.
Grattis till dig som lyckades.
Kram
Nicoline
Jag tror att vi är många som skulle må bra av att ta saker och ting lite lugnare. Inte fylla dagarna så mycket utan nästan lära oss att ha en smula tråkigt. Det har många lite svårt för...
Ha en fin helg!
