Falukorv
Jag tycker inte om falukorv deklarerar min yngsta dotter vid middagen idag. Jag inser då att jag inte heller är så vidare förtjust i falukorv. Och då undrar jag i mitt stilla sinne varför jag, som gör matsedeln, handlar hem maten och sedan lagar den, envisas med att servera falukorv. Jag kan ju faktiskt välja något annat. Speciellt fånigt var det idag då vi som åt var en vegetarian som inte alls äter falukorv och så vi två som inte tycker om det. De två som kanske gillar falukorv (i alla fall lite mer än vi andra) åt inte hemma idag. Hunden uppskattade den bit som han fick, alltid något.
Å så kameran, det blev en Panasonic DMC GF1.
Jag såg den och blev förälskad, nu har vi fullt upp med att försöka lära känna varandra.
Fotograferar
Leker med min nya kamera. Det kommer att ta tid att få in det i kroppen. Det som jag förstår rent intellektuellt, slutartider, bländare och isotal. Men att instinktivt veta i kroppsminnet är så mycket svårare. Ibland fuskar jag och tar den gamla trotjänaren, kompaktkameran där jag inte behöver tänka så mycket.
"vårblommor"
Porslin
Jag såg en skärva av något som en gång varit. En spröd och ömtålig rest som väckte en undran hos mig. Min man såg ett skräp, en slarvigt hopknölad pappersmugg. Att vi kan se så olika är en av de saker som förvånar mig.
Storformat
Kändisar, som jag inte känner och knappt känner igen blickar ner på mig, som står på perrongen och väntar på tunnelbanan. Jag undrar hur det skulle kännas att möta sig själv i storformat evigt leende på väg till jobbet. Troligtvis skulle jag finna det överväldigande och lite för mycket. Jag tror inte att jag skulle känna mig bekväm i det mötet. Den roll som jag oftast väljer är observatörens, att se utan att synas. Men kanske det är tid att ändra på det, byta perspektiv. Kan en fototapet med mig i naturlig storlek vara en start?
Att hinna ikapp sig själv
Att vara i tystnaden, att finnas i tillvaron, att ingenting göra.
Det är att varva ner, det är att komma ifatt, det är att höra den inre rösten.
Rösten som får mig att förstå hur det egentligen står till.
Den som får mig att förstå att nu, nu är det hög tid att vara i tystnaden och att kravlöst finnas i tillvaron.
Att det rätta att göra nu just precis nu är,
ingenting.
Att lära nytt
Att lära nytt är energikrävande och väldigt roligt. Jag blir absorberad och ockuperad av allt det här nya som är på väg att bli en del av mig. Först ska det in i systemet för att där synas, bearbetas, omvandlas och slutligen bli till en integrerad del av min kunskapsbank. Det är en hel del vi ska igenom kunskapen och jag.
Nyss har jag lärt mig om diptyker. Ordet diptyk kommer från grekiskans di´ptychon som betyder dubbeltavla. Jag läser mig till att ordet diptyk kan syfta på två bilder som hör ihop motivmässigt och är tänkta att ses tillsammans men som inte fysiskt länkats ihop. Jag tränar på att kombinera bilder två och två i par där de gemensamt kan ge en tredje bild i betraktarens huvud. Eller inte, för det är så olika det här hur man ser på bilder. Jag som betraktare har ju mitt bagage som gör att jag tolkar in och ser saker i en bild som någon annan inte gör. Bilder berör oss så olika. Det är spännande att läsa om andras tolkningar och vilka associationer de får, deras tankar gör att jag ser nya saker i bilderna hela tiden. Sen har jag rent praktiskt lärt mig att få ihop flera bilder, det är så skoj med hantverket också. Lätt när man kan det men en ganska krokig väg att komma dit. Det är därför du nu får se bilder i par här på bloggen. Det är inte nödvändigtvis så att de måste ge upphov till en tredje bild på din näthinna utan mer för att det är så väldigt skoj och så är det ju ett gyllene tillfälle att öva. Du vet, repetition kunskapens moder.
