Mållös
En dag på jobbet startade vi en motståndsrörelse. Vi är så innerligt trötta på att man alltid måste sätta upp mål som man sedan envist jobbar mot. Man sätter upp mål redan för barnen i förskolan och när de når målen då ska man hitta nya utmaningar. Aldrig kan man få vila i att man faktiskt nått till det som man föresatt sig. Nej framåt (om det nu är i den riktningen det går, jag är inte helt säker på det) hela tiden framåt. Vi tänkte vägra mål för ett tag. Mållös kallar vi rörelsen. Vi tänker sitta ner och känna efter hur det är att vara där vi är. För som Brasse och Magnus sjöng: Där är där som man inte är men här har man alltid med sig. Och det stämmer vare sig man går uppför eller nerför eller helt enkelt stannar ett slag på ett trappsteg och känner efter hur det känns.
Så klokt av er! Du har så rätt i att man aldrig får någon credit för att man uppnått några mål. Jag som inte längre yrkesarbetar tänker ibland på alla mål som jag uppnått och ingen bryr sig. Känns konstigt!
Tänk Kersti, precis så känner jag. Dessa mål, hela tiden nya, sträva framåt, aldrig stanna, aldrig vila. Det är sjukt! Att fostra barn i denna anda kan aldrig vara bra. Jag stödjer eran rörelse med hela mitt hjärta!
Mitt i prick! Skicka gärna en projektbeskrivning till Skolverket!
Ni har mitt stöd!
Klokt gjort hördu, jag har länge funderat över om jag är den enda som inte har en massa utmaningar att ta mig an utan bara försöker njuta av tillvaron och lära mig nya saker varje dag. För mig kan det inte längre leda till någon ny karriär, jag kan inte bli yngre, jag kan knappast bli friskare, men klokare, det kan jag bli!
Kram
Håller med, precis som om det inte skulle bli nåt gjort ifall man inte hade mål att sträva mot. Stenåldersmänniskan satte väl inte upp mål, men utvecklades ändå.
Håller med, precis som om det inte skulle bli nåt gjort ifall man inte hade mål att sträva mot. Stenåldersmänniskan satte väl inte upp mål, men utvecklades ändå.
