Fundering om strövtåg
Strövtåg, visst är det ett underbart ord.
Det känns som sommar och granbarr under fotsulorna.
Mina strövtåg i söndags tog mig och hunden till Gålö söder om Stockholm.
Det är där bilderna är tagna. Så ja du har rätt Thord, det är havet.
Du har också rätt i att det är vi som förändras, ständigt.
Precis så som det gör, havet alltså.
Och kanske är det ingen bra idé att se tillbaka.
Bättre sysselsättning är det nog att se sig omkring.
Och det kan man ju också göra på sina strövtåg.
Det känns som sommar och granbarr under fotsulorna.
Mina strövtåg i söndags tog mig och hunden till Gålö söder om Stockholm.
Det är där bilderna är tagna. Så ja du har rätt Thord, det är havet.
Du har också rätt i att det är vi som förändras, ständigt.
Precis så som det gör, havet alltså.
Och kanske är det ingen bra idé att se tillbaka.
Bättre sysselsättning är det nog att se sig omkring.
Och det kan man ju också göra på sina strövtåg.
Strövtåg
Jag är på strövtåg i mitt förflutna. Förundras över att så många minnen är diffusa och otydliga. De glider undan precis när jag tror att jag fått tag på dem. Det är oftast de soliga minnena som beter sig på det sättet.
De svåra är mycket tydligare och går lättare att få fram. Konstigt att det inte är tvärt om.
I söndags när solen plockade fram alla färger igen tog jag med hunden och åkte till en plats där jag, i en annan tid, tillbringat många nätter och dagar. Jag känner inte riktigt igen mig men jag vet att det är här jag har varit.
Nere vid stranden kommer jag ihåg att jag en gång badat här i niogradigt vatten. Det var mycket länge sedan, nu badar jag helst inte i vatten kallare än tjugofem.
Jag minns ingen vass och visst var stranden längre men solen den lyste då också, det minns jag.
Tankefrön
Tankefrön
inlindade i skal av ord
längst in som skimrande pärlor.
inlindade i skal av ord
längst in som skimrande pärlor.
Revolt
Man brukar tala om tonårsrevolt men i det här huset är det mammarevolt som gäller och det nu!
Revolt i jagets tjänst, den livgivande egoismen. Den som gör att jag kan vara snäll mot andra också.
Jag är trött på att ständigt finnas till hands och på att alltid sätta andra i första rummet. Min bästa tid är nu. Så från och med nu har jag tänkt avsätta en dag i veckan för sånt som jag vill göra. Andra är hjärtligt välkomna att delta.
Sagt och gjort. Åker tunnelbanan in till staden. Är på ett sprudlande humör, så där som när man gör saker man kanske inte borde men vill.
Tjuvlyssnar på samtal. "Per äter allt. Man skulle kunna ta en get och ge honom, han skulle äta upp hela. Är det normalt?" Funderar en stund över om det är normalt eller inte att äta en hel get. Det beror kanske på om man sätter i sig allt vid samma tillfälle. Den undrande mamman går av och på kliver två punkare. Den ena med en väldigt vacker tuppkam som han måste ha jobbat länge med. Gul och orange lyser den upp hela vagnen. Undrar för mig själv om det heter tuppkam, säger man så. Innan jag går av säger jag det till honom, att jag tycker den är snygg. Jag ser att han blir glad för komplimangen.
Sedan träffar jag min bloggvän Anne-Marie och vi samtalar oavbrutet i flera timmar. Vi fotograferar också men bara lite. De som går förbi tittar undrande på oss när vi hukar vid den gamla cykeln.
Väl hemma upptäcker jag att tonåringarna klarat sig alldeles utmärkt utan mig. Frågan är om de ens märkt att jag varit borta
Välja perpektiv
Jag såg honom sitta på bänkens ryggstöd, lerig och förtvivlad med två poliser framför sig.
Jag såg henne, mamman komma rusande med en blick, på en gång både förtvivlad och arg.
Och utan förvarning var jag i hennes känsla. Tillbaka nästan fem år i tiden.
Jag kände det så tydligt som om det var jag som kom rusande där, fast jag den gången kom cyklande som en dåre med skräck och ilska i bröstet.
Jag vet att det finns våld överallt även bland ungdomar. Jag vet att det finns barn och ungdomar som far illa.
