Storstadsfenomen?
Ibland tycker jag mig se någon jag känner igen, någon från länge sedan, skymta förbi i tunnelbanan. Men liksom en vag tanke glider de undan och försvinner i mängden.
Tanken på att man kan leva på samma plats, kanske ett helt liv, och ändå aldrig mötas fascinerar mig.
Olika vanor och rytm kan göra att man ständigt går om varandra trots att man frekventerar i stort sett samma kvarter.
På samma sätt som när jag smyger runt på biblioteket eller bokhandeln med en visshet om att där finns boken som kommer att förändra mitt liv finns en vag aning om att jag nästan mött, inte en utan kanske många människor som skulle kunna gjort en skillnad. Men de kliver av tunnelbanan när jag går på, de går ut ur affären när jag går in och de sitter i raden bakom på teatern. Många är de människor vi snuddar vid men där ett möte aldrig äger rum.
Det kan vara väldigt frustrerande att tänka på.
Jag väljer att istället tänka på alla dem som jag faktiskt har mött. De som hängde med på en fika efter föreläsningen, de som ordnade en bloggträff i verkliga livet och de som diskuterade böcker med mig i bokhandeln.
För visst är det fantastiskt att jag träffat alla de här speciella människorna. Det kunde ju ha varit så att det var dem jag bara snuddade vid...hemska tanke.
Utsikt över Stockholm från Rosenlund
Tunnelbanan i Stockholm är ett fenomen i sig, när det gäller bristen på mänskliga möte – jag vet inte hur många gånger jag missat någon jag faktiskt känner. Storstadstrafik är på något vis antihuman. Jag tror vi har en mental knapp som slår av – av ren självbevarelsedrift, ett skydd mot kaos, kanske – när vi ska gå genom T-Centralen. Man ser en massa av människor, men ingen människa.
Ja, det är spännande att tänka på alla dem man mött och ändå är det så få! Egentligen...
Är nyss hemkommen från flygplatsen där vi sagt adjö till sonen så nu ska jag lösa lite korsord. Lagom lättsam terapi!
Kram!
Jag kan också fundera i de banorna. Ibland när jag åker rulltrappa kan jag bli lite djup och tänka att många av de här människorna som jag möter bråkdelen av en sekund, är det enda möte vi får någonsin. Tänk om någon av de människorna skulle ha kunnat bli en kär och förtogen vän. Men allt vi får är en bråkdels sekund. Det är nästan lite sorgligt.
Så har jag också tänkt. Att man reser varje dag år in och år ut och ändå ser man knappast samma människor. Tänk om man skulle prata med alla på t-banan som man egentligen inte känner så bra. Så som vi gör här i bloggen, utbyter tankar och värderingar. Jag brukar försöka sätta namn på alla anonyma människor som sitter i samma vagn som jag. Ibland kan man få reda på det när någon svarar i mobiltelefonen. Man undrar hur deras liv ser ut, är det som mitt eget, eller?? Jag har ju haft turen att träffa dig på en bloggträff och sätter stort värde på det.
Kram
Vi är inte så många på denna ö, och man tycker att man borde känna till de flesta, iallafall till utseende. Men för något år sedan började vi lite smått med orientering i vår familj. Till vår stora förvåning kände vi (nästan) ingen...
Man rör sig i olika kretsar tydligen. Idag på Tofta (GGN) kände jag massor med folk, och då är det ju ändå många hitresta...
Såhär på landet händer det ju att man tilltalar folk, och jag som är som jag är, gör det faktiskt även i stan, om jag bara får en anledning...tycker det är trevligt att växla några ord.
Igår sa maken att han tyckte det var så trevligt, först lät han en ung grabb gå före i matkassan, vi veckohandlade medan han skulle han en lunchsallad, och sen lät han en gå före i tipskön, varför vet jag inte. Men då stod karlarna där och pratade bort en stund istället för att bara stå o glo i kön.
Tänk va lätt att göra någon glad
Ha en jättefin fortsättning på helgen/Kram
Av alla människor i världen finns helt säkert flera stycken, som jag skulle passa väldigt bra ihop med både som partner eller som nära vän. Spännande tanke.
Alla möten med människor påverkar mig, även när jag bara har en kort dialog med någon som jag råkar stöta emot och vi ursäktar varandra.
När maken och jag är ute och går, speciellt i skogen, hälsar vi på de som vi möter. Detta händer inte när vi går på trottoaren i centrum av en stad. Jo, om vi känner igen personen gör vi det.
Jag tycker inte vi är tillräckligt uppmärksamma på varandra - på de vi har i vår absoluta närhet ens - och så springer vi förbi varandra i stort och i smått. Anne-Marie
Ja men visst är det så...
Jag har träffat så många människor som berört mig.
Människor som betytt något ett litet tag som sedan försvunnit ur mitt liv.
Sen finns det dom som funnits alltid som fortfarande finns kvar, det är härligt!
Sen alla som man fått lära känna genom bloggen..kanske såna som jag annars bara hade gått förbi..häftigt!
kram kram
Det stämmer att på skogsvandring hejar man på varann helt naturligt. Tunnelbanan känns rätt psykiskt obekväm. Människor närainpå, dofter, ljud som påtvingas. Jag föredrar buss. Tiden efter det att mina föräldrar gått bort, tyckte jag ofta att jag skymtade ngn av dem i vimlet. Men jag har aldrig känt den där känslan ni andra beskriver: tänk om en okänd person blivit en personlig bekant.
Ja du, när jag tänker på vår bloggträff i somras så var det med stor inlevelse jag gick in för det och sen när vi hade träffats var det som om det var evigheter sen vi sågs,så lyckat var det:) Det var riktigt härligt! Kram vännen! Nynub
Precis såkänner jagoxåoch har många ggr funderat i samma banor. Det man kan ha med sig genom livet är att alla möten är viktiga och tillför något och berikar ens liv. Ja det är med glädje jag tänker på bloggträffen
Kram på dig /Tingling
Det är en fantastiskt vacker bild. Bilden ser ut som en målning. Rätt plats och rätt tillfälle är a och o.
Hälsning
Jan S
Hej. Jag klickade mig till din blogg via din trappkommentar hos mig. Några trappor har jag inte hittat här, men vad spelar det för roll när här finns så mycket annat intressant av bilder och texter.
Jag gillar dina välformulerade tankar om storstadsfenomen, och jag känner igen dem som egna, liknande funderingar. Visst är det väldigt slumpartat hur möten uppstår eller inte uppstår. Jag minns en gammal vän som bodde i samma kvarter som jag på Söder i Stockholm i cirka tio år. Vi handlade mat i samma affär, men under alla åren stötte vi samman där kanske tre fyra gånger. Det förhöll sig precis som du skriver, vi hade olika tider, vanor och rytm.
