Plommenad

---

Just den här kvällen var den blå. Det blev färg och mönster. Om det inte hade varit så regnigt skulle jag kunnat fördjupa mig i formerna. Nu är det lite oklart vad det är jag ser på bilderna trots att det var jag som höll i kameran. Ibland ser man helt enkelt inte vad man ser.

 

Jag undrar vad som gör att en del tankar så enkelt får fäste medan andra rinner iväg utan att lämna några spår. Det görs en sortering någonstans inne i mig som jag inte alltid är fullt medveten om. Det känns som att kroppen i mångt och mycket lever sitt eget liv utan att fråga efter hur jag vill ha det. Jag försöker spåra några av de där tankarna som glidit iväg och försvunnit utom synhåll. Det är inte lätt, jag vet inte riktigt i vilka skrymslen jag ska leta. Inser förvånat att jag faktiskt inte hittar här. Det är det där med utrymme och tid, de påverkar tankarna mer än jag kanske förstår. Tankar tar tid. Har vi tid med tankar eller ska jag vända på frågan och undra, har vi tid att inte tänka. Nu blev det komplicerat. Är det tiden och inte tanken som rinner iväg och jag märker att mina funderingar blir mer och mer som en labyrint. Finns det ens någon väg ut ur den?  Hur gör jag för att få fatt i den där storslagna tanken som skulle förändra? Jag känner mig orolig när jag märker att jag håller på att tappa tålamodet för de där långa sammanhängande reflexionerna. När min tanke blir som ett klickande mellan sidor på internet, lika flyktig som klippen i en acctionfilm då har jag verkligen skäl för min oro.  Men hur gör man för att stanna upp på riktigt mitt i en skenande verklighet. Hur revolterar man mot tillvarons tidtabeller? Har medvetandet en egen sopstation där tankar man inte hunnit reflektera över hamnar eller finns de kvar någonstans men utan adress? Jag ska börja med att leta i soppåsen.

 

 

 

---

Jag redigerar sommarbilder när en text av Eva Dahlgren tränger sig på. Envist surrar den runt i mitt huvud.

"en evighet en kort sekund transport eller en helig stund beror på hur man ser det vad ser du?"

Stannar upp, vänder och vrider på frågan. Vad ser jag och vad är det jag missar? Det finns alltid fler perspektiv än det jag väljer att utgå ifrån. Skönheten ligger i betraktarens ögon. Men med nödvändighet också motsatsen. 

 

 

Visst var det lite listigt tänkt att bara göra iordning en vägg i arbetsrummet och sedan ta de andra tre någon annan gång (när den andra gången skulle bli preciserade vi inte). Det kändes bra och lite enklare med endast en vägg. Fyllda av energi slet vi ner den gamla väven från väggen, det blev inte så vackert precis men det var ju bara tillfälligt. Det tillfälliga drar ut på tiden och vi har kommit på att det är idiotiskt att inte göra allt på en gång. För även om vi bara fixar en vägg måste bokhyllorna tömmas och saker ställas undan. Då kan man (nästan) lika enkelt ta allt i ett svep. Så nu är det planen, tömma bokhyllorna, packa ihop allt på mitten av golvet och riva ner resterande väv. Sedan spackla, slipa, måla. Jag blir lite trött bara av att skriva om det. Vi har beslutat att ligga lågt till efter nyår. Vecka 2 kommer murspisen dvs om installationerna med stegar och så är klara på taket. Så man kan med stor sannolikhet anta att det nya året kommer att inledas med en smula kaos. Det är då jag alltid ångrar att jag drog igång projektet. I väntan på att allt ska bryta ut har vi hängt upp tavlor och möblerat som det var förrut. Det blev bättre med tavlor på väggen en lite ruff känsla som om det var en gammal industrilokal. Tufft tycker barnen, inte riktigt vår stil tycker vi men man kan kanske vänja sig. 

 

---

Kanelkakor, pepparkakor och saffransskorpor. Undrar just om jag kommer att drömma om kakor i natt. Lägenheten luktar gott av kakbaket och kakburkarna är till brädden fyllda. Lätt utmattad kommer jag snart att lägga mig raklång för imorgon är det åter måndag. 

 

 

Nära mig

 

 

Efter två dagar på fotomässan känner jag mig lite mör. Fotomässan har för mig i år varit fylld av trevliga möten. I två timmar idag stod jag på en fotostation där man kunde få lära sig lite mer om skärpedjup. Innan var jag lite nervös och inte helt säker på att jag kunde tillräckligt. Jag kan så här i efterhand konstatera att jag hade fel. Det kom förbi massor av människor med sina fina systemkameror som aldrig fotograferat i något annat läge än P dvs total automatik. Många av dem som kom förbi hade ingen som helst aning om vad bländaren är. Många som kom förbi hade ingen koll på hur man ändrar ISO-tal, bländare eller tid på sin kamera, ibland tror jag inte ens de visste att det går att ändra. De hittade inte i menyerna och visste inte vilken ratt som var till vad. Men när de gick därifrån hade i alla fall de flesta lite mer kunskap, lite mer koll. Förhoppningsvis kliver några ut från sin komfortzon dvs läge p och börjar exprimentera lite med sina kameror.

En ung tjej som kom förbi berättade att hon hade gått på en fotokurs men att hon inte förstått någonting. Men du, sa hon, förklarar mycket bättre än min fotolärare nu begriper jag det här. Det var ett gott betyg som fick mig att växa flera centimeter.

