I kylan
Vintern måste vara den mest ojämnlika av våra årstider. Eller i alla fall den när skillnaderna i vårt samhälle blir som tydligast. För det är nu, när nordanvindarna blåser som kallast över landet och temperaturen ständigt sjunker som de blir som mest märkbara, skillnaden mellan de som har och de som är utan. Jag kan gå ut i mina fodrade kängor och min dunjacka om det blir lite kallt om öronen går jag hem och värmer mig. Men det finns de som inte har någonstans att bo och inga varma kläder. På sommarhalvåret märks den inte så mycket att den här skillnaden mellan oss, då märks de här människorna inte så mycket överhuvudtaget. Men nu i vinterns bistra tid ser vi dem huka på bussar och pendeltåg för att få en stunds sömn i värmen. Vi ser dem försöka blåsa liv i sina blåfrusna händer när de står och säljer Situation Stockholm utanför stormarknaden. Jag undrar om det är mitt vanliga strutsbeteende, de att inte riktigt vilja se problemen som gör att jag längtar till sommaren.
Hur kan det komma sig att vi har uteliggare i vårt land. Jag skäms över att vara svensk, det spelar ingen roll vem som sitter vid makten, uteliggare har funnits i många herrans år men i vår i-land är det för jäkligt att de inte kan få husrum. Fy tusan rent ut sagt, fastighetsbolag får bidrag för att riva hus när så många människor saknar bostad. Sen byggs dyra flotta hus som ingen har råd att bo i, jag blir så f-b.
Jag kan bara instämma med Inga-Lill här van. Det är en ond cirkel dessutom, som man själv traskar i, man borde göra något, men vet inte vad.
Kan bara hålla med föregående inlägg. Det blir mindre och mindre plats för alternativ, kommersialismen vinner mark i skrämmande takt. Men ibland träffar man på någon eller några som gör något bara av intresse, vilja eller intresse. Då blir jag så lycklig och glad. Sådant ska uppmuntras. Men Kersti,visst kan man väl få längta efter sommar ändå...Fin snöbild!
Hu att inte ha någonstans att gå in och värma sig dagar som dessa. Går knappt att föreställa sig.
Läsa böcker gjorde jag jämt förut, nu sista tiden, året har läsandet kommit av sig alldeles. Jag saknar det.
Det är illa nog att vara hemlös sommartid men nu... Kanske dags att öppna upp några rivningskåkar som kan vara fullt beboliga.
Man kan verkligen undra varför livet är så orättvist...och hur en del klarar så enormt mycket!
Kram o ha en bra lördag!
