Plommenad

---

I dag lyser solen på den rimfrostvita världen och gör den vinter-vacker. Jag traskar trottoaren fram och längtar efter snö. Jag som är en sommarmänniska, en sitta inne i värman och kura människa. Men här i den gnistrande solen får jag en förnimmelse av vinter. Jag kan känna lukten av snö. Jag kan höra ljudet av skidor när de glider på skaren och långfärdsskridskornas skenor mot den blanka isen. Jag hör den vita tystnaden när snön absorberar ljuden och bäddar in hela världen i ett stilla lugn. Jag känner solen i ansiktet. Men i avsaknad av snö gläder jag mig åt att ljuset, det livgivande ljuset sakta återvänder så att livet ter sig något lättare att leva.

---

---

När jag pratar med folk är de så kloka, rationella och förnuftiga och kommer med svar och lösningar för att lugna mig men det gör mig bara ännu mer bekymrad säger min mycket oroliga vän i telefonen. Jag förstår vad hon menar. Det är inte svar eller lösningar hon behöver utan att någon ska ha mod att se hennes oro. Ha mod att vara där, i den tillsammans med henne en stund. Som Lars Björklund skriver i boken ”Modet att ingenting göra, en bok om det svåra mötet”. Den handlar om mötet med människor i sorg, människor som mist någon som stod dem nära. Men jag tror att det han skriver är användbart även i andra situationer i livet. Varför väjer vi så ofta för de starka känslorna.? På vår livsresa kommer vi att träffa på en mängd olika känslolägen, somliga mer omtumlande än andra. Sorg, oro, nervositet och ilska är bara några av alla de känslor vi har att hantera. Jag tror, liksom Lars Björklund att man måste våga vara i känslan, våga stanna kvar trots att man ingenting kan göra. Det gäller även de egna känslorna. Våga möta sorgen och ilskan. Stanna kvar och titta på oron istället för att vända den ryggen och fly. Vi är så snara att rusa iväg från det som gör lite ont. Vad sa jag då till min oroliga vän? Jo, bejaka oron! Jag visste att du skulle säga något sånt utbrister hon glatt innan vi avslutar samtalet.

---

Mitt i julbaket kommer yngsta dottern in i köket och meddelar med sammanbiten röst att hamstern har dött. Det kommer inte som någon total överraskning, han var ungefär två år och hade sett ganska maläten ut den sista tiden. Men det är ändå en tragedi eller kanske en lagom katastrof för en tolvåring att hantera. Efter att ha sörjt en stund där i köket plockar vi fram en ask i lagom storlek. Hon bäddar fint med spån och lägger honom där, vi stänger asken och märker upp den med namn och dödsdag.  Sen får han ligga i kylrummet (frysen) ett slag, så som det är här i storstan där man alltid får vänta länge på begravningen. Nu blev det ingen lång väntan för idag for mannen och dottern till Torpet. Högg gran och begravde hamstern. Glädje och sorg så som det ofta är i livet.

---

Det är rörig så här de sista arbetsdagarna före jullovet. Jag har gått vilse i dagarna och tror att det är torsdag när det är tisdag och onsdag när det är måndag. Det är ingen ordning. Oordning är det på mitt skrivbord på jobbet också och oordning i tankarna. Det är till och med så rörigt att jag tappat bort att skriva att-göra-listor, inte konstigt att allt bara flyter runt. Att göra en lista och sedan följa dess ordning och bocka av uppgifterna när de är utförda ger mig en känsla av kontroll. Kanske är det bara en illusion men det skänker i alla fall en viss tillfredsställelse. Sen känns det också bra att det, när jag frångår listan och vimsar runt bland arbetsuppgifterna, finns en struktur att komma tillbaka till. Mina listor följs sällan slaviskt. Ofta poppar det upp saker som kör förbi kön men det är ändå skönt att listan finns där i bakgrunden att falla tillbaka på. I morgon ska jag skriva en lista sen tror jag att det ordnar sig.

