Plommenad

---

---

Harmoni och vinterkyla. Världen är svartvit, inte minsta gnutta färg.

---

 

---

Det är en helt fantastisk känsla att kunna kliva rakt ut genom porten, ta på sig sina julklappsskidor och åka iväg på en entimmastur. Och detta i Enskede bara ca 8 km från T-Centralen i Stockholm. Nu dags för duschen.

---

---

Jullov kan vara på många sätt. Mest är det välgörande och vilsamt.  Det är vilsamt att få göra precis vad man vill och dessutom i egen takt.  Det blir en sorts vardag även i ledigheten, det tycker jag om. Jag är väldigt förtjust i den där lunken. Tråkig skulle mina barn säga men jag har inget behov av det oförutsägbara. Det är åtminstone vad jag inbillar mig tills någon bevisar motsatsen. Jag trivs bra med min tillvaro där det mest spännande just nu är huruvida soptunnorna är tömda eller ej. Jag tycker om kontrollerade katastrofer. Katastrofer där man redan från början vet att det kommer att gå bra, frågan är bara hur besvärligt det kommer att vara innan det löser sig och hur länge besvären kommer att hålla i sig. Katastrof light kanske man kan kalla det. Eller mer som en liten olägenhet. Som när soporna inte hämtas på flera veckor (så var det förra vintern) eller när det blir strömavbrott här i stora staden.  Det är inte farligt för man vet att det kommer att ordna sig.  Men det sätter lite krydda på vardagligheten och får oss att engagera oss. Nu är soporna tömda (jag har kollat) och ljuset lyser så stadigt och tryggt. Så katastrofen för dagen, eller det som kan bli till en katastrof, är en gigantisk istapp som hänger ner från taket. Lite för äventyrligt för att det ska vara ok. Engagemanget blir att ringa fastighetsskötaren och kanske sätta ut en varningsskylt i väntan på att den tas bort. Det är mycket att stå i.

---

---

Och innan vi vet ordet av är julafton redan här.  Vi har en gran ( även om julgransbelysningen vägrar att fungera) och allting annat, så som matlagning och städning är klart, så katastrofen, den som mumintrollen trodde var på väg, har hittills inte uppenbarat sig. Familjen träffas i köket, äter skinkmackor och smakar på den hemgjorda glöggen. Ute gnistrar snön i den bleka månens sken.

God jul alla människobarn

 

---

 

 

---

Det är trångt och bara ståplats på tunnelbanan. Han står där nära mig helt försjunken i boken han läser, det är som om vi andra inte fanns.  Mitt i trängseln är han i en annan värld. En man i min ålder, lite grå och fullständigt uppslukad av den bok som han krampaktigt håller i sin hand mitt i trängseln.  Jag blir, om inte förälskad så, en smula förtjust i mannen och i litteraturens kraft. Förtjust och samtidigt lite avundsjuk. För jag vet hur det känns att vara där, fångad i historiens vindlande kraft. Att fullständigt ge sig hän och förföras av berättelsen.  Mannen kommer i alla fall ihåg att gå av tunnelbanan och jag åker vidare, grubblande på vilken min nästa läsupplevelse ska bli.

---

 

 

 

---

 

---

 

---

Jag tror att jag är för virrig för datorer. Lyckas alltid skapa kaos bland bilderna trots att jag försöker vara ordentlig.  Just nu går mycket tid åt till att försöka lära mig program som ska hjälpa mig med struktur och ordning. Men eftersom jag inte är så ordningsam och strukturerad går det lite trögt. Varje dag lär jag mig någon ny funktion som förhoppningsvis ska göra mitt liv som amatörfotograf lite lättare. Jullovet tänker jag använda till att sortera och kategorisera. Låter kanske inte jätte skoj men desto roligare sedan när bilderna blir sökbara. Jag tänker mig att det ska förenkla mitt liv. Kanske är det bara en illusion.  När all den där strukturen blir outhärdlig ägnar jag lite tid åt att välja bilder till mina nya ramar. Fem bilder som man ska stå ut under en längre tid och som på något sätt ska hålla ihop, inte så lätt som jag trodde. Träd är ett tema som kanske kan fungera.

---

Just nu är det perfekt vinterväder, lagom kallt så att det inte fungerar att salta och hänförande vackert med snö och rimfrost. Idag har luften varit full av iskristaller och solen tittade fram lite en stund. Då såg jag en regnbåge fast det var ingen båge utan mer som ett streck. Ingen kamera hade jag och lika bra var väl det eftersom jag var mitt i trafiken och det var jag som körde.

Under hundpromenaden senare på eftermiddagen funderade jag på det här med fotografering. Att det är med det som med det mesta man lär sig, ju mer man kan desto svårare blir det. Nu är bloggar och fotosidan fulla av fantastiska vinterbilder. Det är så vackert så vackert. Men hur gör man vinterbilden med det där lilla extra. Den som inte bara är vacker utan också får en att stanna upp och fundera, reflektera över det man ser. Ja jag har inte tagit den bilden än men det kanske kommer, under tiden får du njuta av en snöig gren från Enskede.

 

---

 

---

---

---

En av anledningarna till att jag föredrar att läsa en berättelse framför att se den på film är att jag vill göra mina egna bilder. Det finns ett behov hos mig att använda fantasin och själv skapa de landskap som orden målar upp. Jag tänker på det när jag nu nästan varje dag passerar det stora arenabygget vid Globen.  Landskapet där överensstämmer så väl med mina inre bilder av Mordor i Sagan om Ringen. Det är kusligt att se hur allt rivits ner och malts sönder. Inte ett träd finns kvar, inte att spår av dammen och parken utanför hotellet utan bara en gigantisk grop och massor av sprängsten. Lastbilar och grävskopor ser nästan ut som miniatyrer där de pilar fram och tillbaka. Men trots det kusliga lätt surrealistiska finns en slags skönhet i förödelsen, i färgerna och strålkastarljusen som gör att jag dras dit som en insekt till en ljuslåga.  Varje dag hivar jag upp min kamera för att försöka fånga bilden som precis ska beskriva det jag känner. Kanske att jag lyckas innan arenan är klar.

---