Förändring
Min karta stämmer inte längre. Landskapet är förändrat.
Jag känner inte alltíd igen mig, där det förut var välkänt känns det nu främmande.
Skogsmaskinerna har ritat nya stigar, gjort nya gläntor, förändrat.
Förändring kan vara nödvändig, utvecklande och spännande.
Men just nu i min barndoms-skog känns den mest förvirrande och lite tröttsam.
Jag känner inte alltíd igen mig, där det förut var välkänt känns det nu främmande.
Skogsmaskinerna har ritat nya stigar, gjort nya gläntor, förändrat.
Förändring kan vara nödvändig, utvecklande och spännande.
Men just nu i min barndoms-skog känns den mest förvirrande och lite tröttsam.
Drottning
Lik en drottning står hon i stillheten.
Oberörd väntar hon på den vindpust
som ska befria henne från det silvervita håret.
Tagen
Jag har blivit tagen av min bloggvän Anki .
De, som blir tagna, ska skicka den vidare till fyra andra bloggare som inspirerar.
Det var ingen lätt uppgift dels för att att välja också blir att välja bort och dels för att jag har en känsla av att de som inspirerar mig mest inte uppskattar att bli "tagna" eller redan är det.
Trots det väljer jag fyra stycken som jag tycker är värda all uppmärksamhet.
Och ni utvalda, det är som med kedjebrev om ni struntar i att skicka vidare händer absolut ingenting farligt så det så.
Jag skickar vidare till :
Anne-Marie : Hennes blogg är full av förundran, energi och tro på orden. Här får man många tankefrön som kan gro i ens medvetande och växa till fantastiska ordblommor som sprider nya frön i vinden.
De, som blir tagna, ska skicka den vidare till fyra andra bloggare som inspirerar.
Det var ingen lätt uppgift dels för att att välja också blir att välja bort och dels för att jag har en känsla av att de som inspirerar mig mest inte uppskattar att bli "tagna" eller redan är det.
Trots det väljer jag fyra stycken som jag tycker är värda all uppmärksamhet.
Och ni utvalda, det är som med kedjebrev om ni struntar i att skicka vidare händer absolut ingenting farligt så det så.
Jag skickar vidare till :
Anne-Marie : Hennes blogg är full av förundran, energi och tro på orden. Här får man många tankefrön som kan gro i ens medvetande och växa till fantastiska ordblommor som sprider nya frön i vinden.
Paula : För att hon verkligen bryr sig om och engagerar sig och skriver så härligt om sig och sitt pörte. Här kan man också plocka upp ett och annat lästips och ibland något gott att stoppa i magen.
Elisabeth : För att hon har mod att skriva om det svåra. Och gör det med en sån stor ömhet och respekt.
Ilva : Hos Ilva kan man hitta fantastiskt vackra foton och underbart god mat. Inspiration både för kropp och själ.
Inspiration?
Änglar
En av mina favoritfilmer är "Änglar finns dom" från 1961 med Jarl Kulle och Christina Schollin i huvudrollerna. Medverkar gör också Edvin Adolphson och Isa Quensel. I texten till filmmusiken sjunger de, om jag inte minns fel att änglar finns och att de troligtvis bor i Vilhelmina.
Det är möjligt att det finns änglar i Vilhelmina det vet jag ingenting om. Men jag vet alldeles säkert att det bor änglar i Dunker.
Änglar som utan vidare bistått oss i vår isolering och lånat ut sin bil på, om inte obestämd framtid så i alla fall en ganska lång tid.
Så visst finns det änglar.
En torpros till "våra" änglar
Ännu ett sätt att resa
Har ni känt varandra länge undrade min granne efter att ha träffat en av mina äldsta och bästa vänner.
Jag svarade att de har vi, drygt trettio år får väl anses som länge.
Vi har delat smått och stort, varit nära och långt ifrån varandra, träffats ofta och mer sällan.
På något sätt finns vi alltid där för varandra.
Mina vänner och jag reser tillsammans, det är resor som pågår fortfarande och hela tiden.
Livsresor.
En annan mycket god vän som jag träffade för drygt tjugo år sedan när vi läste Etnologi tillsammans sa en gång till en kvinna på Blå Porten (ett ställe där vi ofta möts):
- Vi håller på med ett tjugo år långt samtal mina vänner och jag.
Och så är det. Ett samtal som är som en resa.
