Vinternatt
Närbild
Renovering
Jag önskade mig ett sovrum helt utan teknik. Ett svalt sovrum där drömmarna inte störs av dammiga bokhyllor och blinkade ljus från routern i fönstret. Jag tänkte mig rummet målat i lugna färger, sobert och avskalat. Det blev precis så som jag tänkt mig. Färgen (en ljus grå grön ton) är helt rätt. Skjutdörrarna framför garderoberna blev exakt så som jag tänkt mig. Det vita överkastet och de ommålade sängborden passar precis. Men, som mannen försiktigt påpekade, det känns precis som ett hotellrum. Jag hoppas att det kan kännas lite mer som hemma när tavlorna kommit upp på väggen och gardinerna är på plats.
I samma takt som nya sovrummet blev allt mer rofyllt spred sig kaos i övriga lägenheten. Det är inte bara det att gamla sovrummet utan sängar blev som ett hav. Det är nu fyllt av allt det vi samlat på oss men stoppat undan lite här och var utan att tänka så mycket på det och utan att egentligen ha en aning om vad och var. Inget vi direkt saknat men sådant som är svårt att göra sig av med. Nu i det nya sovrummet fanns plötsligt ingen plats för dem så nu ligger de i travar på golvet och väntar på att tas om hand. Jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att renovera ett rum utan att de ger återverkningar på resten. Vi har i alla fall aldrig lyckats och då menar jag inte bara alla färgfläckar som jag sprider ut över hela lägenheten när jag målar, trots att jag alltid försöker vara väldigt försiktig.
Gul snö
På promenaden idag är det vackert vitt med gula accenter. Hunden studerar dem med stor noggrannhet. Jag kan inte läsa det språket utan tycker bara att de stör bilden av jullkortslandskap. På julkort syns aldrig de gula fläckarna. Hunden är förtjust och gör egna markeringar som ökar på den gula färgen. Jag tänker på Zappa "Watch out where the huskies go, and don't you eat that yellow snow". Om man var hund skulle de gula fläckarna kunna var en sorts omvärldsbevakning, det som gör att man håller sig ajour med vad som är på gång, i alla fall i närområdet och man kan själv lägga till det som man tycker saknas. När det gäller vissa saker, som löpande tikar, behövs inga gula fläckar det märks ändå. Vet inte vem som har det jobbigast, hunden eller vi.
Äntligen hemma
Efter snöovädret
Snö
Tidig morgon
Mörkt
Gångvägen mot Svedmyra. Känns som mitt i natten trots att det bara är eftermiddag.
Att leva som man lär
Jag lever inte som jag lär. Det är så mycket lättare att vara klok när det gäller andra. Jag tror att min kropp känner till att det är så, den vet att den har svårt att göra sig hörd. Den vet att jag ofta travar på och skjuter undan. Så ibland drar den i nödbromsen och tar befälet. Idag var det så, det blev en dag i sängen och det var precis vad vi behövde min kropp och jag.
Mållös
En dag på jobbet startade vi en motståndsrörelse. Vi är så innerligt trötta på att man alltid måste sätta upp mål som man sedan envist jobbar mot. Man sätter upp mål redan för barnen i förskolan och när de når målen då ska man hitta nya utmaningar. Aldrig kan man få vila i att man faktiskt nått till det som man föresatt sig. Nej framåt (om det nu är i den riktningen det går, jag är inte helt säker på det) hela tiden framåt. Vi tänkte vägra mål för ett tag. Mållös kallar vi rörelsen. Vi tänker sitta ner och känna efter hur det är att vara där vi är. För som Brasse och Magnus sjöng: Där är där som man inte är men här har man alltid med sig. Och det stämmer vare sig man går uppför eller nerför eller helt enkelt stannar ett slag på ett trappsteg och känner efter hur det känns.
Helgnöje
Insikt
Lördag
Även denna dag ägnas åt att försöka hitta en vettig badborste. Jag kan inte förstå att alla affärer säljer precis likadana. De är små, ganska hårda och i nio fall av tio kan man ta av själva borsten från skaftet, vad det nu ska vara bra för, det verkar bara göra dem ostadigare. Jag köpte en ny borste i förra veckan som genast tappades i golvet och sprack så själva borsten dvs stråna lossade. Vår förra borste, den som mannen tagit med sig till jobbet och därför orsakat denna fruklösa jakt på ny, har överlevt otaliga fall i golvet. Det var bättre förr, i alla fall vad gäller badborstar.
På kvällen blev det besök på Skogskyrkogården. Vi var inte ensamma där. Inte heller var jag den enda med kamera, men en av de få med assisterande make.
Höst med eller utan färg
Bilden man aldrig tar
Vardag
Det är lite vemodigt med höst. Alltings förgänglighet blir så påtaglig. De vackert gula och röda löven singlar ner och blir till en brungrå sörja i regnet. Det är sällan det blir förevigat i ett fotografi slår det mig. Jag sitter med i en jury för en norsk fototävling. Hundratals bilder har passerat förbi min näthinna de senaste dagarna. Det är macrobilder på vackra småkryp, det är storslagna landskap med ortoliga himlar, det är formsäkra svartvita kompositioner på arkitektur och det är en och annan människa. Vad det däremot är ont om är bilder från livet, den där brungråa sörjan, det som blir kvar när glamoren skalats av. Berättelser från vardagen är inte alls lika många som solnedgångarna. Kanske beror det på att vi behöver lite glamour nu när vintemörkret kryper allt närmare.
Höst i stan
Regnet ligger som en fuktig filt över staden. Turisten halar snabbt upp sin kamera och tar en bild för att lika snabbt stoppa ner den igen och hasta visare, Det är inomhus man vill vara idag. Inne framför brasan med tända ljus, en stor kopp varmt te och en bra bok. Du har hört det förr eller hur. Den gemensamma drömmen om hur en skön ruskdag bör tillbringas. Kryp in, kryp ihop. Inga stora fester utan små förtroliga samtal bakom tjocka gardiner. Regn som piskar mot rutan och gärna en lite lagom vildsint höststorm. I drömmen klarar hundarna sig själva utan promenad och grytan står redan färdig på spisen. Så är det nu inte hemma hos mig. Hunden måste ut och maten lagar sig inte själv och det där hembiträdet är alltid ledig när man som bäst behöver henne.
Yoga
Höst
Det är bara att acceptera, sommaren är över för den här gången. Nu är det ångande grytor, levande ljus och värmande tröjor som gäller. Allt medan regnet smattrar mot fönsterrutorna.
