Plommenad

---

Idag passerade jag Odenplan efter att ha varit på ett möte i närheten. Där händer det spännande saker, hade jag haft mer tid hade jag stannat länge.  På den här sidan kan man läsa mer om vad de är som de håller på med. Glad blev jag av skaparglädjen och färgen.

 

---

Det var länge sedan jag såg så många blommande tulpaner i området. Jag undrar om rådjuren har ändrat matvanor.

 

 

 

---

Det är hur kul som helst, och ganska läskigt. Men själva grejen är att våga. Att våga framstå som löjlig men ändå ha roligt. Kanske är det en försenad femtioårskris, jag bjuder på det. Roligt och jobbigt är det, extra skoj att man kan göra det tillsammans med barnen. Målet nu är att i sommar åka longboard över Golden Gate, jag har hört att man kan cykla över så då borde longboard kunna vara möjligt. Närmaste utmaningen är att våga åka ner för backen från skolgården och hem. Jag tycker att det går alldeles för fort men håller på att lära mig bromsa, det är nästan det svåraste. Det hade det varit bra med en fångrem, en sån som man hade på skidorna förr i tiden. Då hade jag inte behövt oroa mig för att brädan försvinner ut i trafiken och orsakar kaos. Sen undrar jag varför brädorna är så fina på undersidan, den är det ju ingen som ser det utom när de står i hallen förstås. 

 

 Fotoäventyr i närområdet, gräv där du står.

 

---

Hallen är full av skor och ytterkläder. Det är nästan som förr när de äldsta bodde hemma och vi ofta var 7 eller fler som åt middag. Men nu är det sonen som lagar maten och vi är inte fler än 5 runt bordet. Samtalet slingrar sig fram och väjer inte för det svåra. Jag njuter och undrar varför jag och mina vänner så sällan har samtal som det här.  Samtal som går på djupet, som berör och som ställer krav. De är kloka också, de här unga vuxna. När de lämnar huset för att dra vidare ut på nattliga äventyr och jag kryper ner i sängen känner jag mig rik och en smula klokare än jag var när dagen började. 

 

 

 

 

---

Egentligen håller jag med dottern som tycker att blombilder är tråkiga. Kan trots det inte avhålla mig från att visa upp ytterligare en. 

 

 

---

Jag tror inte att jag tycker om att resa, jag tycker om att vara någon annanstans. Jag tycker om att se nya platser, att möta nya människor men jag gillar inte själva transporten dit Jag försöker att lära mig att njuta av färden, att se resan som en del av själva upplevelsen istället för att längta efter att vara framme. Eva Dahlgren sjunger "..en evighet en kort sekund transport eller en helig stund beror på hur man ser det". Och det är just det som det hela handlar om. Det finns i mitt huvud, allt beror på hur jag ser det. I onsdags var ett utmärkt tillfälle att öva på att se resan som själva huvudsaken. En tretimmars färd genom det Sörmländska landskapet när våren är som vackrast. Transporten var mer av ett äventyr än en helig stund med tre bussar, ett tåg och en försening som gjorde att jag nästan missade min anslutningsbuss. Men jag lyckades faktiskt njuta av resan och kände som Karin Boye skriver att "Nog är det mål och mening i vår färd- men det är vägen som är mödan värd." Så det finns kanske hopp om att även jag ska lära mig tycka om att resa, måste bara öva lite mer.

 

---

Vårkänslor.

 

 

---

Idag var det vackert väder och städdag i föreningen. Det är alltid lika trevligt att träffa sina grannar. Det är som om hela huset går i ide på vintern och så på städdagen tittar alla ut igen. Det blir ett glatt återseende där man förvånat kan kontatera att de flesta faktiskt bor kvar. 

Inte ett enda foto tog jag idag men rensade desto mer ogräs. På eftermiddagen försökte jag mig på att ta kort på blåmesen i fågelbordet men fågelfoto är inte min grej. Jag tror att jag ska ge upp det, jag är ju faktiskt inte alls intresserad av fåglar så på något sett verkar det fånigt att ens försöka. 