Jag vet att det händer även där jag bor. Men ibland vill jag inte veta. Ibland vill jag inte veta det som jag vet. Ibland vill jag tro att världen är god och att alla vill varandra väl. Jag vill det för att orka leva. För att kunna ge mina barn ett hopp, en framtidstro. Det är så lätt att tappa fotfästet i världen om man bara ser det som är svårt och hemskt. Så trots att jag vet så måste jag blunda ibland. Jag måste välja att se det som är bra, det som gör gott.
Och jag måste fortsätta att tro på att världen är plats där vi kan leva tillsammans.
Jag såg henne, mamman komma rusande med en blick, på en gång både förtvivlad och arg.
Och utan förvarning var jag i hennes känsla. Tillbaka nästan fem år i tiden.
Jag kände det så tydligt som om det var jag som kom rusande där, fast jag den gången kom cyklande som en dåre med skräck och ilska i bröstet.
Jag vet att det finns våld överallt även bland ungdomar. Jag vet att det finns barn och ungdomar som far illa.
Jag vet att det händer även där jag bor. Men ibland vill jag inte veta. Ibland vill jag inte veta det som jag vet. Ibland vill jag tro att världen är god och att alla vill varandra väl. Jag vill det för att orka leva. För att kunna ge mina barn ett hopp, en framtidstro. Det är så lätt att tappa fotfästet i världen om man bara ser det som är svårt och hemskt. Så trots att jag vet så måste jag blunda ibland. Jag måste välja att se det som är bra, det som gör gott.
Och jag måste fortsätta att tro på att världen är plats där vi kan leva tillsammans.
Tankar om ensam tillsammans
Har det hänt något undrade Anne-Marie efter mina "ensamma" inlägg.
Nej det har det inte svarar jag. Jag är inte alls ensam, tvärt om det är nästan lite för mycket folk här emellanåt.
Men de där ensamma haikudiktern var något som jag gått omkring och burit på ganska länge.
Det blev lite tungt till slut så jag behövde bli av med dem.
Jag har funderat ganska mycket på det här med ensam - tillsammans. Att man kan känna sig så ensam trots att man är tillsammans, aldrig är man väl så ensam som då. Den ensamheten är liksom avgrunsdjup, bottenlös. Kanske för den står i så skarp kontrast till andras tillsammans.
Men man kan också vara ensam tillsammans och må gott i det. Som när man åker bil med någon man känner väl och kan sitta och må bra i en välgörande tystnad, var och en i sina tankar men ändå tillsammans. Tryggt ensam eftersom man vet att man har ett tillsammans. Ett tillsammans där den andra låter en vara ifred när man behöver. Jag är lyckligt lottad och har ett eller till och med många tillsammans. Men visst kan jag också känna av den där andra bottenlösa ensamheten ibland, så är det nog för oss alla. Så är det nog att vara människa.
Ensam tillsammans II
Ensam tillsammans
ett värmande andningshål
tystnad som helar
ett värmande andningshål
tystnad som helar
Ensam tillsammans
Ensam tillsammans
bottenlös förtvivlan som
en natt utan slut
bottenlös förtvivlan som
en natt utan slut
Ljus
Plötsligt var världen i färg.
Yrvaket kisade vi ut mot solskenet.
Jag har nog inte varit vaken så här tidigt på väldigt länge var sonens kommentar när han såg ljuset.
Det är fantastiskt vilken skillnad det gör med lite ljus.
Vi tog en lång promenad.
Många gjorde som vi, nästan alla log.
Det var en aning om vår i luften, vågorna kluckade mot stranden och fåglar kvittrade.
Färgerna hade nyanser.
Av gråvädret syntes inte ett spår.
Yrvaket kisade vi ut mot solskenet.
Jag har nog inte varit vaken så här tidigt på väldigt länge var sonens kommentar när han såg ljuset.
Det är fantastiskt vilken skillnad det gör med lite ljus.
Vi tog en lång promenad.
Många gjorde som vi, nästan alla log.
Det var en aning om vår i luften, vågorna kluckade mot stranden och fåglar kvittrade.
Färgerna hade nyanser.
Av gråvädret syntes inte ett spår.
Perfektionism
Efter ett inlägg på bloggen Hypergrafia har jag funderat på begreppet perfektion.
För länge sedan när jag gick i gymnasiet hade jag en lärare som jag av någon anledning besökte i hennes hem. Det var ett perfekt hem med vita väggar och några få utsökta saker .
Allt väldigt sparsmakat och vackert men samtidigt så sterilt och opersonligt, det var som om ingen bodde där.
Där fanns inga spår av mänsklig aktivitet, inget damm, inga gruskorn på hallgolvet. Rummen var stumma, berättade inga historier utan stod där tysta och vackra.
