Mobiltelefontänk igen
Kan det vara så att det är lättare att ge förtroenden på distans? Att förtroenden är enklare att ge om man inte är så nära varandra rent fysiskt. Ungefär som att det kan vara lättast att prata om allvarliga och viktiga saker när man sitter bredvid varandra i bilen och inte måste se varandra i ögonen. Det kan kanske vara en bidragande orsak till att jag så ofta får höra om det allra mest privata när folk pratar i sina mobiltelefoner och inte alls lika ofta när jag smyglyssnar på det lågmälda samtal som förs mellan två människor som sitter bredvid mig i tunnelbana.
Ja, så kan det nog vara. Men jag tror också att det är så att mänga besked lämnas via sms eller MSN. Snabbt att skicka i väg och ibland kanske inte helt genomtänkt... Bäst är så klart att samtala öga mot öga så att man kan ställa följdfrågor och avläsa kropsspråket för det säger väldigt mycket!
Kram!
Jag tror också du har rätt! Men glömmer man bort att man har åhörare när man pratar i mobiltelefonen? Eller är det bara jag som tycker att det är jobbigt att prata på bussar eller där jag har folk runt omkring mig som hör. Även om de låtsas upptagna med något annat.
Nej Ninni det är inte bara du som känner det så. Jag gömmer mig i något hörn av affären om jag ska prata. Tycker inte om att bli uppringd när jag sitter på buss eller tunnelbana och inte kan smita undan.
Är det något psykofysiskt? Jag menar, vi är ju fysiska varelser, vi träffar varandra, vi ser varandra i ögonen, noterar kroppsspråk, leenden (eller brist därpå), vi tar i hand, kramas osv, att prata är inte bara att leverera ord. Mobiltelefonen (denna i evolutionssammanhang väldans nya pryl) liksom av-fysikaliserar den andra personen. Psykologiskt blir det kanske en fnurra, vi pratar med någon, fast ändå inte, rent fysiskt... Vem vet, vi kanske får för oss att vi inte riktigt existerar själva, där, på bussen, och sannerligen inte de andra passagerarna. Efter alla år med mobiltelefon har jag fortfarande enorma problem med att bara komma ihåg att ta med den, eller så hör jag inte signalen (fast jag minsann hör andras). Att prata i telefon vill jag göra uppkrupen i favoritfåtöljen hemma. Då blir det fysiska i rösten allt, de små nyanserna klarare, fnissen, andetagen, också tysta ögonblick i tankemellanrummen. Då uppstår en intimitet som nästan är starkare än i ett direkt möte. Men på bussen? Aaaargh! Nej!
Nog är det så, det tror jag absolut! För att inte tala om hur lätt endel människor har att skicka elaka mail och SMS. Saker de aldrig skulle våga yppa öga mot öga. Fegisar!
Jag gillar inte att höra andras telefonsamtal, men jag har inget val.
Det mest intima - det är inget hemligt!
Alla i bussen hör på.
Skall man kommentera samtalen, eller ......?
Ja kanske är det så...ungefär som att det för mig är lättare att skriva om saker än att prata om dom ja då menar jag sånt som är jobbigt.
Ha en skön helg, kramen
Tack för kommentaren... så jag fick kolla in din blogg. Mycket bra texter och foton här!
Jag tror att man glömmer att det hörs så pass när man pratar... :)
Kram
Hej! Jag har med åren blivit en antitelefonperson. Jag gillar inte att tala i telefon, basta! Under många år var telefonen nästan mitt levebröd, och det var inga problem, men efter att jag kraschlandat i väggen några gånger så blev det stört omöjligt att prata i telefon! Så illa är det nu inte längre, men jag drar mig in i det längsta innan jag lyfter luren..
Däremot gillar jag att chatta med dottern här på nätet, o gärna med dom andra ungarna också.
Mannen och jag vi sitter o pratar allvar vid köksbordet vi, på var sin sida av det runda bordet, där trivs vi bäst. Och där fattar vi bra beslut!
Hälsar Paula som snart är totalt insnöad, det har vräkt ner ett dygn nu..
Kramen
