Sommartankar


Mitt i sommaren, mitt i allt det gröna sitter jag och lyssnar på ett stilla sommarregn. Ja jag vet att om man, som jag har ledigt så länge att det nästan känns oändligt, så gör det ingenting att det regnar. Det är alla ni andra som suktar efter sol men jag vet att den kommer, jag kan vänta en dag eller fler. Hyllan i härbret är laddad med böcker och jag slipper vattna i grönsakslandet. Och nu tittar solen fram igen.
 
 
Humleblomster alltid lika vacker.

Regn


There is one thing you can do about the weather, enjoy it.




Tom Petty and the Heartbreakers


Jag hade aldrig hört talas om Tom Petty and the Heartbreakers trots att de är invalda i the Rock and Roll Hall of Fame. Det är en lite udda känsla att var på konsert när man inte känner igen en enda låt. Nu vet jag hur de låter men inte riktigt hur de ser ut. Det är som små myror långt där borta på scenen. Undrar just hur känslan blir på den nya, ännu större arenan. Det är liksom inte samma sak med storbildstv. Nej tacka vet jag små trånga pubar där man kan få ögonkontakt med musikanterna. Hur som helst var det en trevlig kväll



Birka

Någon gång vid slutet av 700-talet grundlades på ön Björkön i Mälaren en tätort och handelsplats som fick namnet Birka. I förra veckan hade jag förmånen att få följa med några av "mina" härliga barn när de åkte dit på skolresa. Det blev en dag som bjöd på strålande väder och mycket trevligt sällskap.




Oväntat


Man kan tro att man har koll på läget med var sak på sin plats, ängsblommor på ängen och rosor i rabatten. Men så plötsligt, tulpaner i skogen. Jag undrar hur de hamnade där.




Obegripligheter


Vardagen är full av mysterier. Saker man inte begriper och sällan får någon förklaring till. Det finns en hel del som jag förstår men det finns också annat som förblir höljt i dunkel. Jag kan förstå att man kan tappa en vante eller till och med två. Men jag kan inte förstå hur det går till att tappa en strumpa på skogsstigen. Är det när man tar av den för att skaka ut det där gruskornet som man sedan inte riktigt förmår sätta på sig den igen?




Böcker


I en stadig aldrig sinande takt fylls mina hylla med nya böcker. Alla är inte nya i bemärkelsen obegagnade men alla är nya för mig. Jag förstår inte riktigt hur jag ska hinna med att läsa dem men på något sätt känns det tryggt att de finns där i hyllan bredvid sängen.  Jag försöker att inte samla på mig så många, jag tänkte mig pricipen en in, en ut men det fungerar inget vidare. Det finns helt enkelt alldeles för många böcker som jag vill läsa. Så jag kånkar hem den ena efter den andra. Alla förblir inte olästa,  många läser jag faktiskt, ställer sedan ut dem i farstun där vi har en hylla för böcker man vill ge vidare. En bokbytarplats som är öppen alla dagar på året.  Så har du vägarna förbi kanske du också hittar en bok att ta med hem.

Det är ganska många böcker på mitt sängbord också.


 


Olika


I trängseln på tunnelbanan konstaterar jag att jag inte är den enda som inte är på bokmässan. Jag vet att det är många som är där men det är många som är här också. Jag undrar varför alla dess människor åker in till stan, varför de inte lufsar runt i skogen med korg och kaffetermos och låter mig få sittplats på vägen in till Hötorget.
Jag har hört att vi människor är lika men när jag tittar på alla som delar vagn med mig häpnar jag över att vi är så olika. Det känns som om vi är mer olika nu än vi var förr. Kanske är det så att det är mer ok att sticka ut idag än vad det har varit.  Visst är det en del som ser likadana ut, där man direkt kan se vilken grupp de tillhör men det är också många som är svårplacerade som om de hör ihop med sig själva och det är nog med det. Det kanske är så att det finns fler grupper idag att tillhöra men att det också finns en massa människor som helt enkelt går sin egen väg, om det nu är så enkelt.

 

Han var ganska olik de flesta andra i publiken. Kanske att han hamnat på fel konsert.