---

Jag är i stan och har fått en stund över, en liten paus innan nästa inbokade besök. Det kryllar av målmedvetna människor, de rör sig som om de gick en snitslad bana mellan de olika affärerna. Själv strosar jag runt lite mer planlöst. Efter ett tag hamnar jag i en affär med mängder av möbler och prylar den ena mer osannolik än den andra. De flesta ganska fula men det är förstås en smaksak. Jag tänker att det är fantastiskt att allt detta är designat av någon. Varje sak har börjat som en tanke i någons hjärna. Någon har funderat, skissat och producerat. Jag undrar hur den tanken såg ut från början som utmynnade i en dödskalle-smyckad sopborste. Trots att jag inte gillar den blir det onekligen svårare att avfärda den som rent skräp när jag tänker på att någon har ansträngt sig för att få den gjord. Det ser dessutom ut som om den fungerar att sopa med. Samtidigt undrar jag om någon verkligen hade saknat en sån sopborste om den inte funnits. Fanns det en efterfrågan innan, var det något som designern saknade i sortimentet. Eller är det så att man kommer på det när man ser den att, detta är vad jag verkligen längtat efter, en sopborste med dödskallar. Jag har kanske bara inte förstått att det är precis vad jag behöver.

---

Nu i kväll var det terminsavslutning på min kör. Vi hade en liten konsert i kyrkan för närmast sörjande som faktiskt var riktigt många. Klädda i svart, vitt och rött och med glittriga girlanger om halsarna sjöng vi vårt program. De som satt i kyrkbänkarna och lyssnade hävdade att det lät bra och då får man väl lita på det.

---

Nu när det nästan är som mörkast och gatlyktorna bara till en del lyckas lysa upp vägen där jag går, står skogen bredvid som en mur av kompakt mörker. Det är så den ser ut när man står i ljuset från gatlyktorna och tittar på den utifrån. Det är så den känns, skrämmande och mörk ända till jag kliver in i den.  När jag står där mitt i allt det mörka, långt bort från trottoarens belysning är där inte alls är så mörkt som det ser ut utifrån. Mörkret är inte kompakt utan i allra högsta grad genomträngligt, efter en stund kan man urskilja nyanser även här.
Så som i de svåra skeendena i våra liv. När livets mörker tränger sig på och förlamar finns ljuset där alldeles intill oss. Nattens mörker är inget mörker.... nej natten sprider ljus liksom dagen ,sjöng vi nyss i min kör. Vi kanske inte märker det med en gång men långsam tränger glimtar av ljus in i våra medvetande.

---

På tunnelbanestatonen dricker hon sitt morgonkaffe och fixar sin makeup. Väl på tåget får jag höra allt om hur den gångna helgen varit och vem som sagt och gjort vad. Men eftersom det är människor jag inte känner och jag dessutom inte hör vad den i andra änden av samtalet säger blir det hela bara störande och inte ett dugg intressant. Annars hör jag till den nyfikna sorten. Du borde bli spion säger mina barn som ibland tyckt att jag haft väl mycket koll.
Men när det privata flyttar ut i det offentliga rummet så till den milda grad att jag inte har en chans att komma undan, då blir jag lite illa berörd. Nu hör jag en röst som säger, är inte bloggandet just det. Att lägga ut sig i det offentliga rummet. På ett sätt är det kanske så men här har man i alla fall ett val. Jag kan trycka bort sidan och aldrig komma tillbaka dit, jag kan välja vilka vägar jag ska ta på min väg genom cyberspace. På tunnelbanan är jag fast med näsan i samma höjd som mina medresenärers armhålor (det är trevligare på morgonen än på eftermiddagen) och med deras liv ringande i öronen. Kanske är det därför så många har sina egna musikmaskiner ständigt inproppade och uppkopplade i öronen, som en buffert mot de andras verklighet som de inte har valt att ta del av.

---

Jag läser om ordet norm i ordboken, som synonymer nämns regel, rättesnöre och måttstock. Ganska länge envisades jag med att  se mig själv som norm eller måttstock för hur mycket kläder barnen skulle ha på sig när det var kallt ute. Oftast var det långkalsonger, varma tröja, jacka, tjock mössa och vantar som gällde. Jag har tre barn, två av dem har svettat sig igenom sina första tio, tolv åren till jag äntligen förstod att man kan vara olika. Nu har jag slutat säga åt dem vad de ska ha på sig. Sonen går i dubbla t-shirt och gympadojor även mitt i vintern och den yngsta dotterns jacka hänger nästan alltid kvar i hallen. De är i stort sett aldrig sjuka och påstår att de inte fryser så då får det vara så. Jag, den normgivande går med dubbla tröjor, dunjacka och mössan neddragen långt över öronen. Tänk att det kan vara så olika.