En resa som slingrar sig fram. Ibland smärtsamt och jobbigt, ibland lätt och lustfyllt men alltid tillsammans. Och alltid med stor respekt för varandra. Så är det att ha vänner som man delar sitt liv med.
Så detta är till alla er mina fantastiska vänner som jag har förmånen att få resa med på min livsresa.
Jag är så glad att ha er som ressällskap på min väg genom livet.
Jag svarade att de har vi, drygt trettio år får väl anses som länge.
Vi har delat smått och stort, varit nära och långt ifrån varandra, träffats ofta och mer sällan.
På något sätt finns vi alltid där för varandra.
Mina vänner och jag reser tillsammans, det är resor som pågår fortfarande och hela tiden.
Livsresor.
En annan mycket god vän som jag träffade för drygt tjugo år sedan när vi läste Etnologi tillsammans sa en gång till en kvinna på Blå Porten (ett ställe där vi ofta möts):
- Vi håller på med ett tjugo år långt samtal mina vänner och jag.
Och så är det. Ett samtal som är som en resa.
En resa som slingrar sig fram. Ibland smärtsamt och jobbigt, ibland lätt och lustfyllt men alltid tillsammans. Och alltid med stor respekt för varandra. Så är det att ha vänner som man delar sitt liv med.
Så detta är till alla er mina fantastiska vänner som jag har förmånen att få resa med på min livsresa.
Jag är så glad att ha er som ressällskap på min väg genom livet.
Bilden är från Microsoft Clip Art.
En resa
Tidigare i sommar gjorde jag en resa från huvudstaden till Västerås. Jag färdades i bil, det är en sträcka på drygt 11 mil. Anledningen till resan var att jag skulle uppvakta min släkting och vän på hennes 93:års dag.
När man träffar och umgås med så gamla människor blir det inte bara en resa som kan räknas i mil och kilometer utan samtidigt en resa i tiden.
Det finns en så otrolig rikedom i hennes minnen och historier.
Min släkting har lekt på det torp där min farmor växte upp. Hon har blivit hämtad av häst och vagn på stationen i Flen av min farmors far i en annan tid för så länge sedan och ändå så nära. Hon kan berätta hur det såg ut både på och runt torpet och om människorna där och de liv de levde.
Jag är så tacksam för att jag får resa tillsammans med henne.
På vägen hem från Västerås
Punkare
Det finns många växter jag tycker om.
Vissa är trevliga att titta på andra är goda att äta.
En av mina favoriter är Humleblomster.
Nyss utslagen är den snäll och mjuk
men när den nästan är överblommad får den något vilt och kaxigt över sig som tilltalar mig.
Lite åt punkhållet.
Påminner om mina tonåringar här hemma.
Dunkelt
Det finns ord som jag tycker mer om än andra ord.
Dunkel är ett sådant ord.
Vi är inte riktigt överrens om vad ordet rymmer, min man om jag.
Han tycker att det har något av skumrask-affärer över sig.
Jag tycker att ordet dunkel andas möjligheter
Men kanske är det samma sak .
Att allt inte är riktigt uppenbart från början.
Att det finns en möjlighet till tolkning gör mig välvilligt inställd till ordet.
I dunklet kan man få vila lite, blir inte lika obamhärtigt avslöjad som i solljus.
Det är lite spännande också men inte direkt farligt.
Dunkelt
Kofes
Vet ni vad en kofes är?
En kofes kan se ut hur som helst men, och det är här det blir besvärligt, den får inte likna någonting annat.
Jag och flera i min familj har försökt att tälja en kofes men det är dömt att misslyckas. Allt vi gör får alltid någon att tänka på någonting annat.
Det är som Jenny Diski skriver i Främling på tåg "Men att blott och bart ägna sig åt att titta är inte lätt och jag började med stigande irritation lägga märke till mitt behov av att beskriva och definiera det jag såg när jag egentligen bara ville att havet helt enkelt skulle vara havet."
Vi försöker hela tiden att få det vi ser att bli något bekant, det påminner om.... Alltså är det ingen kofes. För en kofes liknar bara sig själv. Klurigt eller hur.
Ordet kofes kommer från en novell av Birger Vikström.
Inga kofeser. Men väl något jag gjort på "egen hand".
Långsamt
Tänk att det ska vara så svårt . Jag sitter i härbret på torpet och försöker lägga in bilder på bloggen. Jag känner hur frustrationen stiger, den liksom äter sig in i magen. Efter nästan tre timmar ger jag upp och tar en bild från arkivet. Det tar "bara" tio minuter att få in den.