 

 

---

Min yogalärare Jennie brukar säga att hon inte bryr sig om hur och om vi gör våra yogapositioner, bara vi andas.  Att andas är något betydligt mer fantastiskt än man till vardags brukar tänka på. Andetagen är ju det som följer oss genom hela livet och om man tar sig tid och ägnar lite omsorg åt andningen kan man ha stor hjälp av den. Det är tex inte helt fel att ta ett djupt andetag och lugna sinnet innan man säger det där man tänkte när man var som mest upprörd. Skönt kan det också vara att någon gång under dagen följa sina andetag, sänka axlarna och, om man törs, kanske till och med sluta ögonen. Riktigt känna efter hur luften fyller lungorna, hur andningen skickar energi till hela kroppen. Det är inte så ofta man tänker på sin andning men den är faktiskt värd lite extra omsorg då och då.

 

 

Jag sitter helt fascinerad och har svårt att slita ögonen ifrån det som jag upplever som ett skådespel. Eller är det kanske en lektion? För här på tunnelbanan i värsta rusningstrafik får jag lära mig hur det går till att lägga en perfekt, naturlig make up.  Att man börjar med krämen som jag tror kan heta foundation, är inte helt säker på det, lektionen var kanske inte helt uttömmande. Sedan följde i alla fall någon form av puder. Efter det var det ögonens tur med eyeliner och mascara.

Det är verkligen speciellt när vårt privata rum flyttar ut i det offentliga. För mig kändes väldigt privat att hon ordnade hela sin make up där på tunnelbanan. Det var nästan så att jag förväntade mig att hon skulle hala upp en tandborste och fixa den detaljen också där på väg till jobbet. Jag vet inte om jag är lite kinkig men jag blir lite generad av att behöva dela den här intima stunden med en för mig helt okänd människa. Jag tycker lika lite om det som att höra om människors allra mest privata när de öppnar sig för någon (mig okänd) i mobiltelefonen och samtidigt delar med sig till alla oss andra som råkar befinna oss i närheten.  Jag vet inte riktigt var gränsen går frukost, tandborstning eller varför inte passa på att utnyttja tiden och byta om från pyjamasen till kontorskläderna när man ändå är i farten.  

 

---

Regnet öser ner utanför fönstret. Jag skulle önska att jag kunde stanna hemma och kura i soffan med en kopp te och en bra bok. Så är det inte för snart ska jag dra på mig regnstället och cykla iväg till jobbet. 
Ibland när jag cyklar iväg på morgonen fundrar jag på vad det är som driver mig. Vad är det som gör att jag inte stänger av väckarklockan och ligger kvar i sängen trots att jag är så trött, så trött. Varför kämpar jag på i regn och blåst och uppförsbacke för att komma till ett bitvis slitit jobb i slitna lokaler med, ibland motstäviga människor.  Inte är det ära och berömmelse, inte är det guld och gröna skogar. Men kanske beror det på att det jag gör på något sätt kan göra skillnad för någon. Att det kan göra så att något i en människans vardag kan gå lite lättare, bli lite enklare eller kanske till och med möjligt.  

 

 

 

---

---

Igår på Allahellgons dag invaderades Skogskyrkogården av människor. Nu på morgonen är här stilla och nästan öde. En tveksam sol försöker ta sig igenom morgondimman. Jag tänder ett ljus i minneslunden innan vi går vidare, hunden och jag. 

 

---

Idag har det varit regn och rusk i Enskede men inte så blåsigt som i andra delar av landet. Jag cyklade hem från yogan med gymnastikskor på fötterna. Det var inget bra val av skodon. Nu står de i hallen och torkar, jag tror att det kommer att ta flera dagar.

Igår var vädret desto finare. Det blev en härlig 7 km lång promenad i närheten av Velamsund. 

När solen lyser kan man hitta kul speglingar. Den här fanns alldeles utanför porten.

 

---

Karlsbron

 

Dansande huset

---

I år är det är andra gången som jag faktiskt har läst en nobelpristagare redan innan han/hon fick priset. Förra gången det hände var när 2006. Jag höll på att läsa Orhan Pamuks bok Snö när det offentliggjordes att det var han som skulle få nobelpriset i litteratur.  Ända sedan jag läste Alice Munros "Kärlek, vänskap, hat" 2004 har jag varit en av hennes fan. Det är inte helt enkelt med noveller, och hennes historier kräver en omsorg, en långsamhet som man kanske inte alltid mäktar med. Helt klart är det mödan värt att sjunga långsamhetens lov och ge lite extra tid till hennes berättelser. 

 

---

Luften är ljumen som om vore det en sommarkväll. Vinden smiter förbi, fjäderlätt och sammetslen. Om det inte vore för löven skulle jag tro att det fortfarande var sommar. Jag njuter av kvällspromenaden, hunden är inte riktigt lika entusiastisk. Jag tror att han längtar efter vintern. Men tids nog blir det lapphundsväder nu är det Kersti väder och de är inte det sämsta. 

 

 

 

---

Bokmässa i Göteborg. Möten och samtal. Mat och mingel. Märkliga skyltar och en och annan bok som slank med i väskan hem. Kvalitetstid med bästa vännen, lika trevligt som vanligt.

 

 

 

 

 

---