Plommenad

Ungefär så här känns det på jobbet just nu, sjunkande på något sätt. Det brukar kännas så i början av läsåret innan man lyckats ösa in all information på rätt plats i hjärnan och innan man lyckats fixa till det mest basala av allt det som barnen behöver. Det är lite som att gå på myrmark, man vet inte om det bär eller brister. Men efter ett tag när man öst och öst brukar saker och ting falla på plats och skutan långsamt höja sig över vattenlinjen. Jag hyser goda förhoppningar om att så kommer att ske även denna höst. Värre är det nog för båten på fotot. Men den sjunker i alla fall med flaggan i topp.

 

---

---

Solen sken sedan kom regnet. När jeansen var helt genomblöta slutade det regna och solen tittade fram igen.  I mellanrummet blev det en bild, sedan började det regna igen. Ska jag vara helt uppriktig belev det två bilder. Jag satte ihop dem i photoshop. På den ena var stammen bra och på den andra bakgrunden. När jag tittade med ögonen var de så här det såg ut. Sanningen kan komma närmare när man lägger ihop.

 

---

Man, dvs jag borde turista mer på hemmaplan inte bara skyndsamt förflytta mig från punkt a till b utan istället borde jag stilla strosa runt och njuta av Stockholm.  Det är konstigt att det bara blir av när det kommer långväga gäster. Igår åkte vi under Stockholms broar en härlig tur som alltid får mig att upptäcka nya saker.  Tack Sam och Emily för att ni gjorde mig sällskap.

 

 

Planket firar 30årsjubileum. Vackert väder, många besökare och massor av tidigare opublicerade bilder bjöds det på i Lilla Mejtens gränd mellan 12 och 17.

 

---

Augusti bjuder på så mycket, det är kräftor, jobbstart och så Stockholms Kulturfestival.  I tisdagskväll avslutade jag mitt sommarlov med att besöka Gustav Adolfs Torg, GAT kallat i dessa sammanhang. Där en hyllnings-konsert till Hasse och Tage gick av stapeln.  Dessa båda mångsidiga herrarna som har haft så många strängar på sin lyra. Musik, satir och film ofta presenterat med stor värme och en samhällskritisk knorr.  Det var härligt att sitta i den vackra kvällningen och lyssna på det duktiga gänget som var och en framförde sina favoriter av Hasse och Tages låtar. Det var Lill Lindfors, Monica Dominique, Svante Thuresson, Christer Lindarw, Lise&Gertrud, komikern Per Andersson, musikern Stephen Simmonds, estradören Stephan Lundin och musikern Tina Ahlin som även var kvällens ciceron. Det var roligt, vackert och underhållande och när vi sakta strosade mot slussen efteråt kändes det som en perfekt avslutning på ett långt sommarlov.

 

Christer Lindarw

 

 

Trots att jag intellektuellt kan försöka intala mig att jag har fel dyker känslan upp när jag som minst anar det.  Känslan av att slösa bort tiden, att inte väl förvalta min ledighet.  Jag vet att det är korkat och jag vet att jag gör det som jag vill göra och i maklig takt men trots allt, vad är väl det att skryta med. Den duktiga flickan flåsar mig i nacken och kommer med små, nästan omärkliga gliringar om att borde du inte, och skulle det inte vara lämpligt att, osv. Så trots att jag sitter här i mitten av paradiset och har haft ett närt intill oändligt sommarlov, nästan lika lågt som det man hade när man var liten, känns det som om jag borde ha gjort något mer av det. Något varaktigt, något bestående som jag kan tänka tillbaka på under vinterns kalla och mörka dagar.  Det är som om jag inte tagit chansen och under tiden har dagarna runnit genom fingrarna som sand och jag har försökt att njuta av att göra precis det som jag gjort. Odla grönsaker, promenera med hunden, plocka svamp och läsa en och annan roman. För det är ju faktiskt det som jag vill göra på sommaren. Den duktiga flickan försöker jag hänvisa till bryggan nere vid sjön. Där finns alltid något att ta tag i . Som att röja sly tex.

 

 

 

Äntligen dök där upp lite energi så här på ledighetens sluttamp. Jag var helt ensam hemma och skulle så förbli tills söndag förmiddag. Så lördag morgon cyklade jag  iväg till färgaffären och köpte 10 liter färg. Tre strykningar senare, klockan halv fyra i morse var det klart. De förut så mörkt blå väggarna har nu fått en ljust grå ton och hela rummet blev minst dubbelt så stort.  Och trots att jag bara sovit fyra timmar och trots att jag har träningsvärk i varenda liten muskel i kroppen gav det blodad tand. Så nu står fåtöljen i källaren och torkar efter första strykningen och jag letar i gömmorna efter ett lämpligt tyg att klä om den med. Lika fint som rummet blev lika slitna ser de andra rummen ut nu. Så kanske detta är något som långsamt kommer att sprida sig och innan man vet ordet av står vi här med en helt nyrenoverad lägenhet.

 

Mina vackra rör som Olof målade en gång för mycket mycket länge sedan gör sig mycket bättre mot grå bakrund än blå.

 

Idag flyttar barn nr 2. Hon flyttar till ett alldeles eget bo, med kök och balkong, inte illa för att vara första lägenheten och det dessutom i Stockholm. Det är lite vemodigt men det är ju som det ska vara, att barnen växer upp och ger sig iväg. Visserligen bor barn nr 3 fortfarande hemma men hon är så stor så att hon börjar leva sitt eget liv hon också. Jag har lite svårt att vänja mig vid att inte behövas på samma sätt som tidigare, att det blir tid över som bara är min egen. Att jag kan göra vad jag vill med min tid. Nu är bara frågan vad vill jag, egentligen?

 

När man kommer nära blir det välkända okänt. Man ser det som annars inte syns, men kanske ser man inte alls det som egentligen är.

 

Anne-Marie skrev på sin blogg om hur kyparen upplevde att det blivit på restaurangen sedan de fick fri uppkoppling för gästerna. Är det ok om jag ber dig att vila från din uppkoppling och njuta av det jag serverar, frågar han. Jag känner så ganska ofta nu för tiden. När man lämnar datorn och struntar i att ta med sig mobilen ser man på världen med andra ögon även om det känns en smula äventyrligt. Man kan fila på nästa blogginlägg i tanken under det att man glatt hälsar på dem man möter. Men man får vara beredd på att de inte hälsar tillbaka eftersom de troligtvis är strängt upptagna av att sällskapa med sina mobiler.