Plommenad

Jag undrar vad som gör att en del tankar så enkelt får fäste medan andra rinner iväg utan att lämna några spår. Det görs en sortering någonstans inne i mig som jag inte alltid är fullt medveten om. Det känns som att kroppen i mångt och mycket lever sitt eget liv utan att fråga efter hur jag vill ha det. Jag försöker spåra några av de där tankarna som glidit iväg och försvunnit utom synhåll. Det är inte lätt, jag vet inte riktigt i vilka skrymslen jag ska leta. Inser förvånat att jag faktiskt inte hittar här. Det är det där med utrymme och tid, de påverkar tankarna mer än jag kanske förstår. Tankar tar tid. Har vi tid med tankar eller ska jag vända på frågan och undra, har vi tid att inte tänka. Nu blev det komplicerat. Är det tiden och inte tanken som rinner iväg och jag märker att mina funderingar blir mer och mer som en labyrint. Finns det ens någon väg ut ur den?  Hur gör jag för att få fatt i den där storslagna tanken som skulle förändra? Jag känner mig orolig när jag märker att jag håller på att tappa tålamodet för de där långa sammanhängande reflexionerna. När min tanke blir som ett klickande mellan sidor på internet, lika flyktig som klippen i en acctionfilm då har jag verkligen skäl för min oro.  Men hur gör man för att stanna upp på riktigt mitt i en skenande verklighet. Hur revolterar man mot tillvarons tidtabeller? Har medvetandet en egen sopstation där tankar man inte hunnit reflektera över hamnar eller finns de kvar någonstans men utan adress? Jag ska börja med att leta i soppåsen.