Plommenad

Jag har alltid gillat att sjunga. När jag var ung (eller ska jag skriva yngre) sjöng jag ofta och gärna.
Jag var med i scouterna väldigt länge, mest för sången tror jag. Jag älskade verkligen gemenskapen vid lägerbålet där det inte spelade någon roll att man sjöng hellre än bra.
Sedan har sjungandet avtagit med stigande ålder.
Jag gjorde ett försök för några år sedan och sjöng i en kör med att antal mammor från närområdet. Men jag kände mig aldrig riktigt hemma där. De var så duktiga allihop och klarade av att hålla sin stämma och så. Jag som inte ens viste om jag var alt eller sopran och som bara ville sjunga.
Sedan länge har jag närt en dröm om att ta sånglektioner men det verkade så svårt att hitta någon att gå till där jag kunde känna mig väl omhändertagen, sångpedagoger ingår tyvärr inte i min bekantskapskrets. Eller ingick ska jag kanske säga för i vintras på hundpromenaden gick jag förbi en anslagstavla där ett anslag satt :
Sjung som du är
Körsång.
Kom och upptäck din röst.
Vi sjunger för att vi vill berätta något.
Ingen sångvana eller förkunskaper krävs.
Vi sjunger från hjärtat och har kul.
Mest på gehör men även efter noter när det behövs.
Enkla sånger, kanon och flerstämmigt.

Jag anmälde mig direkt. Det är en kör där man verkligen kan sjunga utan att kunna om ni förstå hur jag menar. En kör för sånovana och en väldigt rolig sådan där jag verkligen känner mig hemma.

Det visade sig att Eva vår körledare som är sångpedagog tar emot elever. Så äntligen har det blivit av.
Jag går och tar sånglektioner.
Jag hade ingen aning om att det är så svårt att sjunga. Det är tusen saker att hålla reda på andningen, stödet, hållningen och jag vet inte vad. Hemläxor får jag också.
Hunden och barnen tittar oroliga på mig när jag går runt och låter brae,brae brae
Men oj vad det är roligt.

På min morgonpromenad med hunden gick jag förbi en man som höll på att lasta in två kassar med sorterade sopor i sin bil. Det var konservburkar och tomma mjölkförpackningar och sånt som jag förmodar att han skulle åka till återvinningsstationen med. Återvinningsstationen ligger ca 300 meter från den plats där mannen och hans bil stod. Jag undrar hur stor den totala miljövinsten blir om man först sorterar sina sopor och sedan åker 300 meter med bil för att slänga dem. I och för sig är det väl troligt att den här mannen ändå skulle åka förbi återvinningscentralen och då passade på att ta med sig skräpet .
Men det fick mig att fundera på hur svårt det är att göra rätt när det gäller miljön.
För en tid sedan hörde jag ett program på radio där de talade om en varas totala miljöpåverkan. Man tittade på allt från det att varan producerades tills dess att den var hos konsumenten.
I programmet framkom det att närproducerat inte alltid är det bästa för miljön. Som exempel tog man växthusodlade svenska tomater som tar mycket energi i anspråk mot frilandsodlade spanska. Men transporterna då? Jo de påstod att nu sker transporterna så effektivt i fullastade långtradare så miljöpåverkan blir inte särskilt stor. De man ska undvika är varor som transporterats med flyg.
Den största boven vad gäller transporter är vi konsumenter som åker till affären med bil och handlar några få varor.
Efter att ha hört det började jag fundera på att köpa mig en cykelkärra. Jag tar bilen en gång i veckan den knappa kilometern som det är till vår affär för att veckohandla. Med en cykelkärra skulle jag kunna låta bilen stå. Bra för både miljö och kondition.

---

Jag är en riktig latmask innerst inne men det märks nästan inte alls. År av påverkan från Luther och duktiga flickor har gjort att jag nästan helt tappat bort den, latmasken alltså. Jag säger att jag njuter av att göra ingenting men det är inte sant. Det händer det nästan aldrig att jag inte är i farten och om det händer så glömmer jag bort att njuta. Jag är liksom inte där.  Nu till sommaren har jag tänkt att jag ska hitta tillbaka till latmasken. Jag kommer att träna stenhårt på det. Till min hjälp har jag en bok som jag fått av min förnuftiga man.