Tills jag visades in i ett pytte litet bibliotek. Där stod två svulstiga nedsuttna fåtöljer, travar med böcker, en slarvigt slängd pläd i grälla färger oordning och mänskligt liv. Det var som om det var i det rummet som husets ägare levde. Som om det rummet var husets hjärta och själ och de andra bara var till för syns skull. I efterhand har jag ofta tänkt på att det var just det rummet, det som inte var perfekt som kändes trivsamt och inbjudande. Det som gav mig en känsla av, kom som du är, inte uppklädd till tänderna.
Min pappa sa att ögat söker det perfekta men vill inte ha det, det stämmer verkligen.
Är det för perfekt blir det liksom obekvämt, otrivsamt. Jag vill att mitt hem ska bära spår av mig. Att det ska berätta en historia om de som bor här. Precis som människor. Sextioåringar som ser ut som tjugo gör mig nervös och osäker. Jag tycker om när man kan se på en människa att den faktiskt lever. Varje rynka blir en berättelse som är värd att lyssna till.
Ord
Jag har nyss lärt mig ett nytt ord.
Dygna.
Det betyder att man inte går och lägger sig utan är vaken minst ett och ett halvt dyng.
Tänk så spännande det är att språket hela tiden förändras,
ord försvinner och nya ord kommer till.
En av mina arbetskamrater använder ordet jumper.
Jag är inte säker på att mina barn vet vad en jumper är.
För mig tillhör ordet det passiva ordförrådet. Jag förstår det men skulle inte använda det själv.
I "Vill du läsa II" läseboken av Elsa Beskow och Herman Siegvald från 1938 finns en gåta:
Kan du säga, vad det är som är svart utanpå och brunt inuti och som man kan ha två av?
Den kan nog inget barn eller ens vuxna svara på idag, än mindre stava till.
Jag undrar just varför den gåtan har fastnat i mitt minne.
Svaret på den är: ett par galoscher.
Är det inte konstigt att något så praktiskt nästan helt har försvunnit?
Men inte helt, min man har faktiskt ett par men jag vet inte säkert om de är bruna inuti.
Dygna.
Det betyder att man inte går och lägger sig utan är vaken minst ett och ett halvt dyng.
Tänk så spännande det är att språket hela tiden förändras,
ord försvinner och nya ord kommer till.
En av mina arbetskamrater använder ordet jumper.
Jag är inte säker på att mina barn vet vad en jumper är.
För mig tillhör ordet det passiva ordförrådet. Jag förstår det men skulle inte använda det själv.
I "Vill du läsa II" läseboken av Elsa Beskow och Herman Siegvald från 1938 finns en gåta:
Kan du säga, vad det är som är svart utanpå och brunt inuti och som man kan ha två av?
Den kan nog inget barn eller ens vuxna svara på idag, än mindre stava till.
Jag undrar just varför den gåtan har fastnat i mitt minne.
Svaret på den är: ett par galoscher.
Är det inte konstigt att något så praktiskt nästan helt har försvunnit?
Men inte helt, min man har faktiskt ett par men jag vet inte säkert om de är bruna inuti.
Telefon fundering
Jag ser hur hon slår ett nummer på sin mobiltelefon
När någon svarar frågar hon: Var är du?
Innan jag hinner tänka efter tänker jag : Det borde hon väl veta, det var ju hon som ringde upp.
Sen inser jag att så är det inte, man kan inte veta utan att fråga.
Det är inte så länge sedan man visste var den som svarade var.
Man visste ofta precis hur det såg ut där den som svarade var, eftersom man visste precis var telefonen stod.
Nu vet man inte alls var den andra håller hus. Man kan vara hemma eller på andra sidan jorden.
Kanske i samma tunnelbanevagn på sätet bakom.
Spännande.
När någon svarar frågar hon: Var är du?
Innan jag hinner tänka efter tänker jag : Det borde hon väl veta, det var ju hon som ringde upp.
Sen inser jag att så är det inte, man kan inte veta utan att fråga.
Det är inte så länge sedan man visste var den som svarade var.
Man visste ofta precis hur det såg ut där den som svarade var, eftersom man visste precis var telefonen stod.
Nu vet man inte alls var den andra håller hus. Man kan vara hemma eller på andra sidan jorden.
Kanske i samma tunnelbanevagn på sätet bakom.
Spännande.
Granen
Jag går förbi en gran. Den ligger på en släpkärra och är på väg att kastas bort.
