Storformat
Kändisar, som jag inte känner och knappt känner igen blickar ner på mig, som står på perrongen och väntar på tunnelbanan. Jag undrar hur det skulle kännas att möta sig själv i storformat evigt leende på väg till jobbet. Troligtvis skulle jag finna det överväldigande och lite för mycket. Jag tror inte att jag skulle känna mig bekväm i det mötet. Den roll som jag oftast väljer är observatörens, att se utan att synas. Men kanske det är tid att ändra på det, byta perspektiv. Kan en fototapet med mig i naturlig storlek vara en start?
Ja varför inte en fototapet Kersti :D
Tänk att de skulle bli moderna igen, det hade jag aldrig trott.
Jag undrar om man vänjer sig? Själv skulle jag nog bli generad och titta bort. Fast jag kanske inte är typen som skulle ställa upp på det här. Egentligen...
Ja tänk att se sig själv lite här och där Nej fy för det kram Tingeling
