Plommenad

Långsamt böljar samtalet i äppelträdets skugga. Fram och tillbaka som stilla vågor. Väjer inte för de stora frågorna. Eftertänksamt prövar vi olika infallsvinklar. Trots att ingen direkt samstämmighet uppnås finns där hela tiden en känsla av harmoni ett samförstånd i olikheten. Citronfjärilen fladdrar förbi, lätt sommarvind smeker över trädens löv. Juli och lördagseftermiddag i Mellankrokarna.

---

I dagens tidning skriver Karin Thunberg det som jag tänker, hon låter datorn vila och trycker på pausknappen (läs mer här). Det gör jag också när jag är på landet. Det är egentligen inte ett medvetet val utan mer en fråga om att foga sig i sakernas tillstånd.  Vi har någon slags skugga där som gör att nätkontakten blir sporadisk för att inte säga obefintlig. Det gör att det blir en paus, ett andrum i min tillvaro. Det blir tid att låta tanken och blicken vandra fritt ut mot åkrar och ängar. Tid att sitta och tänka på ingenting, att rödfärga hus, plantera blommor och planera för trädgårdslandet. Och det är väl vad sommaren egentligen går ut på, att i lugn och ro vara här mitt i tillvaron.

---

Flickorna i familjen gjorde en tur till Jazzens museum i torsdags. Anledningen till det var Gunhild Carling och hennes Swing Band. Det var blött och regnigt på resan dit men väl framme möttes vi av en varm och välkomnande atmosfär och svängig underhållning. Det var första gången vi var där men definitivt inte den sista.

Först är det ett vanligt vimmel av människor, människor som kommer och går. Sedan tätnar det och stämningen blir förväntansfull. Stationens vänthall är plötsligt full av människor och när jag tittar upp befinner jag mig mitt i som en stor ring. Leden tätnar, ringen fylls. Centralen är nu helt full av folk. Alla väntar och då händer det....

---

Och det regnar och regnar. Jag bakar baugetter och njuter av att lyssna på hur det plaskar i stuprören. Skänker de stackars lajvarna en tanke, de har förmodligen flutit bort i skogen. Här hemma är det varmt och torrt och om jag måste gå ut har jag en ny regnjacka som klarar av även de ihärdigaste skurarna och ett stort paraply. Det kan man kalla lycka.

---

---

Vi lämnade staden utan barn men med hund. Det kändes en smula oansvarigt men inte mer än att vi kunde härda ut. Det blev en skön helg på torpet. De pågående projektet timmerhus kom en stock närmare sin fullbordan och drömmen om en köksträdgård har gått från dröm till projekt. Det kommer inte att bli klart den här sommaren men kanske nästa eller sommaren därpå. Det gäller att skynda långsamt. Efter att verkligen ha använts var kroppen lagom mörbultad när kvällen kom. Vi sov som klubbade och väcktes av fåglarnas ihärdiga sjungande. På väg tillbaka till staden kom jag på att jag inte ens packat upp datorn.

---