Det är en sån där silvergran med tjocka glänsande barr. Den ser ännu väldigt fin ut men den har spelat ut sin roll.
1844 skrev H C Andersen berättelsen om granen som ville bli allt det som han inte var. Som inte, förrän det var för sent insåg att han inte hade tagit vara på livet. "Om jag bara hade glatt mig då jag kunde. Nu är allting förbi." säger den stackars granen alldeles innan han blir upphuggen till ved och uppeldad under bryggkitteln.
Jag tänker på det när jag går förbi släpkärran. På den sorgliga historien om granen och på hur lätt det är att hela tiden längta någon annanstans.
Vår julgran
Det är en sån där silvergran med tjocka glänsande barr. Den ser ännu väldigt fin ut men den har spelat ut sin roll.
1844 skrev H C Andersen berättelsen om granen som ville bli allt det som han inte var. Som inte, förrän det var för sent insåg att han inte hade tagit vara på livet. "Om jag bara hade glatt mig då jag kunde. Nu är allting förbi." säger den stackars granen alldeles innan han blir upphuggen till ved och uppeldad under bryggkitteln.
Jag tänker på det när jag går förbi släpkärran. På den sorgliga historien om granen och på hur lätt det är att hela tiden längta någon annanstans.
Vår julgran
Humör
Trött
Kanske var det därför det gick så fort att färdas
från trivsamt välbefinnande till surt irriterande.
Byt perspektiv!
En stund på köksgolvet, känns redan bättre.
Kanske var det därför det gick så fort att färdas
från trivsamt välbefinnande till surt irriterande.
Byt perspektiv!
En stund på köksgolvet, känns redan bättre.
Ögonblick ll
"Om ett ögonblick, en glimt i evighetens öga."
Visst är det en vacker formulering som Marilynne Robinson skrivit i boken Gilead.
*
Jag tänker på alla ögonblick som livet består av.
Ögonblick av sorg, av glädje och av förundran.
Av vardag kanske mest.
Hur vi människor trasslar på med våra liv, unika men ändå så lika.
Och hur man kan få små ögonblicksbilder ur andra människors liv,
bilder som fördjupar, förklarar och förenar.
Men att man trots det aldrig till fullo kan känna en annan människa.
Det blir bara en skymt, en glimt av det vi väljer att visa av oss själva.
En människa är så stor, har så många rum.
Och hur väl känner vi oss själva?
Visst är det en vacker formulering som Marilynne Robinson skrivit i boken Gilead.
*
Jag tänker på alla ögonblick som livet består av.
Ögonblick av sorg, av glädje och av förundran.
Av vardag kanske mest.
Hur vi människor trasslar på med våra liv, unika men ändå så lika.
Och hur man kan få små ögonblicksbilder ur andra människors liv,
bilder som fördjupar, förklarar och förenar.
Men att man trots det aldrig till fullo kan känna en annan människa.
Det blir bara en skymt, en glimt av det vi väljer att visa av oss själva.
En människa är så stor, har så många rum.
Och hur väl känner vi oss själva?
Varför Plommenad
Plommon till alla som har barnasinnet kvar
Jag vill gå med dig på plommenad,
plocka plommon, vara barn och glad,
plommonera, känna all natur,
som mitt yrkes frukter kommit ur.
Vad är kärnan, vad är sann kultur?
Plocka plommon, inte vara sur!
Plommonera, vara barn och glad!
Jag vill gå med dig på plommenad....
Bo Setterlind
*
Och det är så det är.
Jag vill gå med er på plommenad.
Fundera och plommenera tillsammans.
Och precis så har det blivit,
en hel del plommenerande och kanske ännu mer funderande.
Och så är det ett så härligt ord
Plommenad
!
Jag vill gå med dig på plommenad,
plocka plommon, vara barn och glad,
plommonera, känna all natur,
som mitt yrkes frukter kommit ur.
Vad är kärnan, vad är sann kultur?
Plocka plommon, inte vara sur!
Plommonera, vara barn och glad!
Jag vill gå med dig på plommenad....
Bo Setterlind
*
Och det är så det är.
Jag vill gå med er på plommenad.
Fundera och plommenera tillsammans.
Och precis så har det blivit,
en hel del plommenerande och kanske ännu mer funderande.
Och så är det ett så härligt ord
Plommenad
!
Ögonblick
Att blicka in
ett ögonblick
utan att blinka.
En spegel och samtidigt
en blick in i en annan
människa.
ögonblicksbilder