Tittar in till er andra, varje förflyttning tar en evighet. Varför skiljer sig detta från att tex vandra. Det här är inte meditation, det är irritation.
Varför gör jag det?
Nej nu har jag bestämt mig. Jag tar hunden och går ut i blåbärssnåren istället. Eller sätter mig på trappan och spanar efter den nyupptäckta rödhaken. Det är trots allt sommarlov och bloggandet kan vänta.
I det blå.
"Isolerade"
I går åkte vi iväg till Flen för att handla. Storstadsbor som vi är trodde vi att det skulle vara öppet till 14.00 minst. Så var det inte. Flen stänger 13.00 på lördagar. Vi var där 13.01.
Lyckades övertala mannen i familjen att köra till Eskilstuna. Väl där handlar det vi ska (nästan i alla fall) på det stora köpcentret . Kliver in i bilen för att åka hem. Då startar den inte.
Där står vi man, hustru och två barn (hunden kvar hemma). Vi försöker och försöker men inget resultat.
Till slut kommer svågern från Stockholm, då har vi hunnit med nästan alla affärer i området innan de stängde.
Han bogserar bilen till verkstaden och skjutsar oss hem till torpet. Vilka änglar det finns.
Så nu sitter vi här i regnet. Det känns lite äventyrligt utan bil. Men kylskåpet är fullt av mat och skogen är full av bär och svamp så det går ingen nöd på oss.
Och så är det ju bara 1 mil in till affären och kängorna är väl ingångna.
Ställföreträdande sol.
Minnen
På somrarna när jag var barn stannade vi ofta bilen på ett särskilt ställe för att mamma skulle plocka Blåklint. Det växte ganska rikligt i just den åkern. Vi tyckte det var vackert, bonden såg dem antagligen med andra glasögon.
Nu växer där inte längre någon blåklint.
Det får mig att känna att jag åldrats.
Mina sommarminnen av hässjor, hölass och blåklint stannar med mig.
Mina barn kommer att ha helt andra minnen av sina somrar.
Vemod.
Jag plockar Jungfru Marie Sänghalm (Gulmåra) istället för den Blåklint som inte längre finns. Det doftar så gott i hela rummet av bara en enda liten kvist.
Nu växer där inte längre någon blåklint.
Det får mig att känna att jag åldrats.
Mina sommarminnen av hässjor, hölass och blåklint stannar med mig.
Mina barn kommer att ha helt andra minnen av sina somrar.
Vemod.
Jag plockar Jungfru Marie Sänghalm (Gulmåra) istället för den Blåklint som inte längre finns. Det doftar så gott i hela rummet av bara en enda liten kvist.
Vandring 2
Jag åkte inte till fjällen utan till Mölnbo. Från Mölnbo är det cirka 5 km till huvudspåret av Sörmlandsleden. Jag hakade på där och gick de åtta etapperna fram till Henaredalen som ligger helt nära mitt "Paradis".
Utan att åka norrut fick jag uppleva alla möjliga sorters natur men jag slapp myggen. Vissa avsnitt gick över kala klipphällar med vidunderlig utsikt över fält och sjöar. Andra gick på långa spänger över våt- och myrmark med doft av skvattram och mossa. Det var hissnande vackert, storslaget och ibland ödsligt.
Jag trodde att jag skulle få tid att tänka, fundera och filosofera. Så blev det inte. Vandringen var sig själv nog. Det låter så enkelt att vandra. Bara sätta den ena foten före den andra, igen och igen och igen.
Men vandringen tog all koncentration, det fanns inget utrymme för någonting annat.
Att vandra är att vara i nuet.
Meditation.
Utan att åka norrut fick jag uppleva alla möjliga sorters natur men jag slapp myggen. Vissa avsnitt gick över kala klipphällar med vidunderlig utsikt över fält och sjöar. Andra gick på långa spänger över våt- och myrmark med doft av skvattram och mossa. Det var hissnande vackert, storslaget och ibland ödsligt.
Jag trodde att jag skulle få tid att tänka, fundera och filosofera. Så blev det inte. Vandringen var sig själv nog. Det låter så enkelt att vandra. Bara sätta den ena foten före den andra, igen och igen och igen.
Men vandringen tog all koncentration, det fanns inget utrymme för någonting annat.
Att vandra är att vara i nuet.
Meditation.
Det är faktiskt i Sörmland som dessa hjortron växer.
Så här flott kan man bo.
Och med den här utsikten från sovsäcken.
