Djungelboken
Vi såg Djungelboken.
Det var bra,riktigt, riktigt bra.
Det var fartfyllt och våldsamt.
Det var roligt och dubbelbottnat.
Men,
föreställningen lämnade kvar en lite ledsen känsla.
En känsla av den där ofrånkomliga förändringen.
Känslan av att de där nästan vuxna här hemma är på väg iväg.
Att de snart måste finna sina egna stigar när de ger sig av ut i djungeln.
Stigar där jag inte kommer att följa dem, stigar som jag inte vet något om.
Jag känner redan saknaden...
ÅH vad jag skulle vilja ta en samtalspromenad med dig... intervjun jag ska göra... kanske vi ska promeneraprata.... Anne-Marie
Så är livet...Har också svårt att tänka mig att det blir så..
Kram:)
Mmmm, o tänk, nu när "mina" är vuxna så är jag så glad o tacksam för hur bra det går för dem. Men det har inte varit bekymmersfritt alla gånger...Dottern släppte jag inte taget om förrän hon var 25....inte bra, man vill hjälpa men ibland blir det stjälpa.. Mycket svåra avvägningar ibland, men jag har lärt mig!
Önskar dig en mysig början på den nya veckan, redan oktober!
Kram
Efter upptäcktsfärder på okända stigar brukar de leda tillbaka till fädernet. Var inte orolig, de kommer tillbaka - som vuxna. Men det tar lite tid.
Det är svårt att släppa taget.. åtminstone för en sådan hönsmamma som jag! Vill inte alls - men måste ju! Ibland är tiden ingen vän, känns det som... bara en som går och går och ....tar allting med sig, och lämnar allting bakom sig!
Ha det gott.. vackra vän..
Det är den där svåra balansgången mellan ansvarsfull förälder och hysterisk morsa. Att släppa i rätt ögonblick. Finns det några rätta ögonblick?
