Evighet
Om man sätter sig på trappan mitt i våren och låter tankarna vandra fritt är det osäkert var man hamnar. Jag antar att det är det som gör att så många inte tar sig den tiden. Att möta sig själv kan bjuda på oanade överraskningar.
Omgiven av humlesurr och fågelkvitter låter jag också blicken vandra. Den drar iväg över gärden och ängar och stannar till slut vid ett råddjur som lojt går och betar i kohagen. Den gör sig ingen brådska. Låter sig lugnt betraktas där den sakta rör sig bland gullvivorna. Jag hämtar kikaren och kommer närmre. Efter en stund lånar dottern den och gör en egen utflykt i vårgrönskan. Så här skulle jag kunna sitta i evighet och studera säger hon. Jag tänker att det finns så många underverk i en människas liv. En stund senare försvinner råddjuret bakom granarna och dottern för att borsta tänderna. Evigheten är kort.
Fötterna vandrade också och på vindlande skogsstig
där man aldrig är så ensam som man tror.
Hejsan,
Nej man är verkligen aldrig ensam i skogen, alltid finns det någo som följer ens steg. Nu är jag inte lika ofta i skogen som förr, och det ska jag i sannigen säga beror på alla dessa traskande nallar! De är alldeles för nära inpå knuten och det är inget skoj alls. De har blivit lite för många.
Mycket vacker och rofylld bild förresten *ler*
Ha en underbar vecka
/IKA
Nu är det fullt fart på hararna. Ser någon varje dag både i trädgården och i skogen.
"Hare bra"!
Nej, man är inte så ensam som man tror! I mina trakter söderöver finns det dock inget farligt att möta i skogen för en björn skulle jag inte vilja möta på tu man hand...
Vilken vacker bilr förresten!
Kram!
Du beskrev denna din lilla korta evighet så vackert så jag nästan tappade andan såhär på morgonkvisten! Där på "trappan mitt i våren..."!
Det är skönt när man slipper känna att man inte går ensam!
Varm kram..
Bra fångat! jag gillar harar.
Åh så vackert, vi kanske skulle ta oss en promenad någon dag i maj - du och jag - och filosofera med våra kameror? A-M
Ja naturen inbjuder tankarna till irrande färder och fantasin prunkar....
visst är det vidunderligt att det blev vår igen...?