 


Tecken och tystnad


För några dagar sedan träffade jag en vän som lever i ett land där man talar ett annat språk än det hon har som modersmål. Vi samtalar om språk och om att höra till. Hon berättar om alla de små subtila skillnaderna, de som man knappt märker men som blir så tydliga för den som inte kan, inte vet. De där kulturella markörerna som man bara kan lära sig genom att leva där, mitt i sammanhanget. Sådant man bara kan ta till sig på plats och som handlar om så mycket mer än språk. Och när man känner sig utanför hamnar man i en tystnad. Den där tystnaden tänker jag på när jag en dag passeras av en bil där föraren och passageraren talar med varandra, på teckenspråk. Det fungerar just då för det är en lugn gata och föraren behöver inte använda båda händerna för att styra bilen.  Men jag inser just då att om man är beroende av teckenspråk för sin kommunikation finns det många situationer där det måste bli tyst. Situationer där talande kan kommunicera men där tecken inte fungerar. Det finns så många tillfällen där händerna är upptagna med annat. Jag tänker på allt trevlig småprat i köket medans man hackar och skalar. Tänker att det måste bli många pauser i det man gör när man hela tiden måste avbryta det för att säga något. Men kanske är det välgörande att saker måste stanna av och gå lite långsamt.

 

Ett annat sätt att göra sig hörd, stickgraffiti



Släkt och jetlag

Tänk att två människor kan ge upphov till en hel drös nya människor. Ja det vet jag ju att det kan bli så, men att se och uppleva den där drösen i verkliga livet är en ganska överväldigande känsla. Att sedan dessutom veta att man är olika grenar från samma träd, ja det tar ett tag att smälta. Det tar också ett tag att komma hem när man varit långt borta. Att landa och att få rätt tid i kroppen. Kroppen gör lite motstånd och blir hungrig på fel tid, vägrar somna och är sedan näst intill omöjlig att få liv i när den borde gå upp. Jag tror att jag får ta det lite pö om pö. Vrida klockan sakta åt rätt håll. Lite resignerat tänker jag att det handlar om tålamod. Jag måste ta reda på var jag kan få tag på lite mer av den varan.

 


 

 


Siluetten


Det är konturerna, siluetten som gör det.  Jag inser att det är där jag behöver lägg ner lite mer krut, satsa på linjerna helt enkelt.  För det gör verkligen skillnad det märktes igår när allt överflödigt föll för motorsågen, ja inte det överflödiga på mig det har jag kvar i säkert förvar, utan nybyggets överflöd.  Plötslig har vi ytterligare ett hus på tomten. Det är helt magiskt vilken skillnad det gjorde det där med siluetten. men jag förstår att en förändring av mina personliga linjer kommer att kräva betydligt mer arbete för någon omvandling med hjälp av motorsåg blir det inte tal om. Då får jag hellre vara som jag är.







Musik i sommarnatten


Onsdagskväll på Nationalmuseum. Musik i sommarnatten. En fantastisk röst som lätt och medryckande svävar över oss som lyssnar och gungar med i musikens takt. Jazzsångerskan Rigmor Gustafsson som i går, där på Nationalmuseum tilldelades Thore Ehrlings stipendiet med moriveringen :

"Rigmor Gustafsson är en musiker som oavsett musikaliskt grundmaterial förmedlar en innerlighet och närvaro som berör. Hon rör sig helt naturligt mellan olika genrer men är alltid sig själv i ord och ton. Rigmor Gustafsson har ett musikaliskt språk som är djupt rotat i det Svenska men som är lika gångbart över hela världen. Hon låter populärmusik, jazz och andra musikformer på ett självklart sätt samverka och inte stå i motsats till varandra. Rigmor Gustafsson får stipendiet såväl som interpret som kompositör i stiftarens anda."

Grattis säger jag och tack för en underbar konsert.

 

 


 

 


Att förföras av en text

I sällsynta stunder kan jag lyftas av litteraturen. Lyftas och bäras, förmeras. Som att jag blir klokare än jag egentligen är. Sammanhang blir tydliga och skeenden begripliga. Det hände nyss när en vresig och ganska svårtillgänglig bok plötsligt öppnade sig. Texten hade gömt sig bakom formen som var lätt utmattande. Men så grep historien tag i mig och klev ut ur formen och började leva sitt eget liv. Det gav återverkningar i mina hjärnvindlingar och blev till associationer som bar långt, långt. Tankar om livet och orden har gjort mig glad i flera dagar.

Det är som att hitta ett hjärta på trappsteget i Medborgarhusets trapphus, lycka helt enkelt.



Motion i vårens tid

Att klyva ved är en arbetsam sysselsättning.  Desto mer tillfredställande när jag bemästrat tekniken och faktiskt i relativt rask takt klarar av klabbe efter klabbe. Det blir en utmaning att se hur kilarna ska slås in i just den här biten.  Det hörs ett gnisslande när träfibrerna ger upp och långsamt släpper taget.  Björken talar, kroppen ömmar och svetten lackar.  Mitt i våren med utsikt över sjön och vitsipporna. Få gym kan mäta sig med det.

