Plommenad

Jag har alltid gillat att sjunga. När jag var ung (eller ska jag skriva yngre) sjöng jag ofta och gärna.
Jag var med i scouterna väldigt länge, mest för sången tror jag. Jag älskade verkligen gemenskapen vid lägerbålet där det inte spelade någon roll att man sjöng hellre än bra.
Sedan har sjungandet avtagit med stigande ålder.
Jag gjorde ett försök för några år sedan och sjöng i en kör med att antal mammor från närområdet. Men jag kände mig aldrig riktigt hemma där. De var så duktiga allihop och klarade av att hålla sin stämma och så. Jag som inte ens viste om jag var alt eller sopran och som bara ville sjunga.
Sedan länge har jag närt en dröm om att ta sånglektioner men det verkade så svårt att hitta någon att gå till där jag kunde känna mig väl omhändertagen, sångpedagoger ingår tyvärr inte i min bekantskapskrets. Eller ingick ska jag kanske säga för i vintras på hundpromenaden gick jag förbi en anslagstavla där ett anslag satt :
Sjung som du är
Körsång.
Kom och upptäck din röst.
Vi sjunger för att vi vill berätta något.
Ingen sångvana eller förkunskaper krävs.
Vi sjunger från hjärtat och har kul.
Mest på gehör men även efter noter när det behövs.
Enkla sånger, kanon och flerstämmigt.

Jag anmälde mig direkt. Det är en kör där man verkligen kan sjunga utan att kunna om ni förstå hur jag menar. En kör för sånovana och en väldigt rolig sådan där jag verkligen känner mig hemma.

Det visade sig att Eva vår körledare som är sångpedagog tar emot elever. Så äntligen har det blivit av.
Jag går och tar sånglektioner.
Jag hade ingen aning om att det är så svårt att sjunga. Det är tusen saker att hålla reda på andningen, stödet, hållningen och jag vet inte vad. Hemläxor får jag också.
Hunden och barnen tittar oroliga på mig när jag går runt och låter brae,brae brae
Men oj vad det är roligt.