Porträttfoto har jag inte heller ägnat mig åt idag men där finns i alla fall en vilja att komma vidare. Men det är med det som med så mycket annat att ju mer man kan desto mer inser man att man inte kan. Det var lättare att fotografera i början när jag inget kunde. 

 

 

---

Jag vet inte om det här egentligen är min grej, men antagligen väljer jag bort det för att jag tycker att det är så svårt. Det är därför jag nu med viss bävan, är med i fotoklubbens porträttgrupp. För att lära mig det här som jag tycker är både läskigt och knepigt. Min dotter Maja ställer villigt upp som modell, tur är det. Hon blev till och med nöjd med vissa av bilderna. 

 

---

Jag kan föreställa mig att hemska saker skulle kunna hända här. Ett ställe där man lätt går vilse, en labyrint som gjort för ond bråd död.  Så bytte jag perspektiv och det blev istället en sorglig plats, en byggnad fylld av undanstoppade drömmar. Jag kunde nästan känna hur alla saker ropade efter att bli sedda och använda, de som nu står här undanstoppade, sida vid sida, meter efter meter.
Det kan säga något om den tid vi lever i. Om vår svårighet att släppa taget, att göra oss av med sådant som vi egentligen inte behöver. Det är big business i det, man gör pengar på vårt behov att bevara. Vi sparar för livet, för framtiden för våra barn. Barnen som helst inte vill ha allt det som vi sparar. De skaffar egna saker, egna liv.  Vad är ett liv och vad är det som betyder något, egentligen. Samtidigt är det så svårt att veta vad som är värt att spara och vad man bör slänga eller ge bort. För det som betyder något för mig kan vara värdelöst för någon annan. Så är det, så kommer det att vara.

När vi kommer tillbaka till stan efter att ha varit några veckor på landet känns lägenheten alltid överbelamrad med prylar. Vi har klarat oss med så mycket minde och inte alls saknat allt de vi har i stan. Då grips jag alltid av lust att rensa, slänga och ge bort. Tyvärr håller känslan inte i sig särskilt länge. Snabbt blir jag hemma blind och vänjer mig vid alla prylar. Men efter att idag hjälpt goda vänner att flytta känner jag ett stort behov av att rensa bland alla mina prylar.

 

 

Spiral

 

---

En dag kan rymma så många olika saker. Min dag idag har varit fylld av fanstastiska ögonblick och härlig samvaro. Utmaningar, ny kunskap och ett sagolikt vårväder. Hunden var tyst hela morgonen, inte ett enda yl, det tackar jag alldeles särskilt för. Blomfotografering med naturfotogruppen stod på programmet idag.

 

 

---

Vi har en klok, men kärlekskrank hund som vet när det är helg. Isället för att börja yla och gnälla klockan fyra låter han mig få sovmorgon och väntar till klockan sex. Kan man kalla det omtänksamt?

 

 

 

---

Om man ska ägna sig åt gatufotografering så kan det vara bra att börja med den här mannen. Han står garanterat kvar även om du tar lång tid på dig. Jag tycker att han blev fin i handledsvärmare. Fram för mer stickgraffiti.

 

---

Det blir nästan alltid för sent. Kan tricket för att undvika det, vara att "dygna" dvs stanna upp tills det är imorgon? 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Det sitter i huvudet, det är där vi begränsas och förminskas. Vi kan mycket mer än vi tror om vi bara vågar försöka. Det finns så många föreställningar om vad man kan och vad man bör.  Är det då inte var och ens plikt och förbannade skyldighet att utmana alla förutfattade meningar? Mina barn är mina förebilder. Det är så lite man måste säger sonen, oroa dig inte det ordnar sig.  Så jag försöker låta bli att tänka på att jag i vissa lägen kan bli patetisk, en wannabe. Jag är snart 55 år men vill inte begränsas av siffran. Varför kan inte jag också ta plats utan att för den skull verka löjlig. Det är en spännande och utmanande fråga. Var går gränsen? 

Sardinen på tunnelbanan

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta tänderna med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toielttpappret.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar stiga av vid Skärholmen

Sardinen vill att burken öppnas mot havet

 

Av Werner Aspenström

 

Jag vill också, absolut att burken öppnas mot havet.

 

---