 





Mot Krånglighetens Utbredning


Efter att ha lyssnat på Calle Norlén i Spanarna och läst Karin Thunbergs kolumn i dagens Svd kan jag inte annat än ansluta mig till den, ännu inte bildade rörelsen Mot Krånglighetens Utbredning. För visst kan jag, liksom de, förundras över att en del saker som skulle kunna gå snabbt och smidigt att klarar av allt oftare hänvisar oss in i någon slags labyrint liknande moment 22. Det som skulle gå så fort och enkelt kan ta dagar eller till och med veckor att få någon ordning på. Och detta trots att vi har all möjlig teknik till vårt förfogande eller är det kanske på grund av den som det blir så svårt?  Mer människor och mindre teknik kan det vara lösningen.



Brist på tålamod


Jag har dåligt tålamod och bacillerna är spjärnar emot. Gav upp planläget och bakade en limpa. Nu känns det som om jag har åkt Vasaloppet.



Förkylt


Idag ska prova ett, för mig nytt grepp, jag ska se om jag kan tråka ut min förkylning. Planen är att göra så lite som möjligt, ingen tvättstuga, ingen hundpromenad och absolut ingen utflykt till Åland utan platt på rygg i sängen är det som gäller. Boken jag läser är bitvis ganska trist så kanske att det kan fungera även om jag läser en stund. Framåt eftermiddagen kanske det dyker upp någon som kan pyssla om mig lite. Antalet skor i hallen vittnar om att huset är näst intill fullt av folk. Men just nu är lägenheten så tyst att jag kan förledas att tro att jag är ensam hemma.  I väntan på ompysslare tar jag en kopp te och återgår till ryggläge.



På hög höjd

Nu har jag grönt kort. Det känns väldigt roligt att det ens är möjligt för en icke purung person. Visserligen höjde vi medelåldern högst avsevärt när vi klev in på Klätterverket min kollega och jag och inte var vi väl så snabba eller så viga som alla sportlovslediga barn som kryllade omkring på golv och väggar. Men se det hade ingen betydelse, vi klarade av det ändå. Så nu kan vi både säkra och klättra. Ja klättrade gjorde vi på den lätta väggen den som bara är 11 meter hög, man ska inte överdriva så här i början.

Det är inte vi som klättrar här. Det kommer att dröja innan vi ger oss på att ledklättra. Än så länge håller vi oss till topprepsklättring det är spännande nog.


 


Söndag


Jag gör ingenting, hinner ingenting klagar jag. Men så är det väl inte säger barnen du gör ju massor av saker hela tiden. Och de har rätt jag gör en massa saker men det är som om jag inte räknar med dem, där vanliga sakerna. Vilket är helt tokigt för det är ju det som är livet, alla de där vardagliga sakerna som man gör hela tiden utan att man gör så stor affär av dem. Så min alldeles vanliga söndag har jag läst ut en bok som jag tyckte mycket om. Anders Paulruds Som vi älskade varandra.  Svd skrev i sin recension: ”Mycket bättre än så här kan det inte bli och talet om romankonstens död är som vanligt betydligt överdrivet”. Jag har ätit en lång och god frukost iförd morgonrock sedan blev det en lång promenad i solen med man och hund. Vi gick på halkiga vita vägar utan att möta mer än några få människor, två närmare bestämt. Efter lunch och te har jag har bakat en citronpaj och nu jäser degen till nanbröden i bunken. Jag har också laddat in bilder i datorn och märk dem med nyckelord (ovanligt ordentligt faktiskt). Två av bilderna har jag också bildbehandlat lite. En av dem finns till beskådande på ettvardag. Den andra ser du här:


Så nog blev det ett och annat gjort även den här dagen.

Hunduppfostran


På långpromenaden idag passerade vi en kvinna med en hund i koppel. Hon försökte lasta ur bilen och samtidigt hålla reda på sin hund som var mer intresserad av de förbipasserande hundarna än att stanna hos matte. Till min förvåning var det inte sitt eller plats eller något annan av mig välkänd uppmaning hon gav sin hund utan hon upprepade om och om med hög röst: lyd. Hunden brydde sig inte ett skvatt. Jag undrar hur hon tänkte sig att han skulle veta vad det var som hon ville att han skulle göra.

 

 

Den här är Kaveri, Kavve kallad, en mycket lydig hund.
Om man tittar noga kan man se fotografen i ögat till höger.


 


Tidigare inlägg
RSS 2.0